Monthly Archives: January 2015

Solfläcksantalet skjuter i höjden igen!

För er som följt Solen under hösten tycks vi ha en aktiv och en mindre aktiv sida. För varje varv Solen roterar (c:a 30 dygn per varv) går kurvan för solfläckstalet från en bra bit under hundra solfläckar till en bra bit över hundra. Solfläcksgruppena när den är som lugnast hamnar kring 1 – 5 för att när det är som max vara mellan 5 och 10 grupper.

Så, varför är detta intressant kan man fråga sig. Tja… framför allt för mig som amatörastronom så tänker jag på chansen till häftiga solutbrott, som dels går att se med specialteleskop, men som kanske framför allt förknippas med norrsken som ibland kan nå så långt söder ut som Skara där jag just nu befinner mig.

Observera att solfläckstalet inte är exakt lika med antalet observerbara solfläckar. Du kan läsa mer på Wikipedia.

Kan ny syn på supernovor ändra vår världsbild?

Ja, det är vad några forskare från University of Wisconsin-Madison modellerat fram. Men, vi tar det från början så alla hänger med…

Vad är en supernova?!
Ordet Nova kommer från början från en definition från Latin. Första gången vi västerlänningar observerade en Nova (supernova) trodde man att en ny stjärna fötts. Denna kallades därför för nova som på latin betyder ny. Den första form av nova man upptäckte var den sort där stjärnor av större sort dör en våldsam död (nedan). Det var den sort man observerat 1054 då Krabbnebulosan föddes.

Det finns två andra sorter också. Dels kan det vara en liten stjärna som snor material från en större. Denna kan då vid vissa tillfällen få så mycket nytt bränsle (väte) att den flashar upp i en lite mindre kärnexplosion som tänder ytterhöljet. Denna reaktion kan upprepas i regelbundna intervall. Detta kallas då nova till skillnad från supernovan som är mycket större.

Den tredje formen som kallas supernova 1a är en form där en vit dvärg (död stjärna av soltyp) snor material från sin granne till dess att den passerar det man kallar Chandrasekhar-massan där den kommer att antända främst kol och syre som är rester från den gamla sollika stjärnan. Denna explosion får den lilla vita dvärgen som är stor som vår egen Jord att explodera så att den helt upplöses. Detta skall enligt gängse teorier alltid ske vid 1,4 solmassor.

 

600px-SN1994D

Ett exempel på en supernova av typ 1a. Den ljusa punkten långt ner tivv vänster lyser med en ljusstyrka i samma skala som hela galaxen och det kan den göra i någon vecka eller två. Och detta ar effekten av en enda stjärna i en galax av 100 miljarder stjärnor. Galax, NGC 4526, källa Wikipedia.

Då detta sker vid samma massa varje gång så vet man att samma energi utvecklas och explosionen blir den samma varje gång. Därför kallar man dessa supernovor, supernova 1a för ett standardljus eller en standard-fyr som man alltså kan använda som en absolut avståndsmätare. Vet man bara hur ljus den ser ut från Jorden sett så vet man också hur långt bort den måste vara. Eller?!

Skall vi tro forskarna från M. Orio et Al.* kan det finnas de som är lite snabba på avtryckaren. Om man kan tänka sig att de vita dvärgar som bildar supernovan har tillräckligt med föroreningar i form av lättare ämnen, (lättare än kol och syre som skall vara huvuddelen av den vita dvärgens massa) så visar deras datorsimuleringar att en sådan nova skulle kunna utlösas vid så lite som 0,85 solmassor. Detta dessutom helt utan en angränsande stjärna som donerar material. Om detta stämmer kommer den bildade energin att vara betydligt lägre.

Nu har vi helt plötsligt novor som är betydligt närmare som ser lika svaga ut som de som man trott är längre bort fast intensivare. Det skulle innebära att vi har mer närbelägna galaxer som uppvisar samma “fart ifrån oss” eller samma rödförskjutning som vi trott bara gällde de mer avlägsna galaxerna.I så fall skulle det indikera att den mörka energi som talats så mycket de sista åren faktiskt är betydligt starkare än tidigare trott.

Tja… det återstår en del mätdata för att bekräfta det hela, men visst är det spännande. Kanske står vi inför ännu en omvälvande förändring av vår världsbild. Visst är universum fantastiskt?! :-)

* För orginalartikeln, kika på arxive.org.

2004 BL86, asteroid på hembesök!

27 januari 05.31 lokal tid kommer asteroid 2004 BL86 komma på besök!

Asteroider passerar inte sällan Jorden. Flera gånger per år har vi dessa små gynnare på en bana som tar dem mellan Jorden och Månens bana. Alltså, detta är inget nytt. Denna gång passerar dessutom asteroiden långt bortanför Månens bana, hela 1,2 miljoner km.

Vad som är lite speciellt den här gången är storleken. Normalt passerar stenar på några få meter till något tiotal meter. Denna sten har en uppskattad diameter på c.a 500 meter. (Chelyabinskmeteoriten uppskattades til ynka 18 meters diameter.) Det är alltså inte frågan om en liten potentiell meteor som kan lysa lite vackert på natthimlen. Skulle detta lilla berg kommit på kollisionskurs med Jorden (vilket inte är fallet under överskådlig framtid) skulle det blivit en rejäl smäll. Närmare bestämt 80 000 Hiroshima-bomber i en smäll.

Låter det läskigt? Då kan jag trösta med att det är synnerligen ovanligt med nedslag av den här digniteten. Endast en gång på c:a 100 000 år om man skall tro NASAs Near Earth Object-avdelning.

Nästa gång denna Gynnare kommer inom samma avstånd från Jorden är om 200 år, så vi behöver inte oroa oss för den. Men varför då över huvud taget nämna den? Jo! Den kommer vara synlig för amatörastronomer med små teleskop eller lite kraftigare fältkikare. Så, har du utrustning hemma för att studera himlen har du nu en chans att få se något rätt ovanligt. Jag hoppas p[ att kunna tillverka en karta inom ett par dagar. Just nu triskas programvaran!

Nästa chans som vi just nu känner till är år 2027, då stenen 1999 AN10 passerar Jorden följt av 2029 när 99942 Apophis passerar.

 

Uppdatering, Nyårskometer och SpaceX

Jag tänkte bara ge en kort uppdatering igen. Sedan dröjer det nog två eller tre dagar innan nästa uppdatering p.g.a. inspelning av Astronytt på P4 Göteborg m.fl. spännande projekt.

Nyårskometer
15P/Finlay skulle egentligen ha bleknat ordentligt nu, men efter att den tacklat av till magnituden 10 (mycket svår fältkikarkomet) fick den ett nytt utbrott och är återigen uppe i magnituden 8.

Finlay_2015-01-18

Finlay och Lovejoy sedda åt väster kl. 20.00 på kvällen. Du ser kometens färdväg snett uppåt vänster som en linje med datum utskrivna. Lovejoy syns längst upp i bild. Bild: Det fantastiska programmet Skymap.

C/2014 Q2 Lovejoy har i stället sannolikt nått sitt maximum och tycks nu synas som bäst för blotta ögat (från landet) och i fältkikare (mycket lätt från både landet och sta’n).

Lovejoy_2015-01-18

Lovejoy sedd i söder kl. 20.00 på kvällen. Du ser kometens färdväg snett uppåt höger från mitten i bild som en linje med datum utskrivna. Bild: Mitt favoritprogram, Skymap.

När det gäller SpaceX gick allt mycket fint utom landningen av första raketsteget som egentligen skulle återanvändas. Pressisionslandningen blev inte riktigt vad man hoppats. Men eftersom detta är en helt ny teknologi skall vi inte vara allt för ledsna. Alla nya ting kräver övning och repetition för att lyckas!

SpaceXs första raketstegslandning observerad av en robotkamera på landningsplattformen ute till havs. Som de själva uttrycker det, det blev ingen upprätt cigarr denna gång. (Plattformen fick bara mindre skador.

New Horizon på Plutos bakgård!

Jag minns för nio år sedan, en ganska ljum Januaridag, direktsänt i NASA-TV, när New Horizon lämnade Jorden för en av de snabbaste resorna i mänsklighetens historia. Med siktet inställt på Pluto sköt man upp denna 478 kg tunga lilla sond med en hastighet som gör den till det snabbaste objektet vi byggt.

Med 16,26 km per sekund skickades den iväg för att möta upp dvärgplanet Pluto. Som en liten extrahjälp utnyttjade man Jupiters enorma gravitation och dess hastighet runt Solen för att accelerera upp den ytterligare 4 km/s.

Nu börjar New Horizon närma sig Pluto på allvar.

Fram till december har sonden varit i en lång vila för att spara energi. 5 december vaknade den till sin förprogrammerade väckarklocka för att den 15 januari påbörja det vetenskapliga arbetet officiellt. Farkosten är nu 3 miljarder km från Jorden och de vetenskapliga instrumenten kommer börja studera Pluto som nu inte ligger längre bort än Solen gör för oss jordbor. När den passerar som närmast Pluto 14 Juli i år kommer den att passera endast 900 mil från dvärgplaneten. Det kommer vara första gången i mänsklighetens historia som vi kan studera denna typ av himlakroppar i detalj!

Även om passagen är kort och sonden kommer köra förbi i rekordfart så kommer vetenskapliga data att komma in från sonden varje vecka och varje månad under c:a 16 månader. Informationen kommer från en mängd fantastiska instrument ombord. Jag skall försöka ge mig på en kort redogörelse. Tycker du att en del information nedan verkar lite kort? Då beror det på att jag saknar kunskap att ge mer data.

Long Range Reconnaissance Imager (LORRI)
En kamera utrustad med ett teleskop för att ta detaljbilder av Pluto och dess fem månar. Kameran är utrustad med en 1MP svartvit CCD-kamera

Pluto Exploration Remote Sensing Investigation (PERSI)
Denna är delad i två instrument. 1. Ralph-teleskopet med 6 cm öppning för foto med både synligt ljus och nära IR. Och, 2. ALICE, en spectrometer för att studera ultraviolet ljus i kortvågigt och extremt kortvågigt ultraviolett ljus.

Plasma and high-energy particle spectrometer suite (PAM)
Även denna består av två delar. 1. SWAP (Solar Wind At Pluto) som med ett statiskt elektriskt fält samlar in partiklar från solvinden. 2. PEPSSI (Pluto Energetic Particle Spectrometer Science Investigation) ett instrument för atomspektroskopi för att studera joner av olika slag.

Radio science Experiment (REX)
En mycket liten kristalloscillator (?!) som skall studera radiovågor runt Pluto.

Venetia Burney Student Dust Counter (VBSDC)
En ganska stor detektor som kommer att räkna stoft under hela passagen genom att registrera elektriska pulser som alstras vid kollisioner mellan detektorn och stoftpartiklar.

Allt detta kommer att försörjas av av 11 kg Plutonium 230-oxid som generade 30V, 250 W vid starten och genom halveringstiden och det elektriska elementets utslitning förlorar 5% av energialstring per fyra år.

Två astronauter offrar sig för vetenskapen

Inte sedan Sovjetunionens sista dagar har astronauter varit uppe i rymden i ett års tid, men nu kommer för första gången två astronauter att vara uppe på Internationella Rymdstationen på ett ettårigt uppdrag.

Varför har det då dröjt så länge? Jo, att vistas i tyngdlöshet är direkt ohälsosamt. Det påverkar benstommer, blodtrycket, synen, muskelmassan och mycket mer.  Samtidigt är det synnerligen intressant. Särskilt i samband med dagens Mars One-projekt där de skall skicka astronauter till Mars redan i mitten av 20-talet.

Mikhail Kornienko Scott Kelly

T.v. Mikhail Kornienko, t.h. Scott Kelly

I mars skall astronaut Scott Kelly och cosmonaut Mikhail Kornienko skickas upp till rymdstationen för en vistelse på ett år. Detta är dubbelt så länge som en normalvistelse brukar vara. Anledningen är att få nya medicinska och psykologiska data inför längre rymdvistelser. Förra gången någon stannade uppe så länge var i samband med Sovjetunionens fall då två MIR-kosmonauter blev kvarlämnade oplanerat i över ett år. Då var det ju oplanerat. Således hade man inte den nödvändiga utrustningen för att studera skadeverkningarna.

Det later dramatiskt. Så, vad är det då som skall studeras och varför?      

1.Funktionellt
Man kommer att studera hur astronauterna förändras när det gäller motoriska och motorneurologiska funktioner. Man kommer göra tester på reaktionsförmåga, presisionsövningar, styrka m.m. både före, under och efter resan.

 

2. Beteende
ur påverkas man psykologiskt av en längre resa I tyngdlöshet och instängd på en liten yta (volym)? Hur påverkas sömnmönster, nervtillväxt m.m.

3. Synrubbningar
Tyngdlösheten orsakar rubbningar i synen beroende bl.a. på förändringar i blodtrycket. Man kommer att testa trycket i ögongloberna. Trycket i kraniet i förhållande till det utanför etc.

4. Metaboliska störningar
Man kommer studera hur salivavsöndring och immunologiska förändringar I saliven sker. Hur kroppens inflamatoriska försvar svarar på en längre vistelse. Stressfaktorer som  åderförfettning och oxidativ stress.

5. Fysisk prestation
Man kommer under året att följa astronauternas hälsa och prestation då det gäller skelett, muskler och hjärta/lungor/syresättning.

6. Mikrober
Man kommer att studera astronauternas bakterieflora. Då det finns fler bakterier I en människokropp än det finns egna celler påverkar detta avsevärt.

7. Human factors (jag hittar ingen självklar översättning)
Man kommer studera hur astronauterna interagerar med sin omgivning och hur detta förändras över tid. Finmotoriska förändringar, träningsresultat.

Detta kommer bli ett synnerligen intressant år och allt kan följas på NASAs hemsida.

Sedan länge saknad brittisk rymdsond funnen på Mars.

Tja, det kan låta lite extremt, men den var ämnad för Mars, så det är inte så illa som det kan låta.

Den 26 december 2003 förlorade britterna kontakt med rymdsonden Beagle II. Sonden som döptes efter Chales Darwins skepp “The Beagle” hade liftat med Europeiska Rymdorganisationens Mars Express. Efter att sonden släppte taget om Mars Express för att påbörja inflygningen tystnade den för att aldrig höras mer. Då trodde man att den brunnit upp i Mars atmosfär.

Beagle II lossnade från modersonden enligt planerna för att under 6 dagar närma sig Mars och gp in i atmosfären med 20 000 km i timmen. Den var ämnad att landa på Isidis Planitia på  Mars för att undersöka möjliga spår av liv på Mars. Med sin 75 cm långa robotarm skulle den samla prover dör undersökning i det automatiserade labbet.

Under fredagen rapporterades att den återfunnits under rutinfotograferingar av Marsytan. Foton från Mars Reconnaissance Orbiter visade den lilla sonden Det man fann var att sonden landat och delvis utvecklat sig som den skulle, säger David Parker, VD för Brittiska Rymdstyrelsen. Samtidigt satt den fortfarande fast i en av sina fallskärmar. “Varje juldag sedan 2003 har jag tänkt på vad det var som gick snett och vad som kan ha hänt sonden.” säger Parker till spacedaily.com.

Tyvärr kommer det vara omöjligt att förnya kontakten med den förlorade sonden trots att man vet vart den landat. Projektledaren för det misslyckade mysterieprojektet, Colin Pillinger dog förra året utan att ha fått veta vad som hade hänt med projektet.

PIA19105-Beagle2-Found-MRO-20141215

PIA19106-Beagle2-Found-MRO-20140629

PIA19107-Beagle2-Found-MRO-20140629

Vad man ser på bilderna (inte jag som inte vet vad vi skall se) är att en av sondens fyra kronblad, i den blomlika formen, inte slagit ut ordentligt. Bladet (en av fyra solpaneler) förhindrar att radioantennen utvecklas så att det går att kommunicera med sonden.

Liten (mini) asteroid passerade mellan Jorden och Månen 14 januari.

En liten stenbumling på tio meter passerade i Onsdags lite närmare Jorden än halva avståndet till Månen. (0,4 månavstånd.) Som så många gånger förr så passerade även denna sten innan den upptäcktes. Nu är detta en väldigt liten sten då man räknar med att en stenemeteorit måste hålla en diameter på dryga 30 meter för att nå ner utan att sprängas i luften innan den når Jordytan.

Som exempel kan vi ju nämna Chelyabinsk-meteoriten som var hela 18 meter i diameter och smällde på strax under 20 km höjd. Hade i stället denna sten på 10 meter kommit in i Jordens atmosfär skulle den uppvisat ett fantastiskt ljusskådespel för att lösas upp på säkert avstånd från Jordytan. Sannolikt i en rejäl smäll även om den inte skulle nå Jordytan.

2014 – varmast sedan mätningarna startade

År 2014 är enligt NASA och NOAA det varmaste året sedan vi har de första globala tillförlitliga data registrerade 1880. Det kan verka lite mainstream att över huvud taget nämna detta men det finns fortfarande människor som tror att det skall vara såhär varmt och blåsigt på vintern. Att det är kallt på hela Jorden bara för att Sverige haft en taskig sommar o.s.v.

De 10 varmaste åren sedan 1880 har infallit sedan år 2000 med ett enda undantag, 1998. Detta är resultatet av en långvarig trend som med några få undantag höjt temperaturen med 0,8 grader på 134 år. “Undantag, jag sa ju det…” tänker en och annan där ute. Jepp, undantag sker. Och, alla undantagen har tydliga förklaringar, geologiskt och statistiskt. Om man med dagens synnerligen exakta beräkningar följer vad som skett de sista 134 åren så visar modellerna just på dessa svängningar, men lite lägre än det vi ser. Tar vi med en faktor till, mänskliga utsläpp, så blir resultatet nästan identiskt med det vi ser. De små fluktuationer vi ser i modellerna kontra verkligheten är det vi kan förknippa med ett växlande väder.

Data som har studerats av forskare på NASA Goddard Institute of Space Studies I New York visar en trend som är mycket tydlig och visar på den mänskliga påverkan med huvudsakligen koldioxid, men också metan och ozon och några fler spårgaser.

”Men det är inte bevisat att människan med koldioxid kan göra en sådan påverkan.” Jo, man har vetat redan sedan tidigt 1800-tal att koldioxidutsläpp kommer ha en sådan effekt. De amerikanska republikanerna talade i början av 1900-talet om att ta med koldioxid i sin ”Clean Air Act”. President Kennedy talade i flera av sina valtal om vikten att kontrollera koldioxidutsläppen p.g.a. den klimatpåverkan de börjar få. Och sist bland de stora var Järn-ladyn Mararet Thatcher som i ett långt tal inför FN talade om vikten av ett globalt samarbete i slutet på 80-talet. Så det är inget snack om saken. Allt senare tvivel kommer från ett fåtal tvivelmånglare som påstår att det finns osäkerheter i forskningen. Osäkerheterna är huruvida det blir två eller fem grader varmare 2050 och bygger mest på osäkerheten i hur snabbt människan tar sig i kragen och gör något.

Ursäkta sidospåret! Men jag vill slippa onödigt trams i kommentarerna.

En oberoende studie från NOAA, National Oceanic and Air Administration som släpptes under eftermiddagen idag (fredag) visar tydligt att 2014 är det varmaste året hittills under nämnda period.

gistemp_map_2014_withyear

 

Temperaturkartan ovan visar den genomsnittliga temperaturen över året 2014 jämfört med 1880 – 1900.

“Den observerad långsiktiga temperaturtrenden och rankningen av 2014 som det varmaste året sedan mätningarna började understryker vikten av NASAs fortsatta studier av Jorden som ett komplett system och särskilt vikten av att förstå de mänskliga aktiviteternas roll i sammanhanget.” sager John Grunsfeld, chef för Vetenskapsdirektoratet på NASAs högkvarter I Washington.

Sedan 1880 har lufttemperaturen vid jordytan ökat med 0,8 grader I snitt. En trend som huvudsakligen beror på ökningen av koldioxid i atmosfären p.g.a. förbränningen av kol och olja i människan tjänst. Den största delen av temperaturökningen har skett de senaste 30 åren.

”2014 är det senaste året i en lång trend av temperaturökning. Att enstaka år på det här viset kan vara varmare än andra kan mycket väl vara resultatet av kaotiska vädermönster, men den långsiktiga trenden är en klimatologisk trend.” säger Gavin Schmidt, Chef på Goddard Institute for Space Studies.

Han beskriver vidare; att vi kommer få se fortsatta fluktuationer beroende av tillfälliga fenomen som El Niño och La Niña och andra globalt viktiga fenomen. T.ex. ser man en koppling till dessa fenomen och den tillfälliga stabiliseringen under 00-talet. (En stabilisering som f.ö. stabiliserat temperaturen så att dessa 10 år är bland de varmaste på över 100 år.)  2014 inföll under ett El Niño-neutralt år. Annars är El Niño-fenomenet känt för att orsaka värmerekord som t.ex. 1998. Därför får vi vara glada att El Niño inte inföll som man ett tag förutspodde (i april 2013).

Analysen ovan av Godard Institute of Space Science är baserad på data från över 3600 väderstationer världen över. Data är studerat med hänsyn taget till stationernas placering över världen. Lokala fenomen som heat island-effekter p.g.a. växande städer etc.

Arbetet är genomfört tillsammans med NASAs Earth Science Division i Maryland och Columbia-Universitetets; Earth Institute and School of Engineering and Applied Science i New York.

Nasa följer Jorden och klimatet från land, från luften, med satellite och väderballonger sedan 1950-talet. För mer information besök GISS.

Dinosauriernas död global och snabb

Kritaperioden kännetecknas av kraftiga förändringar. Under perioden kom havsnivån att ändras upp och ned samtidigt som temperaturerna fluktuerade enormt mycket. Flora och fauna hade fullt upp med att anpassa sig efter förändringarna ända in i det sista innan en jättelik asteroid träffade Jorden. I alla fall har man länge beskyllt asteroiden som skapade kratern på Yucatan-halvön för dinosauriernas utdöende.

Problemet är att man haft ganska begränsade data eftersom alla fossil från slutet av Krita varit huvudsakligen Nordamerikanska. Nu har en rapport publicerats från ZooKeys, en vetenskapligt granskad journal inom biodiversitetsområdet. Zoltan Csiki-Sava et al. presenterar nu forskning från Pyrenéerna, både Franska och Spanska sidan. I fossila data från huvudsakligen ryggradsdjur (inklusive dinosaurier) i detta område kan de se att livet var i full gång även här, in i det sista, innan nedslaget som tros ha orsakat dinosauriernas utdöende.

Bland de mest kända livsformerna från denna tidsålder är Tyrannosaurus och Triceratops och livet på slättlanden och vid floderna i nuvarande Nordamerika. De senaste två decenniernas intensiva utgrävningar i Europa uppvisar en helt annan djurvärld med många nya taxa med många nya arter.

Bland de händelser som gör denna period speciell är uppbrytningen och splittringen av superkontinenten Pangea. Processen började redan under Trias, men accelererade under Jura och var ännu mer påtaglig under Krita. Processen isolerade arter först temporärt och sedan mer permanent från varann varvid många arter utvecklades åt olika håll från samma förfäder för att specialisera sig på olika sätt på olika håll.

Den snabbaste havsutbredningen skedde under mitten av Krita och bland de utgrävda fossilen ser de djurliv i en arkipelag eller övärld mellan stora kontinenter. Öliv är känt för att utvecklas plötsligt och med väldiga specialiseringar. T.ex. kommer många arter när de hamnar på en isolerad ö att snabbt minska i storlek då konkurrensen från liknande arter inte är lika hög. Man kunde alltså följa arter som utvecklades raskt ända in i det sista. Detta stärker teorin om att det var en global händelse som orsakade utdöendet.

Zoltan Csiki-Sava är anställd på Universitetet i Bucharest, avdelningen för Geologi och Geofysik.

För mer information, läs den fulla rapporten på Zoo Keys egen sida.