Monthly Archives: January 2015

Sista transneptunen funnen?

Nya upptäckter görs hela tiden, men finns det en gräns för vad man kan upptäcka? Inom vissa områden är det så. Chansen att finna fler däggdjursarter i Sverige är idag relativt liten. Samma sak gäller att finna nya grundämnen i periodiska systemet (åtminstone i den observerbara delen av Universum). Vi vet att vi inte kommer finna fler planeter i Solsystemet. Nu verkar alltså samma sak ha skett i Kuiperbältet. Låt mig förklara.

Solsystemet kan delas upp i fem delar.

1. Solen. Solen är vårt Solsystems enda stjärna. Det är den enda himlakroppen stor nog att upprätthålla den värme som behövs för att kunna hålla igång en fusionsreaktion som tillverkar värme så att den kan lysa.
2. Stenplaneterna. När Solsystemet var ungt och Solen tändes kom gaser och iser att koka bort från inre delarna av Solsystemet så att endast stenplaneter blev kvar.
3. Gasplaneterna. Längre ut var det svalare. Här kom gas och stoft att samlas upp I ett antal himlakroppar, gasjättarna.
4. Kometer och asteroider. Materialet som blev över samlades i asteroidbältet. En del av isen som bildades vid de yttre planeterna kom att slungas in i Solsystemet för att bilda hav på Venus, Jorden och Mars. Andra kom att slungas ut till vad vi kallar Oorts moln.
5. Kuiperbältesobjekt. Utanför gasplaneterna hittar vi stora sammanhållna isklumpar mycket större än kometerna. Vi kallar dem (tillsammans med Ceres som är en asteroid (enda undantaget)) för dvärgplaneter också kallade Transneptuner eller Kuiperbältesobjekt.

GerardKuiper

Kuiperbältet teoretiserades fram av Gerard Kuiper, hen Hollandsfödd Amerikansk astronom aktiv under större delen av 1900-talet.

Dr. Michael Brown på Cornell-universitetet, som upptäckte den dvärgplanet som kom att kallas Eris (störst i Kuiperbältet), säger nu enligt Universetoday att han och hans team av forskare gått igenom sju års data. Forskargruppen har studerat data från Catalina Sky Survey och från Siding Spring Survey. Detta utan att finna några fler Kuiperbältesobjekt. Det är enligt dem mycket osannolikt att några sådana objekt skulle kunna ligga där och undgå teamets vassa programvara.

Chansen är enligt teamet 32% att en himlakropp till finns. Och detta skulle vara i området närmast Vintergatans plan eftersom här är så fullt av stjärnor att det är svårt att leta här.

Kuiperbältesobjekt

De största idag kända kuiperbältesobjekten. Källa Wikipedia.

Under 10 år har de hittat dussintals Kuiperbältesobjekt inklusive de sex som är i ungefär Pluto-storlek. Nu uppmanar Brown andra att ta upp sökandet i det galaktiska planet. Själv ämnar han söka svagare objekt längre bort från Solen. Han säger också att det finns en god chans att det finns Mars-stora himlakroppar ute i Oorts moln.

Källor:
Universe Today
Arxiv.org

 

Mest Jordlika planeten hittills!

Tja… låter det bekant? Jo titeln dyker upp en gång i halvåret. Men som sagt, varje gång något mer lik!

Nu har man funnit en planet som heter Kepler  438-b. Låter detta också bekant? Jo, Keplerteleskopet har funnit 1004 s.k. exoplaneter eller planeter runt andra solar (stjärnor). Därav att det låter bekant.

Just denna planet ligger runt en stjärna som fått det fantastiska namnet Kepler 438. Stjärnan ligger c:a 470 ljusår härifrån. Det innebär att med ett rymdskepp i ljusets hastighet skulle det ta 470 år att åka dit enkel väg. Eller om vi vill sända en signal dit och säga hej kommer det ta 940 år innan vi får svar. Så, skulle vi få svar då? Ja, det vet’e katten.

Först och främst måste det bo någon där. Dessutom behöver de vara något sånär smarta för att förstå att det är en signal från civiliserade folk (?!) och dessutom måste de vara smarta nog att inte utrota sig själva.

Men först måste vi ju utröna om det alls går att bo där. Det enda vi vet idag är att denna himlakropp är nära nog lika stor som Jorden dessutom ligger den i vad vi kallar den beboeliga zonen eller Guldlock-zonen. Planeten är inte för kall och inte för varm. Men räcker det? Nja…

Under flera tillfällen har Jorden under historien varit så kall att nästan allt liv frös bort, samtidigt som den blev heltäckt med is vilket gjorde att den reflekterade för mycket av det inkommande Solljuset. Allt livets fel då fotosyntesen tog bort för mycket av växthusgaserna. (Tvärtemot det klimatexperiment vi genomför idag.)

Se’n tar det ju förstås ett tag att utveckla intelligent liv. Här tog det mellan 3,5 och 4 miljarder år från första livet. Intelligent liv har väl bara funnits i grova drag i c:a 200 000 år och vi har bara kunnat kommunicera med grannarna via radiovågor i c:a 100 år. Så, finns de alls där?

Detta kommer vi kanske inte få svar på men beräkningar tyder på att det borde finnas c:a 40 miljarder jordlika planeter i guldlockzonen, så någon stans bor de!*

* Jag är personligen benägen att hålla med Steven Hawking och en hel del andra framstående vetenskapsmän. Finns de där ute och är smarta nog att kunna ta sig hit så skall vi inte ta kontakt med dem. Det har aldrig funkat på Jorden. En art som tar sig upp i ekosystemet genom dominans och evolution har det djupt rotat i sig att dominera alla arten träffar på.

REKLAM!!
Den 19 mars kommer jag tala om Livsbetingelser i Universum på Göteborgs Naturhistoriska Museum. Arrangör: Göteborgs Biologiska Förening

Jupiter en fin kvälls-“stjärna”!

Jupiter är en av de fem planeter som syns för blotta ögat. Den är näst starkast lysande efter Venus. Trots att den ligger 16 gånger längre bort än Venus när den ligger som närmast är den inte mycket svagare än Venus. Det beror främst på att den är så stor! Den är nästan 12 gånger större än Jorden!

Just nu går den upp 18.30 på kvällarna, i öster, men eftersom den går upp två timmar tidigare per månad (om man höftar lite) så kommer den synas hela våren, högre och högre (om du tittar vid samma klockslag).

För blotta ögat är Jupiter inte mer än en väldigt kraftigt lysande ”stjärna”. Men tittar du noga på den kommer du se att den inte blinkar. Det beror främst på att stjärnor är så oerhört avlägsna att de ter sig som punkter även i teleskop*. På så vis kan rörelser i vår atmosfär störa ljuset så att det leds till höger och vänster och ibland helt missar vårt öga. Således kan de ändra både ljusstyrka och färg. Det som i dagligt tal kallas att de blinkar eller som amatörastronomerna kallar dålig seeing. Planeter har en yta eftersom de ligger så nära Jorden jämfört med stjärnorna. En liten yta, men likväl en yta. Det gör att atmosfären inte kan leda undan allt ljus utan att det mesta ändå träffar ögonen, så planeten blinkar sällan. Däremot kan vi med hjälp av en videokamera med zoom eller i ett teleskop se att de ser ut att ändra form och skifta i färg.**

Har du tillgång till en fältkikare eller ett litet teleskop kan du se de fyra Galileiska månarna. De fyra som Galileo Galilei fann när han som första jordbo riktade en kikare mot rymden. Det som sedermera kom att kallas ett teleskop. De kommer te sig som fyra stjärnor som ligger i rad på båda sidor om Jupiter. (Vilken sida de olika befinner sig beror på när du kollar. De rör sig alla i omloppsbana runt Jupiter.

Med ett lite större instrument kan du lätt se att Jupiter är täckt av molnband. Man brukar se mellan två och fyra-fem stycken mörka bälten beroende på vädret och kvalitén på teleskopet. Att bältena skiljer sig i färg beror helt på vilka ämnen som dominerar i de delar som vi ser. Många av färgerna kommer av blandningar av kol och svavelföreningar samt vita ammoniakmoln.***

2010-07-28_jupiter

Eftersom en kamera inte är lika bra på att klara olika ljusa ting så har jag här fått ta två bilder. En med Jupiter fin, (överst) och en med månarna fina men Jupiter överexponerad. Sedan har jag klippt ihop de två. Bilden visar ungefär vad du ser i teleskopet vid 50x och acceptabelt väder.

Med lite tur kan du då sikta den röda fläcken, Solsystemets största storm. En storm som härjat på Juppe i mer än 300 år.

* Det finns proffsobservatorier som funnit en yta på ett fåtal stjärnor trots avstånden.
** Detta är en av de vanligaste formerna av UFO-rapporter jag får till mig på klara skyar, tätt följt av flygplan med väldigt korta kondensspår (vilket det gärna är på vintern och tidig vår).
*** Observera att de fantastiska färgbilder man ser i böcker och på nätet sällan motsvarar det man ser av Jupiter i sitt teleskop. Den kommer skifta i beige. Anledningen till de fina färgerna på t.ex. NASA-bilder är bildbehandling för att ta fram riktigt svårsedda detaljer

Vädret lovande för SpaceX till rymdstationen

Emedan vädret i södra halvan av Sverige drar ihop sig till oväder och vi inte har väder att studera vår vackra vinterhimmel med Merkurius och Venus, Jupiter och de två kometerna, ser vädret bättre ut på Cape Canaveral i morgon.

smhi

Karta från SMHI, uppdaterad kl. 00.06 lördagen den 10 jan. Hitta senaste kartan här! Eller följ ovädret på EWP!

SpaceX skulle den 6 januari ha avrest med en last med förnödenheter m.m. till den Internationella Rymdstationen, ISS. Denna version av SpaceX är lite speciell då den skall försöka sig på något helt nytt.

Raketen som är delad i flera stycken släpper normalt ned första steget när det är tomt så att det hamnar i havet. Denna gång sparar man lite bränsle så att det med tre mindre avfyrningar skall kunna landa det 14 våningar höga raketsteget på en stor plattform ute till havs, 32 mil från fastlandet. Idén är att raketen skall vara lika återanvändbar som ett flygplan när tekniken fungerar som den skall.

Uppskjutningen skulle ursprungligen ha skett redan i december, men fick ställas in p.g.a. problem vid en testkörning vid startrampen. Uppskjutningen fick skjutas upp ännu en gång i tisdags 1 minut och 21 sekunder från start då man upptäckte ett fel på en av två styrenheter på det andra raketsteget.

Nytt försök i morgon, lördag, alltså. För er som är lediga i morgon bitti, gå in på NASA-TV och se uppskjutningen (förhoppningsvis) i direktsändning. Den sker 10.47 svensk normaltid om jag räknat helt rätt.

SpaceXCRS5vertpic

SpaceX på startrampen. Foto: NASA

Transportmodulen kommer om allt går väl att docka med ISS på måndag, då man inifrån ISS skall ta emot modulen med hjälp av ”Kanadaarmen”.

cropped-blog_image_spacex

Dockningsmodulen som den kommer se ut på måndag. Tidigare foto: NASA

Om uppskjutningen måste ställas in igen öppnar sig nästa uppskjutningsfönster på tisdag, 09.36 svensk tid.

Uppskjutningen är kritisk eftersom den enda nadra privata firma som är kapabel att skicka material upp till låg omloppsbana, Orbital Sciences, råkade ut för ett katastrofalt raketfel i höstas och NASA inte har någon annan att förlita sig på.*

* I Ukrainakrisens spår är samarbetet med Rysslannd och Soyuz inte det det en gång varit!

Tropiska skogar absorberar mer koldioxid än tidigare trott

En NASA-ledd studie tyder på att en större procent av den koldioxid som absorberas av skogen absorberas i tropikerna. Av de 2,5 miljarder ton CO2 som absorberas årligen absorberas hela 1,4 miljarder ton av tropiska skogar vid ekvatorn. Det är mer än det som absorberas av Sibirien och Kanada tillsammans.*

Upptäckten är betryggande då de nordligt belägna skogarna redan har sackat efter i många år enligt David Schimel på NASA Jet Propulsion Laboratory. Schimel är ledande författare för en artikel i Proceedings of National Academy of Sciences, USA.

Skog och annan landväxtlighet avlägsnar idag c:a 30% av den av människan utsläppta koldioxiden genom fotosyntes. Ett bidrag som endast är tillfälligt eftersom träd och andra växter inte blir oändligt gammalt. Svensk skog till exempel blir i huvudsak papper som ganska snart efter användning en eller ett par gånger bränns upp eller hamnar på tippar där det ruttnar och återsänder koldioxiden.

Den nysläppta studien har sammanställt några av de mest tillförlitliga datormodellerna med faktiska mätningar. Med många olika modeller och mätmetoder konvergerar siffrorna vilket gör att vi kan se dem som tillförlitliga berättar Joshua Fisher, också på JPL.

37_eyes_on_earth-2

Vilken skog som tar upp mest är inte bara en kuriositet. Det är i allra högsta grad viktigt eftersom det kan ge oss förutsägelser på hur koldioxidutsläppen kan tänkas påverka oss i det långa loppet säger  Britton Stephens på Natural Center for Atmospheric Research, Bolder Colorado. Vad vi behöver veta är huruvida skogarna kommer att fortsätta att avlasta atmosfären från överskottskoldioxid eller om de kommer att börja förstärka effekten i stället. Exempelvis gör ändrade vädermönster att det på vissa ställen blir blötare så att skogen växer sämre. På andra ställen blir det torrare med samma resultat.

En fördel med att de tropiska skogarna dominerar är att dessa (I alla fall de orörda) ökar i tillväxthastighet då koldioxid på många ställen i tropikerna är en begränsande näringsfaktor.* En begränsning av denna positiva effekt är att skog skövlas för att få nya odlingsmarker. Detta tar bort lite av absorptionen av koldioxid. Dessutom bränns en hel del trä upp och tillför kopiösa mängder koldioxid till atmosfären. Det som inte bränns använd till att göra utemöbler och annat. Bra! tänker du kanske då. ”Då kommer koldioxiden inte ut i atmosfären…” Nja. Inte direkt, men hur många år har man en trädgårdsstol? Vad gör man sen? Eldar upp den på sopförbränningen (CO2-utsläpp) eller lämnar den på tippen (CO2-utsläpp).

NASA delar denna forskning med det vetenskapliga världssamfundet för att bidra med en förståelse för biosfären som på sikt kan bidra till en bättre insikt i vad som krävs för att skydda vår lilla planet. Berättar Tony Philips på scince@nasa.

Följ vad som händer på: http://climate.nasa.gov/

*  Årligen släpper vi ut 9 miljarder ton koldioxid dessutom motsvarar skogsavverkningen ytterligare utsläpp av c:a 2 miljarder ton koldioxid.
** En nackdel med detta är att det inte är hela skogarna som växer utan vissa växter är mottagligare än andra med resultatet att den biologiska mångfalden förändras.

Lovejoy ligger som närmast!

Jo, idag är dagen… med rätt litet “D”.

Att kometen ligger som närmast nu gör inte jättestor skillnad på synligheten. Samtidigt som den avlägsnar sig från oss så närmar den sig Solen och växer därmed ändå till. Jag skulle gissa att den håller ljusstyrkan eller rent av växer lite för att sedan blekna bort för våra ögon i mitten av Januari.

Därefter kommer den vara synlig med fältkikare ett par veckor och ännu lite längre med teleskop.

Idag rapporterades den synlig för blotta ögat från Buenos Aires och den är således definitivt synlig för blotta ögat. Den var dock svår att se i stadsbelysningen berättar Mariano Ribas för spaceweather.com.

Lyssna på ett kort reportage på P4 Väst!

God kometjakt.

Lovejoy

Uppdatering: Komet Lovejoy påväg att ljusna.

Komet C/2014 Q2 Lovejoy som upptäcktes under sensommaren (fast från Australien) har närmat sig Jorden hela hösten. Denna veckan, på onsdagen den 7’e kommer kometen att ligga som närmast Jorden med 0,469 Astronomiska Enheter* (ungefär halva avståndet om man jämför med Solen).

Kometen är fortfarande på väg inåt i Solsystemet och kommer vara i Perihelion, d.v.s. närmast Solen i sin bana, 30 januari. Den kommer då att vara c:a 1,29 Astronomiska Enheter* från Solen.

I och med detta kommer den att kunna ljusna något till och sannolikt vara synlig för blotta ögat från mörka himlar (ej i sta’n) fram till mitten av Januari. Mycket talar för att den kommer att vara synlig i fältkikare eller små teleskop fram till slutet av Januari.

Undertecknad såg den i teleskopsökaren igår, men inte för blotta ögat. Detta trots att flera observationer gjorts för blotta ögat bara dagar tidigare. Just nu är det vår egen måne som förstör sikten mest.

* En Astronomisk Enhet = genomsnittsavståndet mellan Jorden och Solen eller c:a 149 miljoner km.

Venus på date med Merkurius!

De närmsta kvällarna skall du hålla lite koll på skymningshimlen. Strax efter solen kommer ett väldigt omaka par att följa. En het gudinna höljd i vitt och en liten och kvick och rätt ombytlig rackare kommer synas tillsammans för en kort romans. OBS! Du behöver fri sikt i väster.

Planeten Venus lyser starkt trots skymningsljuset i och med att hon är nästan precis lika stor som Jorden och alltid höljd i ett reflekterande molntäcke. Fram till tidigt femtiotal talades fortfarande om regnskogar och primitivt liv på Venus. I dag vet vi att det är så långt från sanningen man kan komma. Venus är inte en vacker gudinna utan det mest lika helvetet vi hittills funnit, med 480 grader i medeltemperatur, lufttryck motsvarande 900 meter under havsytan samt regn innehållande saltsyra och svavelsyra. (Som för visso inte når markytan, men ändå!)

Merkurius å andra sidan är liten, rör sig blixtsnabbt runt Solen på under tre månader (88 dygn) och har en yta nästan utan atmosfär. På det viset finns ingen skyddande växthuseffekt utan Merkurius är på dagen 420 grader varm för att nå ner till minus 180 grader nattetid.

Detta omaka par syns nu nära varandra i skymningen de närmsta dagarna.

2015-01-05

Kartan kommer från det finfina programmet Stellarium och visar området mot sydväst kl. 16.00. Vinkeln blir sämre ju längre norr ut du kommer. Bilden gäller för Skara. Kolla bara så snart Solen gått ner. Detta är också en fotochans!

Jorden i Perihelion (närmast Solen)

Idag (4 januari) ligger Jorden som allra närmast Solen.

Nå… borde det inte vara varmast då?!
Jo, förvisso. Sannolikt är det varmast på Jorden i Januari och har så varit i flera tusen år. Men det är inte att blanda ihop med det vi kallar årstider och väder.

Generellt sett så tar Jorden som helhet upp mer ljus från Solen i januari än i juli. Den ligger ju faktiskt c:a 4% närmare nu än om ett halvår. Det innebät i princip att Sydpolen under sommaren tar upp lite mer ljus än nordpolen gör under sommaren. Men där upphör det självklara.

I slutänden är det som påverkar oss nordbor mest inte avståndet från Solen utan huruvida Jordens norra axel pekar mot Solen (sommar) eller från Solen (vinter). En annan viktig sak för vårt lokala klimat är att norra halvklotet är täckt av mer land och södra halvklotet av mer hav. Dessutom har vi i Skandinavien golfströmmen som stabiliserar vädret och höjer temperaturen på vinter.

Vi är alltså närmast Solen idag, men vad har vi för glädje av det?!

Klara skyar på er!
Gunnar

Orionnebulosan eller M42

I Januari är en av våra mest framträdande profiler på himlen stjärnbilden Orion. Denna jätte på himlen bär med sig flera sevärdheter. En av de första och bästa nybörjarobjekten är Messier 42, eller Orionnebulosan. Fortfarande efter över 20 år som amatörastronom tycker jag den är fantastisk.

Titta under bältet på Orion, på den mittersta “stjärnan” i svärdet. Redan för blotta ögat anar du att allt inte står rätt till. Riktar du nu en fältkikare mot området ser du att några av stjärnorna är omgivna av ett töcken av gas. Med ett mindre eller större teleskop kan du se mer av detta gasmoln. I mitten av det finner du med 100x förstoring eller mer det s.k. Trapetset, en liten grupp av fyra stjärnor, mycket heta och därför egentligen starkt skinande i Ultraviolett ljus. Vi ser dem som rätt ljussvaga, men huvuddelen av deras ljus strålar ut i nebulosan som UV-ljus och gör vätgasen självlysande på samma sätte som UV-ljus från kvicksilver får våra lysrör att lysa. Ja, i alla fall ungefär på samma sätt…

Bor du under en ljusförorenad himmel kan du med fördel använda ett ljusföroreningsfilter för att tydligare se nebulosan. Den är så stark att du kan använda ett H-alfa-filter också när du observerar visuellt.

Du kan också fotogradera den. Med normaloptik och ett stativ till din kamera får du fram den redan vid 15 – 30 sekunders exponering. Kan du sätta kameran piggyback på ett teleskop med motor blir det ännu bättre. Med CCD-kamera eller annan kamera i primärfokus på teleskopet blir den verkligt fin. Dock behöver du riktigt bra följning.