Monthly Archives: February 2015

Två oförklarade UFO-händelser…

Det har varit mycket snack om UFOn i media under veckan som passerat. Här kommer ett litet inlägg i UFO-debatten.

Många UFOn rapporteras in varje år bl.a. till UFO-Sverige men ibland även till KlaraSkyar, Slottsskogsobservatoriet och andra astronomiska instanser.* Vad är då dessa UFOn egentligen?

Vi måste först komma på det klara med att UFO inte automatiskt betyder gröna gubbar i flygande tefat. Först och främst, tefat, det är en mycket modern uppfinning! Under tidigt 1800-tal var UFOna som besökte Jorden formade som klot. (Det enda sättet man då tog sig fram i luften med på denna tid var ballonger.) Runt 20-30-talet kom det nytt rymdfolk som bara använde cylindriska UFOn med kvadratiska fönster längs med sidan. (Flygplanen var uppfunna.) Först runt andra världskriget började det “moderna” utomjordingarna använda tefat. (Detta är kanske svårare att förklara…)

Men om vi nu för tillfället överger utomjordingsidén och fokuserar på vad UFO egentligen betyder, oidentifierat flygande föremål, så har vi trots allt en uppsjö med spännande tingestar som går att observera. Är man då inte meteorolog eller astronom kommer antalet UFOn i repertoaren att skjuta i höjden!


En telepatiskt begåvad UFO-snubbe drar till sig UFOn över Macarthur Park, L.A.


Samtidigt i Vandenberg, USA, gör man ett missiltest där en robot och en anti-robot-missil skjuts upp. den ena bär två bärraketer som släpps av. Jag vet inte, men jag anar ugglor i mossen.

Låt mig kort få berätta om en UFO-incident på Klubbobservatoriet hos Göteborgs Astronomiska Klubb! Det var en gång i mitten av 90-talet. Några vänner i klubbens ungdomssektion och jag var på observatoriet för en trevlig obs-kväll. På vägen upp mötte vi några ungdomar i vår ålder, något äldre kanske. De frågade oss hövligt om det var OK att de satt utanför byggnaden och observerade UFOn. Absolut, tyckte vi, de fick gärna sitta och observera. (Tyvärr var det ingen av oss som kom på tanken att bjuda in dem i observatoriet.) Såhär i efterhand hade de nog tyckt det hela var rätt trist. “Varför då?!” undrar du kanske? Jo, för inne från observatoriet observerade vi förutom de objekt vi ville se på även ett fåtal stjärnfall. Något tjog med satelliter samt ett tiotal flygplan på inflygning mot Landvetter. Under samma tid, (två timmar) fem meter ifrån oss observerade dessa UFO-fantaster 73 stycken UFOn. Så det måste ha varit mycket mer spännande på utsidan skulle jag tro. (Jag har länge funderat på om jag skall ställa mig på utsidan och obsa i stället.)

!!!

Vårt klubbobservatorium i Mölnlycke.

Men. inte för det. Någon gång kanske det händer på riktigt att det kommer en farkost från yttre rymden. Men den da’n hoppas jag aldrig få uppleva! Men åter till denna observationskväll. Hur kunde de se så många UFOn? Följdfrågan; varför ser astronomer och amatörastronomer aldrig eller åtminstone nästan aldrig UFOn?

Det finns två förklaringar. 1. Alla amatörastronomer är i maskopi med regeringar och aliens och försöker mörklägga deras närvaro så att vi kan hjälpa dem att ta över världen. (Vad vi nu skulle vinna på detta. 2. Amatörastronomer kan så mycket om vad som sker över våra huvuden att de har förklaringar på det mesta de ser. Jag låter frågan vara öppen tills vidare.

Jag skulle vilja ta upp en annan spännande sak. De flesta amatörastronomer tror faktiskt på liv ute i universum och kanske rent av på några ställen i vårt solsystem. Så, låt oss tänka lite kreativt…

Tänk er att vi bor i en galax med c:a 250 miljarder stjärnor. (Det kan vara 200 och det kan vara 400, men jag väljer en konservativ siffra för sakens skull. Tänk nu att hälften av dessa har planeter. (Framför allt är stabila banor i dubbelstjärnesystem ganska ovanliga och eftersom hälften av stjärnorna är dubbel eller multippelstjärnor tar vi bort dem ur beräkningen. Nu återstår 125 miljarder planetsystem. Räkna nu att en stjärna på hundra har så stabilt klimat att den kan husera liv tillräckligt länge, d.v.s. är ganska Sol-lik. Då kommer en procent av solsystemen med planeter kunna husera liv. Nu återstår 1,25 miljarder planeter. Om nu en planet kan ha liv gissar jag, och många med mig att liv ganska snabbt uppkommer. Säg att 80% lyckas. Då har vi c:a en miljard planeter med liv, bara i vår galax. Nu blir det hela lite knivigare. Räkna nu med att Jorden haft liv i 4 miljarder år och av denna tid har intelligent liv funnits i c:a 200 000 år. Det blir 0,005% av tiden. Nu återstår att idag finns endast  50 000 planeter med intelligent liv i galaxen. Det tog oss c:a 200 000 år att komma på radiokommunikation, men trots detta, säg att c:a 95% kommer på denna lysande idé förr eller senare. Nu vet vi att c:a 47 500 civilisationer av de som finns idag kommer på radiokommunikation. Nu återstår en kritisk faktor, eller två faktiskt. Den ena är att alla livsformer som kommer upp sig på en planet genom evolution kommer vara dominanta och krigiska i alla fall tills de lär sig genmodifiera sig själva till att bli slöa gemytliga typer utan ambition… Således är frågan. Hur länge kommer en civilisation som kommit på radiovågor att hålla sig vid liv? Vi har ju varit nära att ta kol på oss vid minst två, kanske tre tillfällen. Den andra är mindre filosofisk och mer realistisk. Från början skickade vi extremt starka signaler eftersom våra mottagare var så dåliga. T.ex. har vi sänt ut Hitlers invigning av olympiska spelen med full kraft. (Han fungerar som vår ambasadör ut till exakt 79 ljusårs håll. En fin talesman för vår jordiska befolkning.) Idag har vi dels mycket bättre mottagare, dels behöver vi snåla med energi eftersom elpriset skenar. Mer och mer sänds via riktade signaler eller kabel/fiber. Så, man skulle kunna säga att signalerna från jorden tunnas ut. Så säg att en civilisation antingen snålar med energi så den blir osynlig efter 200 år eller att den helt enkelt tar kål på sig själv efter 200 år. Antingen eller så finns nu endast 47,5 kommunikativa civilisationer i hela galaxen idag vid denna tidpunkt.

Artist's_impression_of_the_Milky_Way_(updated_-_annotated)

 

En konstärlig representation av vintergatan (som vi ju inte kan se från utsidan såhär).

Lysande! Låt oss snacka med dem!! Nja… Kom ihåg att de sannolikt kom till makten genom dominans av närbesläktade arter och dominans av hela sin planet. Deras planet ser antagligen rätt kass ut och de är om de är mer avancerade än oss kapabla att göra exakt vad varje mänsklig civilisation har gjort de sista 7000 åren och vad människan gjorde med de sannolikt smartare men inte lika samarbetsvilliga neandertalarna. Dominera och underkasta!!! Jag vill då inte ha hit dem.

Dessutom! Låt oss räkna lite till. Om det nu finns c:a 47,5 civilisationer i galaxen… Låt oss se galaxen som en tvådimensionell skiva. Dess diameter är i grova drag 130 000 ljusår. Det skulle göra att den har en area på 13,3 miljarder kvadratljusår. Dela nu upp detta rättvist mellan 47,5 civilisationer. Det ger 280 000 000 kvadratljusår per civilisation. Det gör att snittavståndet till grannarna är runt 9 400 ljusår. Om vi ens skulle vilja snacka med dem skulle ett svar ta c:a 20 000 år. Vi skickar en signal nu och svaret kommer under nästa istid (om det nu blir någon mer istid efter allt vi gör…)

Alltså. 9 400 ljusår. I ljusets hastighet tar det 9 400 år. Men sannolikt reser de flesta rymdfarare lite långsammare. Dessutom skall de accelerera och bromsa samt inte stöta på någon mikroskopisk meteorit, klara strålningen etc. Klarar de allt det där tar en enkelresa runt 10 000 år. Jag är ju tveksam!

UFOn finns men jag tror inte på gröna gubbar på vår egen bakgård.
Som tur är!!

Ursäkta romanen! Och, observera att detta bara är uppskattningar. Vill du veta mer, boka ett föredrag! Pris om ej annat överenskommes 2500 plus moms och ev. milersättning. Andra överenskommelser kan göras beroende på målgrupp etc. Skolor får t.ex. rabatt vid bokningar av mer än en lika dan visning!

* Vill du rapportera UFO-observationer? Gör det gärna! Men glöm inte följande. För att rapporten skall ha något värde behövs förutom beskrivning: Klockslag och längd på observationen, väderstreck samt höjd ovanför horisonten i grader eller möjligtvis procent.

Kan Plutos spännande historia ha gått upp i rök?

Ja denna fråga ställer sig idag forskarna i New Horizon-teamet som hoppas kunna studera vårt solsystems historia i Plutos ärrade yta. Nu är det kanske inte så enkelt som att läsa en öppen bok visar det sig.*

Vad man hoppats observera är det faktum årmiljarder av bombardemang från rymden skulle kunna ge oss en siffra på hur mycket objekt som funnits och finns idag ute i det s.k. Kuiperbältet, utanför Neptunus. Detta bälte är ett område av isiga himlakroppar likt ett yttre asteroidbälte som ligger likt en ring runt Solsystemet och startar en bit utanför Neptunus bana.

Problemet vi står inför enligt Simon Porter, på South West Research Institute, Bolder, Colorado, är det faktum att Pluto kanske är för varm. Vad vi hittills vet är dess temperatur runt 35 – 45 K eller minus 238 – 228 grader och att Plutos vanligaste ämnen i ytan är metan och kväve. Eftersom vi tror att kväve dominerar så har vi i huvudsak två bekymmer.

Kväve i dessa “varma” temperaturer avdunstar eller sublimerar från isen. Så mycket som 10^27 – 10^28 kvävemolekyler per sekund försvinner ut från Plutos mycket tunna atmosfär som en svans ut i rymden. Det låter kanske mycket för gemene man, men ur vetenskaplig synvinkel är det inte så farligt. Vad forskarna inte tänkt på är det faktum att, om slår man ut detta på c:a 3,5 miljarder år (då de de senaste bevisen av intresse borde registrerats) så kan så mycket som 300 – 3000 meter av dess yta ha försvunnit ut i rymden. Helt plötsligt har majoriteten av dessa spår “gått upp i rök” så att säga.

Ett annat problem är att även de riktigt djupa kratrarna kan ha försvunnit av den enkla anledningen att kväve-is i dessa förhållandevis varma temperaturer sannolikt beter sig som jordiska glaciärer och kan röra sig och därigenom sakta men effektivt radera ut alla spår av tidigare händelser.

Förhoppningen ställs idag till två möjliga scenarior. 1. Kan det vara så att det lokalt på Pluto finns de områden som innehåller större procent metan? I så fall kommer denna is vara betydligt styvare och inte heller avdunsta i samma grad. 2. Plutos måne Caron verkar ha en högre procenthalt vatten i ytan vilket i detta temperaturområde är hårt som granit. Om så är fallet kommer mycket av historien finnas ingraverad i Carons yta.

moc1_0

 

Operations manager Alice Bowman och Team-medlem Carl Wittenburg vid New Horizons uppvaknande inför den stundande passagen.

Hela historien är väldigt osäker eftersom de data vi har från Jorden visar det genomsnittliga innehållet över ytan ned till ett djup på c:a 10 – 20 mm. det är inte mycket och säger således väldigt lite om geologin. Mycket återstår att se då New Horizon närmar sig målet under våren!

* Mycket om det vi vet idag om innre solsystemets historia har vi från vår egen måne som bär bevis från bombardemang från de sista 4,4 miljarder åren.

Glöm inte att hålla utkik här inför den partiella solförmörkelsen den 20 mars!

Kan klimatförändringar ge fler vulkanutbrott?

Glaciäravsmältningen på Island tycks ha just denna effekt. Vi vet ju att jordskorpan i Sverige sedan istiden stigit avsevärt. Allt eftersom flera km tjocka lager med is smält bort så har en oerhörd belastning försvunnit från berggrunden. Eftersom denna flyter på magman nedanför kommer den att flyta upp på samma sätt som en båt gör när man lyfter av dess last. Eftersom berget och magman är betydligt viskösare än vatten så kommer processen gå långsammare än för båten men fenomenet är enkelt och tydligt mätbart.

Lakagigar_Iceland_2004-07-01

Lakagígar på Island

I en rapport i “Geophysical Research Letters” presenteras nya data som tyder på att Island just nu genomgår en snabbversion av landhöjningen. Emedan Islands största glaciärer snabbt minskar i volym har Island också börjat stiga med 3,5 cm per år i vissa delar. Det må låta lite men jämför t.ex. med landhöjningen vid norra Västerbottens kustland samt Höga Kusten och Kvarken där landhöjningen idag är 9, 7 resp. 7mm per år. D.v.s. långt lägre än den nu uppmätta.

Vad kommer det sig då att Island har så bråttom upp? Den största skillnaden är jordskorpans tjocklek. I och med att ny jordskorpa byggs upp vid den Mittatlantiska Ryggen, bl.a. vid Island så är jordskorpan mycket tunnare här. Således är svarstiden mycket kortare och saker börjar hända på så kort tid som 30 år.

När man studerat Islands historia kan man se att vid den stora avsmältningsperioden för c:a 12 000 år sedan då den sista istiden var på upphällningen så var också den vulkaniska aktiviteten betydligt högre. Närmare bestämt 50% högre, enligt Bill McGuire, vulkanolog på University College i London.

Samma effekt fast tvärt om tycks dominera på havsbottnen. I samband med glaciationen, när istider börjar så sjunker havsytan och i och med detta också trycket på havsbotten och stora bergsmassiv med undervattensvulkaner tycks släppa på trycket lite mer frekvent när isen binder upp vatten från haven.

Kan nu alltså den plötsligt minskande vikten på Island orsaka fler vulkanutbrott? Mycket talar för det fast effekten på kort sikt sannolikt (men inte säkert) kan komma att vara liten.

Blåsig planet utan väder?

Uranus2Uranus har varit en väldigt bra planet för dig som inte gillar geografi. Stor rund och blå… (klicka på bilden för att se de ytterst svaga vita dragen nedanför mitten. Tunna iskristallmoln. Foto: NASA.) Men nu! Något hänt!

Från att ha varit slät och blå med enstaka iskristallmoln av frusen metan så har Uranus det sista året förvandlats till ett ovädershärjat klot. Så härjat att till och med avancerade amatörastronomer kunnat se det (sägs det). Så, vad är det som gör denna förändring?

“We have no idea. It’s very unexpected!” säger Imke de Pater på University of California, Berkeley. Ljusa fläckar på Uranus, ljusare än någon hittills observerat har nu setts på Uranus yta sedan I somras. Normalt sett händer liknande saker under höstdagjämningen och vårdagjämningen som inträffar på Uranus med 42 års mellanrum. Det är i samband med detta, när Uranus ekvator får som mest ljus som ovädren bildas. Men skall planeten följa detta mönster så är den sju år för sent ute. De Pater som är proffsastronom har tipsat amatörer världen över att hålla ett öga på Uranus. Mycket riktigt fann flera av dessa en storm på ytan som hon tidigare sett med rymdteleskopet Hubble.

uranus-bright-storms

Foto, Imke de Pater, Keck-observatoriet.

* Kanske har vi att göra med ett stormsystem, dolt på djupet i Uranus atmosfär, som just nu bryter igenom på höjden. På liknande sätt har ju Jupiters stora röda fläck varit mer eller mindre dold i korta perioder.

* Min egen högst privata reflektion.

 

Triton, ännu en plats för liv i Solsystemet?!

Utifrån kan triton te sig som ännu en av dessa ismånar. Kall, karg och livlös. Slät och utan kratrar. Ingenting av intresse kort och gott. Men…

Det kan mycket väl vara så att läget är ett helt annat. Man skall ju se på insidan som det så vackert heter. Så även när det gäller ismånar.

Triton_moon_mosaic_Voyager_2_(large)På ytan har vi en slät, isig och synnerligen ogästvänlig plats med temperaturer på -235 grader! Men där är i alla fall inte blåsigt! (Atmosfären har frusit till is och fallit ned på månens yta.) På sina ställen återfinns vulkaner. “Ah… värme!” tänker du kanske. Men ack nej! Under de ibland häftiga utbrotten sprutar issörja och kalla gaser ut ur den lilla månens djup.

Så, vad skall man då med den till?! Jo! Tro det eller ej, Triton är ett av de ställen i Solsystemet som skulle kunna härbärgera primitivt liv. Under den karga ytan kan det finnas hav som förvisso kan vara så kalla som -90 grader. Men, de kan trots detta vara flytande i och med lösta salter som sänker fryspunkten samt ett enormt tryck en bit ner. Vad vi vet är det inte frågan om vilken temperatur vattnet har som avgör om det kan finnas liv på en måne. Det viktiga tros vara huruvida vattenmolekylerna flyttar på sig (om vattnet är flytande) och således kan förflytta lösta ämnen mellan utsida och insida på cellerna.

Om det nu är så fruktansvärt kallt därute, varifrån kommer då värmen i månen? Först och främst skall vi kolla på en intressant del av Tritons spännande historia. Alla månar runt Neptunus rör sig medurs precis som huvuddelen av månarna och planeterna i Solsystemet. Samtidigt rör sig Triton som enda större måne i Solsystemet moturs, eller som man säger, i retrograd bana. Eftersom inte månar bildas på detta sätt, cirkulerandes i motsatt riktning med planetens rotation misstänker forskarna att det är en infångad Pluto-släkting vi har att göra med. Vi känner nämligen till det vi kallar Kuiperbältet som är fullt med isiga himlakroppar som  förflyttar rig runt Solsystemet utanför Neptunus. En del av dessa kan av olika anledning hamna i bana nära Neptunus. Så ligger t.ex. Pluto i en bana som till och med för den innanför Neptunus bana en gång per Pluto-år.

Till skillnad från Pluto så har Triton hamnat i en instabil bana som fört den lite för nära Neptunus som sedermera fångat in den lilla dvärgplaneten. Till en början bör den ha haft en bana som varit väldigt elliptisk eller avlång. Med tiden har tidvatteneffekterna knådat dess inre samtidigt som den bromsats upp och dess bana blivit mer cirkulär. Idag har den en betydligt rundare bana som borde ha återfrusit dess inre om det inte vore för det att den sannolikt har radioaktiva ämnen i kärnan som genom sönderfall också tillverkar värme.

Mycket talar nu alltså för att vi har ännu en ismåne med issörja under ytan. Och vad vi vet kan det räcka för att bilda primitivt liv.

Trots att det kan vara Solsystemets yttersta ocean så är den i alla fall inte kallare än metansjöarna på Titan, Saturnus-månen som är -180 grader på ytan.