Monthly Archives: May 2015

Kalifornierna älskar sina gräsmattor i vått och torrt!

Det må vara hårt, men det är svårt att inte småle. Nu när vattenrestriktionerna förhindrar Kalifornierna att t.o.m. vattna sina älskade gräsmattor, drar de saken till sin spets. Nu har det börjat sprida sig, att spraymåla det torra gula gräset grönt! Skämt åsido, de sitter i en minst sagt knepig sits.

Snötäcket runt upptagningsområdet för Toulumne-floden i Sierra-Nevada, en av Kaliforniens större vattentäkter, var i april endast 40% av förra årets snötäcke. Då var ändå förra året ett av de torraste i mannaminne. Eller snarare, ett av de två torraste under Kaliforniens nedtecknade historia. Detta berättar Avdelningen för vattenresurser på San Francisco Public Utilities Commission och the Turlock and Modesto irrigation districts i en gemensam rapport. Upptagningsområdet förser ett gigantiskt område med vatten till konstbevattning och försörjer dessutom Jetchy Regional Water System som servar San Fransisco och närliggande samhällen med dricksvatten.

Under normala år försörjer snön vintertid Californien med 70% av den årliga nederbörden. Snön smälter sedan och transporterar ner rikligt med vatten till flod och grundvatten. Nu ser det dess värre ut som att detta tillskott kommer lysa med sin frånvaro. För fjärde året i rad är det rekordtorka medan konstbevattningen och slöseriet med vatten sänkt grundvattennivån i tio års tid eller mer.

NASAs Airborne Snow Observatory har tillsammans med en satellit i omloppsbana kunna mäta både snötäckets utbredning och tjocklek samt gravitationellt väga valda delar av Kalifornien (och för den del hela världen) för att konstatera att grundvattnet i regionen sjunker undan år för år. Så till den grad att man faktiskt oroar sig för att massförskjutningar i övre jordskorpan skulle kunna orsaka förhöjd risk för jordskalv.

NASA ASO
Snötäcket i upptagningsområdet i slutet av mars
under rekordåret 2014 samt under 2015.
Foto: NASA

Det ser idag ut som om vi har hälften eller ännu mindre av snötäcket jämfört med rekordåret 2014. säger Frank Gehrke, chef över snöspaningen. Idag ligger alltså Kalifornien i ett sådant läge att hittills otänkbara restriktioner satts in när det gäller vattenanvändningen. Gräsmattor gulnar och pooler torkar in.

Så, varför inte måla gräsmattan?! Andra lösningar finns. I vissa stadsdelar väljer man att ge en till två dollar per kvadratfot till de som byter ut gräsmattan för vatteneffektiva växter och trädgårdslösningar som kräver mindre vatten än gräs.

Samtidigt som det är enligt lag förbjudet att i vissa delstater trycka texter som antyder att ökad koldioxidhalt i atmosfären ger klimatförändringar sitter vi idag med en koldioxidhalt på 400,57 PPM, Vi upplever varje dag på Jorden resultatet av ett klimat vi inte är vana vid. I Kalifornien hoppas man nu bara på att det begynnande El Niño-året kommer att ge de länge efterlängtade regnen. Undertiden har redan Texas och Oklahoma drabbats av extrema översvämningar av just samma El Niño-fenomen. Inte är väl det rättvist?!

 

46 dygn 15 timmar och 31 minuter till New Horizon passerar Pluto

Nu närmar det sig med stormsteg. För första gången kommer mänskligheten med en rymdsond att få studera ett Kuiper-bältesobjekt på nära håll.

Pluto upptäcktes 1930 av Clyde W. Tombaugh. Då var det den nionde planeten. Idag är den nedgraderad till dvärgplanet med den föga hedrande titeln “den näst största dvärgplaneten” efter Eris, en annan Pluto-släkting.

Pluto består huvudsakligen av sten och is och är täckt av ett tunnt lager med fruset kväve. Sannolikt finns även kolmonozid och vatten på dess yta. Pluto har fem idag kända månar, Caron, Nix, Hydra, Kerberos och Styx.

Idag är sonden New Horizon på upploppet inför ett mycket spännande möte. Vad exakt vi kommer att få veta återstår att se. Sonden är nu så nära att den med sitt lilla teleskop kunnat se alla de fem kända månarna. Bilderna är ännu inte klara men du ser nedan att de är klart identifierbara!

nh-styx-kerberos-loop-larger
Här syns de fem månarna på en serie bilder
tagen under sex dagar. Du ser på bilderna hur man
genom efterarbete förbättrat kvalitén. Klicka
på bilden för bättre upplösning. Foto: NASA.

Månarna på bilden ovan är tagna på 78 miljoner kilometers håll. Det är lika långt bort somplaneten Mars ligger som närmast. Och, detta med det lilla instrumentet Long Range Reconnaissance Imager (LORRI). Det är en helt enastående bedrift med ett så litet teleskop och i så dåliga ljusförhållanden. Solens ljus tar ungefär fem timmar och 20 minuter att nå Pluto jämfört med bara 8 minuter för Solens ljus till Jorden.

“Vi står nu på upptäckternas tröskel!” säger John Spencer, från Southwest Research Institute i Boulder, Colorado. Han är del i det omfattande vetenskapliga team sol jobbar med sonden och alla dess instrument. “Om sonden fotograferar nya månar nu kommer vi se världar som ingen tidigare har sett!”

Vill du följa vad som sker i och med New Horizons besök vid Pluto så anmäl dig till maillistan genom att skicka ett meddelande till info [alfaslang] klaraskyar.se

NASA till Europa

Första stegen i utforskandet av Jupiter-månen Europa tas nu. Sedan amerikanska senaten godkände utforskandet av Europa i vårens budget har NASA nu börjat utvärdera och välja instrumentationen på den kommande rymdsonden.

europa-thick-ice-crust
Månen Europa fotograferad med
Galileosonden. Foto: NASA.

Så, varför allt detta snack om just denna måne? Det som kittlar lite med Europa är det faktum att månen är gjord av stor del vattenis. Allt talar för att den är täckt av ett flera km tjockt istäcke varunder döljer sig en ocean. Denna ocean vilar sedan på en stenkärna som hålls varm av Jupiters gravitation.

Eftersom Jupitermånen Europa rör sig ett varv medan den inre månen Io rör sig två (s.k. låst omloppsbana) så kommer dess bana att vara ganska elliptisk. Det gör att den i en del av banan befinner sig närmare Jupiter för att i motsatta änden av banan vara betydligt längre bort. Det gör i si tur att månen knådas av Jupiters gravitation. Detta ger värme som tros ha hållit månen flytande i miljarder år.

Om man jämför med Jorden vet vi att över allt där vatten finns flytande på Jorden så finns också liv. Kanske bara bakterier men ändå liv! Skulle vi kunna hitta liv på Europa skulle detta innebära att liv spontant uppstår var helst rätt byggstenar finnes.

Med de data som Galileosonden samlade in under sina 11 förbiflygningar för ett decenie sedan samt data från moderna bilder tagna med Hubble-teleskopet så kan vi se att Europa har återkommande utbrott av isvlukaner. Nu hoppas man kunna dyka in i en av dessa ångplymer för att analysera innehållet noggrant berättar John Grunsfeld från NASA.

I sin budget för 2016 har NASA nu 30 miljoner dollar för att påbörja arbetet med en sond som kommer gå in i en väldigt utdragen bana som kommer föra sonden nära Europa minst 45 gånger. Sonden skall passerar mellan 25 och 2700 km från månens yta under dessa passager.

Man kommer fotografera och mäta salthalt, magnetfält samt isens tjocklek med radar. Med värmekamera kommer man också söka efter aktiva områden på ytan där isvulkaner kan ha haft utbrott nyligen. Nu är 9 av 33 instrumenförslag utvalda för att följa med sonden som kommer skjutas upp under 2020-talet. Följande instrument kommer att följa med:

Plasma Instrument for Magnetic Sounding (PIMS)
Instrumentet kommer mäta oceanens djup och salthalt.

Interior Characterization of Europa using Magnetometry (ICEMAG)
Instrumentet mäter magnetfält men kan också mäta radarekon.

Mapping Imaging Spectrometer for Europa (MISE)
Spektrometern kommer söka efter organiska föreningar, salter, syror, hydrater och is.

Europa Imaging System (EIS)
Kamera för fotografering och kartläggning av ytan.

Radar for Europa Assessment and Sounding: Ocean to Near-surface (REASON)
Instrumentet kommer analysera isens struktur och tjocklek för att bl.a. söka sprickor m.m.

Europa Thermal Emission Imaging System (E-THEMIS)
Instrumentet kommer att söka efter aktiva regioner.

MAss SPectrometer for Planetary EXploration/Europa (MASPEX)
Instrumentet kommer med masspektroskopi analysera sammansättningen av den mycket tunna atmosfären.

Ultraviolet Spectrograph/Europa (UVS)
Instrumentet söker efter is/gasplymer och studerar den ytterligt tunna atmosfären.

SUrface Dust Mass Analyzer (SUDA)
Instrumentet skall kunna ta prover direkt ur isplymerna vid nära passager.

SPace Environmental and Composition Investigation near the Europan Surface (SPECIES)
Detta instrument kommer kanske att delta eller i alla fall utvecklas paralellt för att senare kunna delta i andra flygningar där masspektrometri kan vara intressant.

Kommer asteroid 2012 TC4 träffa Jorden i oktober 2017?

Det är mycket som är osäkert med passagen den 12 oktober 2017. Säkert är att den kommer att passera farlig nära. Exakt hur nära vet vi inte ännu. Inte heller vet vi hur stor den är eller vad den består av. Storleken hamnar inom intervallet 12 – 40 meter.

En 12 meters stenklump kommer explodera på behörig höjd utan nämnvärd inverkan på området nedanför där den når atmosfären. En asteroid på 18 meter kommer att bete sig ungefär som Chelyabinsk-meteoriten. Samtidigt skulle en kropp på 40 meter kunna nå långt ner i atmosfären eller rent av slå ner med betydande lokal förödelse.

Den husstora asteroiden upptäcktes 4 oktober 2012 med Pan-STARRS-observatoriet på Hawaii. En vecka senare passerade den riktigt nära Jorden 1/4 av Månens avstånd eller 94 800 km.

Vi skall dock inte oroa oss för mycket eftersom den beräknade banan för den nära Jorden med VÄLDIGT LITEN risk att den skulle slå ner. Dessutom är det ju så att 70% av Jorden består av hav, en stor del av landytan innefattas av Sahara, Sibirien, Alaskas inland, Polarkalotterna o.s.v. Så så sett är Jorden i stort sett obebodd. “Däremot är det en kropp vi bör hålla koll på.” säger Judit Gyorgyey-Ries, astronom på University of Texas McDonald Observatory. Idag har vi ganska god koll på den och risken idag är endast 0,00055% att den skulle kunna träffa någon stans på Jorden 2017.* Samtidigt skall sägas att andra forskare anser att risken är noll.

Idag känner vi till 1572 PHA eller Potentially Hazardous Asteroids, d.v.s. asteroider man bör hålla koll på under en tusenårsperiod för att de kan hamna på kollisionskurs. Idag känner vi inte till en enda i direkt kollisionskurs. Däremot har det hänt under Jordens historia, åtskilliga gånger, så fältet är viktigt att följa upp. Idag finns det ju för första gången en djurart som kan göra något i en krissituation.

*Chansen att få 6+1 rätt på lotto är å andra sidan 0,00042, d.v.s. det är större chans att stenen ramlar ner än att just du får 6 + 1 rätt på lotto. Ja ja… men eftersom så många spelar så händer det då och då. Risken är fortfarande försvinnande liten! Det är större risk att krocka med bilen under en 10-milaresa.

Varför gillar inte radioastronomer robotgräsklippare?

Man kan ju tycka att detta är den konstigaste rivalitetsstrid som hittills uppdagats, men det hela är kanske inte så underligt som det kan verka…

Med den nya Roomba, gräsklipparroboten, tycker sig apple ha löst ett stort problem. När man installerar en gräsklipparrobot hemma eller som min femåriga son säger, en “robot-herbivor” så behöver man se till att den inte betar där den inte skall. Vi vill inte ha dessa små skalbaggar rännandes på gatorna eller i våra rabatter. Således gräver vi ner signalkablar som skall hjälpa roboten att veta när den går över gränsen. Men detta arbete är arbetsintensivt!

Nu har en gräsklipparrobottillverkare löst detta genom att sätta ut radiofyrar runt hörnen på trädgårdar med lyckat resultat. Man slipper gräva och man slipper att åska slår ut de långa kablarna. Men!!

Företaget anser sig ha rätt att begära att “låna” ett frekvensområde som inte stör alla våra elektriska apparater. Därför önskar man ge sig in på det heliga frekvensbandet mellan 6240 och 6740 MHz. Varför skulle detta vara ett problem? Jo inom detta område finns en av radioastronomins mest spännande molekyler metanol. Metanolmolekylen är en av universums vanligaste molekyler efter bl.a. vatten. Framför allt finns den i stjärnbildningsregioner där den visar på tillräckligt kalla och kompakta gasmoln för att bilda nya solsystem. Alltså en mycket viktig molekyl för oss när vi försöker förstå galaxens evolution och vår egen historia.

Klippartillverkarna säger att det inte är några problem efterssom man kan ha “fredade zoner” på 18 km runt observatorierna. Samtidigt konstaterar amerikanska NRAO (National Radio Astronomy Observatory) att det behövs en 80-km buffertzon. Problemet för radioastronomerna är lika akut som problemet med ljusföroreningar för de optiska astronomerna.

Som jämförelse kan jag bara nämna att en normal mobiltelefon på Månen skulle rangordnas som en av himlens starkaste radiokällor och skulle störa många radioobservatorier. Då ligger ändå Månen nästan 400 000 km från Jorden och är således ganska långt bort att placera en mobil.

Pluto kan ha polarkalotter likt Jorden och Mars!

Nu börjar det på allvar dra ihop sig. Sonden New Horizon närmar sig nu Pluto med 72 500 km i timmen för att blåsa förbi dvärgplaneten 14 juli 2015 kl. 13:49:59. Sonden har under långa tider varit vilande under vägen mot Pluto utom vid passagerna förbi asteroiden 132524 APL samt planeten Jupiter. I december vaknade den till liv igen för att starta upp alla instrument.

15-078-Pluto-DwarfPlanet-NewHorizons-20150415
I
 den infällda bilden ser vi Pluto digitalt zommad
3x. Här ser vi tydligt två ljusa fläckar som i alla fall
i ena fallet kan röra sig om en polarkalott.
Foto: NASA.

Nu närmar sig som sagt sonden i högsta fart och man har börjat utnyttja instrumenten som kommer göra sitt mesta jobb med start om en månad. Redan nu kan man börja skönja ytdetaljer på Pluto. Det är ännu väldigt osäkert, men man tycks ha funnit en polarkalott av vit is lik de man finner på både Jorden och Mars. Vad exakt den består av är ännu tveksamt eftersom både frusen kvävgas, kolmonoxid, vatten m.fl. ämnen ter sig vita om de faller som snö. Temperaturen tillåter många sorters is.

1-opnav3_barycen_noano-1041
Denna animation är uppbyggd av 13 bilder tagna
mellan 12 och 18 april. Foto: NASA.

Bildserien visar Pluto (den stora himlakroppen) och Caron (en av Plutos 5 kända månar). Under de 6,5 dagar som serien visar har avståndet till Pluto-systemet minskat från 111 till 104 miljoner km. Bildseerien är tagen med New Horizons Long Range Reconnaissance Imager, eller LORRI. Exponeringstiden på 1/10 sekund med den känsliga LORRI-kameran räcker inte för att visa de ljussvagare månarna. Eftersom Pluto lutar i sin bana precis som Uranus kan man bara se den ena polen, varför vi inte vet så mycket om den motsatta polen.

Avståndet mellan Solen och Pluto på 5 miljarder km har gjort all typ av forskning på Pluto svår att genomföra. det är först nu som vi börjar se detaljer på dess yta som tydligt visar på ytformationer som vi kan se rör sig i och med Plutos egenrotation.

“Efter att ha färdats i över 9 år genom rymden är det enastående att se Pluto, en liten punkt sedd från Jorden, bli till en värld framför våra ögon!” berättar Alan Stern, New Horizons vetenskaplige ledare på Southwest Research Institute, Boulder Colorado. Bilderna kommer radikalt att förbättras de kommande två månaderna och vi kan bara gissa vilka överraskningar vi kommer ställas inför om två månader när sonden passerar endast 1250 mil ovanför den lilla dvärgplanetens yta!

Messenger-sonden avslutade med en bang!!

NASAs Messenger-sond har nu kretsat kring Merkurius i 4 år. Sonden var ursprungligen utrustad för ett ettårigt uppdrag, men som så ofta förut har ännu ett lyckat projekt förlängts eftersom den ursprungliga investeringen är så extremt hög att det är synd att inte utnyttja sonden så länge den håller. Till sist kom dock bränslet att ta slut och sonden kom att smälla in i Merkurius i fredags morse, med sina över 13 000 km i timmen.

Alltså i Fredags, 9.26 svensk tid, var det då slut efter ett i vetenskapligt syfte väldigt lyckat projekt. Sonden som lyfte mot Merkurius för 11 år sedan har under 4 års tid kretsat kring Merkurius samtidigt som den aktat sig från Solen som varit projektets största fiende. Värmen från Solen skulle på kort tid ha hettat upp sonden till dess att elektroniken upphörde att fungera. I stället täckte man halva sonden med en värmereflekterande sköld som gjorde att de delar som låg i skugga  kunde fungera felfritt. Problemet med ett sådant tilltag är att sonden alltid måste vända samma sida till Solen vilket i sig kräver bränsle. Dessutom kom närheten till Solen och Merkurius i kombination att bromsa sonden till lägre och lägre omloppsbana. Därmed behövde man finjustera sondens läge samtidigt som man med jämna mellanrum behövde höja sondens bana.

mercury-crash-1024x692
D
en planerade krasch-platsen för sonden
låg vid nedslaget vänd från Jorden. Foto: NASA.

När bränslet tog slut kom ingenjörerna på en smart lösning där man kunde använda Helium i stället för bränsle. Heliumet var egentligen ämnat att ge tryck i bränsletankarna så att bränslet sprutade ut men genom att låta detta pysa ut i själva tanken kunde man skjuta det oundvikliga på framtiden och i ytterligare några månader hålla sonden vid liv innan projektet till slut var obönhörligen över. När heliumet tog slut lät man Sonden planerat krascha ner på Merkurius i fredags.

Lite historik
Det vackra namnet MESSENGER kan kopplas till den romerska gudarnas budbärare som gett namn åt Merkurius. Förkortningen kanlåta lite krystad, men kommer från namnet MErcury Surface, Space ENvironment, GEo-chemistry and Ranging. Som sagt, lite krystat, men vad gör man inte för att få ett snyggt namn på sitt projekt?! (Det är ju ändå en stor del i marknadsföringen för att få medel att genomföra den.)

MESSENGER_launch_on_Delta_7925_rocket
Uppskjutningen med en Delta II-raket,
3 augusti 2004. Foto: NASA.

Under sina 4 aktiva år har denna kosmiska budbärare legat i omloppsbana runt Merkurius och producerat över 10 terabyte data. De fantastiska instrumenten har samlat in information och bidragit till nya upptäckter. Majoriteten av data kommer kunna bidra till nya upptäckter i åratal även om sonden numera upplösts i atomer. Sonden har fungerat i princip felfritt under dessa fyra år berättar Jim Green, Director of Planetary Science på NASA. Materialet finns nu på Jorden och vi kommer fortsätta göra nya upptäckter med dessa data, fortsätter han.

Sean Solomon på NASA berättar stolt att sonden har satt rekord i planetpassager, spenderat över fyra år i omloppsbana runt solsystemets innersta planet och överlevt både ytterlig hetta och extrem strålning. Vidare berättar han om teamets farväl till denna tillförlitliga och mycket trogna sond som överträffat teamets alla förväntningar. “Den har inte bara ändrat vår syn på vår steniga granne utan även synen på hela vårt solsystem.”

Förutom kartläggning på en nivå inte tidigare nåbar så har man studerat ett svagt men föränderligt magnetfält, utbrott av energirika elektroner som vi ännu ej kan förklara samt förändringar i den extremt tunna s.k. exosfären. (En ytterst utdragen form av atmosfär som ligger bakom Merkurius ungefär som en kometsvans som dras ut av solvinden.) Sonden har också sett att Merkurius under solsystemets långa historia krympt med hela 6 km p.g.a. att planeten långsamt svalnat samt att den varit ovanligt vulkaniskt aktiv för sin ringa storlek.

En sak som kan komma till nytta för framtida extrema rymdfarare är att man också bekräftat tidigare misstankar om vatten på Merkurius. Trots den extrema hettan så finns det ju faktiskt kratrar på Merkurius dit Solen aldrig når. Där vet man att det idag finns ansenliga mängder vattenis.

Ännu en överraskning är att man fann ganska ansenliga mängder kalium, svavel, klor och natrium. Alla tidigare förslag till hur planeten bildats bygger på teorier som alla borde föra bort dessa relativt lättflyktiga ämnen. Resultatet är att vi måste tänka om om hela bildandeprocessen.

Så vad händer nu?
Forskarna hade tänkt kunna följa sonden fram till 10 – 15 minuter innan den försvann. Därefter skulle den komma in bakom planeten så att vi inte längre hade någon kontakt. Allt detta gick som planerat. Smällen har sannolikt gett upphov till en krater på c:a 15 meter och sonden har sannolikt totalförstörts. Denna krater kommer inte att gå att studera från Jorden, men en Europa- och Japan-baserad sond som skall nå Merkurius 2024 kommer sannolikt att kunna hitta kratern. Inte av sentimentala själ utan för att dra nytta av den för framtida forskning.

Det nya samarbetsprojektet mellan ESA och JAXA heter BepiColombo. Jag vet inte med dig, men jag tycker personligen att den krystade förkortningen MESSENGER på något sätt är mer tilltalande för örat.