Monthly Archives: June 2015

Sentinel 2A har klarat sina första kritiska dagar i rymden.

Uppskjutningen av Sentinel 2A skedde den 23/6 kl. 03.52 Svensk tid. Uppskjutningen gick
från Korou, Franska Guyana, under kvällningen lokal tid, efter mörkrets inbrott. Ovan ser du uppskjutningen sedd från ESAs hemsida. Video: ESA.

Sentinel 2 A gick upp med en Vega-raket för en vecka sedan och markteamet har följt satelliten dygnet runt för att se till att den får en god start i sin bana och att inget oväntat inträffar. Efter att första veckan gått ser ut att gå väl.

Som vanligt har markteamet fått jobba häcken av sig för att få allt att klaffa och efter några små glitchar med bl.a. en felande stjärnorienteringsutrustning och en bråkande GPS-mottagare verkar nu allt stabilt.

Celebrating_the_end_of_the_beginning (1)|
Markkontrollen firar efter tre lyckade dagar
i omloppsbana. Foto: ESA

Den 1,1 ton tunga satelliten bär med sig optisk utrustning för att följa små och storskaliga processer på jordytan. Främst jobbar man för att följa vegetationen och förändringar över hav och land. Huvudanvändningen av just denna satellit i Sentinelpaketet är till för jord- och skogsbruk.

“Vi har utfört vår första banjustering genom att använda Sentinel 2As inbyggda raketer och allt gick exakt som planerat.” Berättade farkostansvarige, Franco Marchese i helgen. Nu är det 13-kanaliga MSI-instrumentet klart för första fotoförsöken.

Läs gärna mer om uppskjutningen etc. på ESAs hesida.

Obemannad SpaceX exploderade två minuter efter start…

SpaceX, det privata initiativet bakom NASAs länk med rymdstationen har än så länge inte tagit med astronauter till Internationella Rymdstationen, ISS, och tur är väl det?! Drygt två minuter efter start uppkom ett övertryck i en av farkostens syretankar vilket resulterade i katastrof. Raketen inklusive förnödenheter och vetenskapliga experiment sprängdes till småspillror och ännu ett uppdrag på kort tid gick åt skogen.

SpaceX har idag ett kontrakt med NASA värt 1,2 miljarder dollar eller närmare 10 miljarder kronor. Kontraktet innebär att SpaceX för detta skall transportera upp 12 stycken Dragon-kapslar med knappa två ton material till ISS. Idag skulle vara den sjunde i ordningen. De tidigare sex har skett felfritt.

Vi ser Dragonkapseln skjutas upp med bärraketen Falcon 9. På ett par sekunder förintas hela ekipaget till ett värde motsvarande en nybyggd Boeing 747. Video: NASA.

Den obemannade farkosten är den tredje med förnödenheter som fallerar de senaste åtta månaderna. Dragon-kapseln skulle ha levererats till ISS med hjälp av Falcon 9 som fordonet heter. Den lyfte från Cape Caneveral i eftermiddags kl. 16.21 svensk tid. Vad som skedde vet vi ännu inte, men ett övertryck i det andra raketstegets syretank tycks ha uppstått.

Dragonkapseln bar med sig, förutom mat, högupplösta kameror för att uppifrån studera meteorers inträde i jordatmosfären. Den innehöll också utrustning för att studera mikroberna ombord på ISS, vilka som finns och hur de utvecklas till ett liv i tyngdlöshet.

733208main_iss034e062489_1600_946-710
Så här hade det kunnat se ut när Dragon-
kapseln fångas in av en av de ledade armarna
på ISS, men så blev det alltså inte.
Foto: NASA

Nu återstår enligt NASA en noggrann undersökning av 3000 telemtri-kanaler som registrerar allt som sker under uppskjutningen. Innan det är gjort vet vi inte säkert vad som skett.

Förutom SpaceX har också Orbital ATKs Antaresraket krashat i oktober samt den ryska Progress 59 som inte nådde upp efter ett problem med dess Syouz-fordon. Men NASA är lugna. ISS har proviant nog att klara sig en bit in på hösten. (Dagens material hade annars räckt en bit in på det nya året.) Dessutom är nästa Progress på startplattan snart, då den skall lyfta från Ryska Baikonur-Cosmodromen i Kazakstan den 3 juli.

Ny solstorm på G?

Jorden har just passerat in i en höghastighetsström av partiklar från Solen. Vindhastigheten når nu 500 – 800 km/s. Detta till trots har inte mycket hänt med magnetfältet. Detta kan dock komma att ändras under kvällen/natten då ett solutbrott (coronal mass ejection) är på väg mot Jorden i hög fart.

Har vi tur kan vi få en omgång med norrsken i natt. Hur långt söder ut får vi se, men, håll ögonen öppna! Det tänker i alla fall jag göra från Skaraborg.

Ni kan läsa mer på bl.a:

http://www.spaceweatherlive.com/

Rosetta får ytterligare 9 månader!

Sonden har nu kretsat kring kometen Churyumov Gerasimenko i ungefär ett år. Den har satt en landare, Philae, på ytan av kometen och har fått fram mängder med data för forskarvärlden att jobba på flera år framöver.

Philae-sonden, som nänts tidigare, har inte lyckats jättebra, men tycks vara delvis på banan igen, men detta till trots har man valt att ge uppdraget en ny vändning.

Rosettasomden kommer får sitt uppdrag förlängt 9 månader för att avslutas först i september 2016. Dessutom kommer man som en präktig avslutning låta hela kretsarsonden göra ett försök att landa på kometens yta. Detta besked gavs sedan ett möte med ESAs programkomitté hållits där man givit förlängningen ett formellt godkännande.

Valet av 9 månaders förlängning är medvetet taget då kometen i detta läge avlägsnat sig såpass mycket från Solen att sonden därefter inte längre kommer kunna utnyttja solljuset för att driva de viktigaste instrumenten.

“Detta är fantastiska nyheter för vetenskapen.” säger Matt Taylor, projektledare för Rosetta-projektet. “Vi kommer att kunna följa kometens avtagande altivitet och dessutom få möjlighet att komma närmare kometen än nu och kunna samla ännu mer unika data.” Berättar Matt på ESAs hemsida.

För mer information kring kometer och asteroider, läs mer på sidan föredrag under kategorin solsystemet.

Sista astronytt för säsongen, P4 Göteborg

Jag vill bara tipsa om sista astronytt för sässongen från P4 Göteborg, onsdag 24 juni.

Katja Lindblom, föreståndare för Slottsskogsobservatoriet, Tommy Johansson, P4 samt Undertecknad, samtalar om astronomiska nyheter i stort och smått. Klicka på länken nedan för att höra programmet!

Åska, del II: Frontåska

Ännu en gång faller jag till föga för mitt stora intresse, åska. Kanske är det inte därför du kommer till den här sidan, men då kan jag bara be dig om lite tålamod. Fler astronyheter kommer inom kort!

Åsksäsongen i år har startat svagt. En dag med häftigare oväder i slutet av april och därefter mestadels tyst på åskfronten i Sverige. I centrala och södra Europa däremot har det varit hålligång! Men nu kommer snart värmen och vad den nu kan bära med sig. Därför tänker jag idag, som fortsättning på min serie i (c:a) fyra delar, skriva lite om frontåskväder.

Låt oss börja med ett till synes lättförståeligt fenomen som vind. Vindar går företrädesvis från väster till öster på våra breddgrader. Det beror huvudsakligen på två saker. 1. Solen, som värmer luften vid ekvatorn mer än luften vid polerna, samt mer över land än över vatten. Eftersom varm luft stiger och kall luft sjunker så kommer lufthavet i oror när obalanser uppkommer. 2. När vindar hos oss drar sig norr ut så roterar de samtidigt med Jorden runt Jordens axel. Resultatet är att när vinden närmar sig polen så kommer den att behöva svänga av i samma riktning som Jorden rör sig för att behålla rörelseenergin. Det hela kallas korioloiseffekten och är för komplicerat för att förklara i en kort text som denna. Det viktiga att veta är att vindarna blåser åt höger eller öster på våra breddgrader.

Ett resultat av detta är att i oroliga områden med olika uppvärmning uppstår varma och kalla områden. Där luften börjar stiga blir det lågtryck undertill och luft dras in från sidorna. Denna luft kommer också börja vrida sig. Åt höger om den går norr ut och åt vänster om den går söder ut. Det gör att det bildas virvlar som rör sig moturs runt lågtrycken. En effekt av detta är att en del luft kommer från uppvärmt fastland och en del från svalt hav, alternativt kall luft från norr träffar varm luft från söder. Resultatet är att luftmassor möter varandra.

Om vi nu har ett svalt högtryck liggande över Skandinavien och varm luft kommer in från söder eller väster så kommer den varma luften som väger mindre att försöka pressa bort den kalla tunga luften. Resultatet är att den innan den trycker bort den kalla luften tränger upp ovanför.

varmfront
Varmluften som är lättare än den kalla luften
har svårt att tränga undan den och lägger sig
ovanpå. Förloppet är långsamt men blött.
Bild: Gunnar Sporrong

Eftersom vindhastigheten är större på högre höjd kommer s.k. vindskjuvning att få värmen att stiga i sidled och kondensationen kommer att ske långsamt. Det första vi ser är ankomsten av oroliga cirrusmoln på 8 – 12 km höjd. (Lägre på vintern.) Är solen uppe eller månen kan en s.k. halo, eller en ring att synas runt.

IMAG0984
Halofenomen från Mölndal, 2013.
Foto: Gunnar Sporrong

Denna ligger på 23 graders avstånd från solen (månen), Ser vi den, vet vi att molnen kommer att bli tyngre och nederbörden med största sannolikhet kommer inom 12 – 24 timmar. Eftersom varmluften förskjuts i sidled så kommer ovädret liksom av sig och förlorar drivkraft och det enda som händer är att ett relativt lugnt regnsystem drar in.

Om vi i stället tänker oss en högtrycksrygg så kommer denna ofta att innebära mycket klart väder och mycket värme (på vintern kan det vara tvärt om). Om det nu kommer in sval havsluft, kanske från norr så kommer denna att vara tyngre. Om högtrycksryggen är… låt oss kalla det en ynkrygg så kan kallfronten komma att gräva sig in under varmluften så att regnmolnet tippar över ända. Resultatet blir då vindskjuving åt andra hållet.

kallfront_01 kallfront_svaga jetstrommar
Vid en svag högtrycksrygg kommer kalluften att knuffa undan varmluften underifrån. Resultatet
blir att molnet lutar betänkligt. En del av regnet faller bakom molnet och avdunstar igen.
Därigenom kyls luften bakom molnet och kall luft dras in i molnet och bromsar tillväxten.
Bild: Gunnar Sporrong

Om högtrycksryggen ger motstånd kommer balansen mellan de båda kolliderande luftmassorna att skapa dramatik. Luften kommer stiga lodrätt uppåt. Kondensationen som sker drar luftmassan uppåt och bildar ett lokalt lågtryck. Detta lågtryck gör att mer luft sugs upp och mer kondensation sker. Molnet kan bygga upp till 10 km höjd eller mer. Flera åskceller kan bildas i kollisionszonen. Denna zon kan dessutom stanna i samma område i flera timmar eller under flera dygn. Lokalt kan ovädren bli mycket häftiga och de kan dessutom skapa rejäl oreda med superceller och tromber som resultat.

perfekta åskvädret
Om högtrycksryggen håller tillbaka kommer
balansen göra att molnet bygger på höjden.
De röda stående pelarna är mogna åskceller.
Bild: Gunnar Sporrong

Den varma luften som drar framåt (höger) har släppt mycket av sitt vatten men har fortfarande värme nog att stanna kvar. Den varma luft som sträcker sig bakåt faller delvis ur molnet med nederbörden. Nederbörden i denna del når sällan marken utan avdunstar och kyler av luften. Den kalla luften förstärker återigen det kalla inflödet som förstärker åskovädret med nya åskceller. Den kalla vindfront som ligger längst fram under molnet är mycket byig och kan nå kuling och stormstyrka och kan orsaka mycket oreda.

Nästa inlägg i denna serie om fyra inslag kommer handla om superceller och kommer framåt slutet av juli. Om du vill veta hur laddningen uppkommer i molnet till kan du läsa mer i ett inlägg från 22 april i år.

Kan du inte hålla dig till dess kan du och dina vänner, din förening eller ditt företag boka en föreläsning på åsktema. Läs mer i följande PDF: aska

Källor: NOAA, SMHI, The wonders of the Weather (från The Great Courses, professor Robert G. Fovell.

Sommarsolståndet är här, (21juni 18.38 lokal tid)

Ja, så är det. Äntligen går det mot mörkare tider och vi får stjärnhimlen tillbaka!

Så, vad är det egentligen som händer? Jo som ni alla vet som äger en jordglob så lutar den ju. 23,44 grader om globen är välgjord. Det gör att medan Jorden rör sig runt Solen kommer vinkeln till Solen att förändras under året.

Det gör att om du exempelvis står exakt på nordpolen så kommer du under vårdagjämningen att se Solen vid horisonten under hela dygnet. När Jorden vandrar vidare i sin bana så kommer Solen att klättra högre och högre på himlen för att under sommarsolståndet stå 23,44 grader upp under hela dygnet (du står fortfarande på nordpolen). Därefter kommer den så sakteliga att klättra ner igen för att på höstdagjämningen vara nere vid horisonten igen. Därefter så passerar den horisonten för att vara under horisonten. Vid vintersolståndet ligger den 23,44 grader under horisonten. Därefter klättrar den uppåt igen.

Fenomenet sommar och vinter har att göra med att Solen står högre på himlen, inte bara på polen utan även längre söder ut. Ju högre Solen står desto mer av Solens ljus når ner till jordytan och således mer värme också.

Samtidigt skall vi ta knäcken på en myt som fortfarande florerar här och var. Jordens avstånd till Solen är av väldigt liten betydelse. Avståndet varierar visserligen avsevärt, mellan 147,1 och 152,1 miljoner km. När är den då närmast då? Jo, i januari! Den kommer alltså att vara som längst från Solen den 6 juli. Detta till trots är det alltså som varmast under sommaren.

Gör avståndet till Solen ingen skillnad alls då? Jo, faktiskt lite lite. Hade vi inte varit som längst från Solen i juli hade det varit aningen aningen varmare på sommaren och aningen aningen kallare på vintern. Men den skillnaden är så mycket mindre än exempelvis den havet ger. Havsmassa på norra halvklotet är betydligt mindre än den på södra halvklotet. Således har vi större skillnader på sommar och vinter än de har söder om ekvatorn.

Kort och gott, väder, årstider och klimat är ett mycket komplext system.
Om tid medges hoppas jag komma tillbaka till dessa frågor lite mer under sommaren.
Tycker du sådant som väder och klimat är intressant så får du gärna boka ett av mina väder eller klimatföredrag (se rubrik [föredrag] ovan). Jag åker ut inom Skaraborg samt Göteborgsområdet.
Undantag kan göras på längre håll om jag kan samplanera med semester eller fler uppdrag.

Sentinel 2A skjuts upp från Franska Guyana 23 juni

Sentinel-serien är en grupp satelliter som kommer hjälpa oss att förstå Jorden och dess klimat/klimatförändringar m.m. bättre. Satelliterna sänds upp av europeiska rymdorganisationen ESA, från Franska Guyana. Det finns sju stycken planerade varav Sentinel 1 redan är uppe.

Sentinel/familjen av satelliter är del av Global Monitoring for Environment and Security (GMES) som är ett sätt att trygga informationsflödet rörande vetenskapliga data och säkerhetsdata för Europa. Undertecknad gissar att det är p.g.a. den internationellt intabila situationen som varit de sista 15 åren där vi inte kan lita på att få data från andra källor. Exempelvis Amerikanska GPS-systemet som godtyckligt kan stängas av när NATO har övningar. Visserligen förvarnar man innan men trots det kan vi kanske inte lita på att informationen finns när vi behöver den.

reaktionshjul
E
tt reaktionshjul för stabilisering av riktning.
Bradford Engineering, Nederländerna.

Sentinell-gruppen av satelliter kommer innefatta en grupp av satelliter som parvis kommer att jobba i snitt 7,25 år. Under en 20-årsperiod kommer alltså programmet att förse oss med viktiga data.

Idag finns en uppsjö med satelliter som studerar jordytan med bättre och bättre upplösning. Många av dem bidrar till vetenskapen kring vår hemplanet med havsströmmar, landhöjning, glaciäravsmältning, m.m. m.m. Andra av dem har betydligt dunklare uppdrag. Har du någon gång studerat Google Earth och tycker upplösningen är dålig? I så fall är det av den enkla orsaken att många satellitbilder inte släpps i full upplösning. Hur bra de bästa är är det få som vet, men vi kan räkna med att de är bättre än Google Earths bilder i alla fall.

Sentinel 2 är i alla fall ett civilt uppdrag med avsikt att studera Jorden. Sentinell 2 A och B kommer att ligga i samma bana runt Jorden fast med 180 graders mellanrum. Målet är att de skall kunna passera varje punkt på Jorden minst var femte dag. De båda satelliterna är försedda med 13 spektralband att jobba med, från synligt ljus till nära infrarött och mitten av IR-bandet. Upplösningen kommer vara 10 meter, 20 meter och 60 meter beroende på våglängd. Området som läses av kommer att vara en c:a 290 km bred remsa varje varv. Sonden kommer att försörjas med el från solpaneler (nedan).

solpaneler
Provenhet av solpanelerna fotograferad
på Dutch Space, Nederländerna.

Användningsområdet för de båda Sentinel 2-satelliterna innefattar: 1. Biogeofysiska data som t.ex. klorofyllhalt i blad, vattenhalt i bladmassa, mängden blad per areaenhet. 2. Riskbedömning (för t.ex. torka, vattenmättnad/jordskred, m.m. 3. Snnabb fotografisk överblick över katastrofsoner så att hjälpinsatser kan sättas in tidigt och rätt.

Dessutom kommer man kunna följa och bearbeta översvämningar och skogsbränder, följa landanvändningen över Europa, skogsövervakning av t.ex. skadedjur, otillbörlig skövling etc, jordbrukssäkerhet, vattenanvändning, tidiga varningssignaler för torka/översvämning och sådant som kommer öka de närmsta tio åren. Man kommer också kunna studera städers tillväxt, naturkatastrofer och människors förflyttningar.

Dessutom för att skapa jämlikhet mellan länderna så kommer alla data från Sentinel, GMES att vara fria så att alla har lika tillgång till informationen.

De övriga i serien ser ut såhär:

Sentinel 1: Allvädersradar för dagliga och nattliga studier av land och hav. (Skickades upp från Franska Guyana 3 april 2014.) Satelliterna ligger i polbunden bana.

Sentinel 2: Högupplöst system för studier av t.ex. vegetation, jord, vattenflöden och lokala katastrofer. Satelliterna kommer att ligga i polbunden bana.

Sentinel 3: Månginstrumenterade satelliter för att mäta havsytans topografi*, sjö och landtemperaturer, färgskillnader på hav och land. Satelliterna kommer att skapa havsprognoser och miljö- och klimatöverblick. Satelliterna kommer att ligga i polbunden bana.

Sentinel 4: Instrumenten kommer föras upp med en Meteosat – tredje generationens “Sounder” – till geostationär omloppsbana för att studera atmosfäriska processer.

Sentinel 5, föregångare: Instrumentet kommer vara en länk mellan gamla Envisat med sitt Sciamachy-instrument och den nya Sentinel 5 för studier av atmosfären.
Sentinel 5: Den vetenskapliga utrustningen kommer följa med en MetOp andra generationens vädersatellit för att studera atmosfären från polbunden bana.

Sentinel 6: Satelliterna kommer att bära med sig en radaraltimeter för att noggrant mäta havsytans höjd för klimat- och väderstudier.*

* Havsytan är inte exakt på samma höjd världen över (p.g.a. havsströmmarna) utan växlar med upp till någon eller några få meter. exempelvis kan det välkända El Niño-fenomenet knytas till det faktum att vindarna tillfälligt byter riktning så att vattennivåskillnaden mellan östra Stilla Havet (lägre) och västra Stilla Havet (högre) utjämnas. Under samma tid förs varmt ekvatorialt vatten över hela Stilla Havet och ackumulerad värme från flera år kan avges under ett års tid till atmosfären och orsaka stora regnmängder i västra USA, stormiga höstar i nordvästra Europa m.m.

 

Philae-landaren har vaknat till igen

När Philae landade på kometen Churyumov-Gerasimenko för drygt 7 månader sedan var det mycket som gick snett. Sonden skulle mjuklanda, men eftersom kometens gravitation är så låg hade man både hängsle och livrem. Detta till trots fallerade så mycket. Hänslenas resor hade torkat och livremmen kunde inte låsas… Eller ja…

ESA_Rosetta_OSIRIS_NAC_Farewell_Philae_2_625w
Med Rosettas OSIRIS-kamera togs denna bild
på Philae några timmar innan landningen.
Foto: ESA

Kursen var rätt, hastigheten var rätt. När den landade skulle två harpuner skjutas in i kometen för att hålla fast landaren. Samtidigt skulle en raket på ryggen på sonden trycka den mot underlaget så att den inte for iväg. Ingetdera fungerade och den lilla sonden studsade upp och det dröjde flera timmar innan den damp ner igen.

Av alla olyckliga ting och efter två rejäla hopp, några kilometer upp i luften så dunsade den så sakteliga ner i en krater som, visade det sig, låg i skugga under större delen av kometens 12-timmars dygn. Den lilla sonden, var det tänkt, skulle livnära sig på solljus via sina solpaneler. Därför kom den i skuggan att ganska snabbt att tömma sina batterier. Efter ett kort men väldigt viktigt experiment gick den ned i viloläge för att hålla värmen så att inte instrumenten frös sönder. Förhoppningen har sedan dess varit att den lilla sonden skulle vakna till liv i samband med att kometen närmade sig Solen i sin 6,44 år långa bana.

Nu har det då alltså hänt, sondrackarn har fått så mycket ljus att den i alla fall under 85 sekunder lyckades skicka en hälsning till modersonden, Rosetta, innehållande mer än 300 paket, motsvarande 663 kbits.

Rosetta_NavCam_comet_67P_20150613_enhanced_625x625
Ett foto av kometen taget med Rosetta-sondens
s.k. NavCam, några minuter innan Philae skickade
sin hälsning. Foto ESA.

Rosetta-sonden har sedan i mars lyssnat efter livstecken från den lilla landaren. Man har hoppats och hoppats eftersom ljusmängden ökat och temperaturen blivit behagligare. Så snart Rosetta tog emot datapaketen från sonden skickades de vidare till Jorden och European Space Operatioans Center i Darmstadt, Tyskland. Man undersöker fortfarande, sedan i söndags, sondens datapaket som berättar hur de olika systemen mår. Mycket talar dock för att sonden är vid god hälsa.

En ny datasändning under söndagkvällen berättar om sondens rådande status. Temperaturen i sonden var redan uppe på -5 grader. Ytterligare data sändes över, men det är osäkert när dessa spelades in så därför får man ta siffrorna med en nypa salt.

Landningskontrollteamet rapporterar att sonden snart är uppe i lämplig arbetstemperatur och att den nu får så mycket sol under “dagtid” att den när solen går upp kan producera 13 W från batterierna och att den som mest producerar 24 W. Som jämförelse kan sägas att den behöver 19W för att slå på radiosändaren och tala med Rosetta. Med de data som mottagits verkar det som att sonden tar emot solljus på solpanelerna i 135 minuter per 12-timmarsdygn.

Nästa stora uppgift är nu att lägga Rosetta i en sådan bana att den både kan genomföra sin forskning och hålla regelbunden kontakt med lilla Phillae. Det kan låta enkelt, men det är inte självklart hur man går i en säker bana runt en komet som spyr ut gas och stoft och samtidigt är så oregelbunden att dess gravitation stör omloppsbanan på ett svårförutsägbart sätt.

Nu tror man i alla fall att det är möjligt att starta med de allra energisnålaste experimenten till att börja med och att driva dem under sondens mest upplysta tid på kometdygnet. Fast, för att kunna genomföra detta måste kretsaren och landaren först få upp en betydligt stabilare förbindelse så att man trådlöst kan ladda upp de aktiviteter som landaren skall ta sig för. Detta kan i skrivande stund ske maximalt under två tillfällen per dygn, då landaren befinner sig i tillräckligt mycket solljus för att kommunicera.

Problemet just nu är att Rosetta-sonden ligger i en sådan omloppsbana runt kometen att den passerar bästa kommunikationsläge endast under en väldigt kort del av varvet. Innan omloppsbanan justerats så kommer kommunikation vara besvärlig. En av de steg man skall ta nu är en riskabel men redan inplanerad sänkning av banan så att Rosetta kommer närmare kometen. Först idag kommer första justeringarna att genomföras och man hoppas att den nya banan kommer vara etablerad den 19 juni.

Nu kan vi bara hoppas att Philae kommer fungera fint under kometens perihelion (närmaste avstånd från Solen) den 13 augusti. Det vore roligt att se hur en komet beter sig som närmast Solen. Framför allt kommer då som mest av gaserna från kometens inre att pysa ut och då kunna analyseras av Philae på plats. Något som aldrig skett tidigare.

Aboriginernas historia berättar om astronomiska händelser!

Aboriginerna är världens äldsta folkslag, utanför Afrika. De tros ha bott i Australien i 40 000 år och separerades genetiskt från övriga asiatiska folkgrupper för mellan 60 – 75 000 år sedan.  De tros ha vandrat till Australien via Indonesien under en period under sista istiden då vattennivån var mer än 100 meter, kanske så mycket som 130 meter lägre än idag. Sannolikt under samma tid som stenåldersmänniskor levde och jagade mammutar på Doggers Bankar som då var del av landmassan.

Det är lätt för oss nordbor att klumpa ihop aboriginerna till ett enda folkslag men aboriginerna var över 400 stammar varav endast ett fåtal i sydöstra Australien kastade bumerang och endast ett fåtal stammar längst i norr hade Digeridoo.

Vad de däremot haft gemensamt är att de haft en väldigt viktig och väldigt effektiv berättartradition och att vissa stammar har gjort bergsmålningar i 60 000 år som idag berättar om sedan länge utdöda  djur och växter. Det är i dessa bevarade legender från “drömtiden” som vi finner följande nyupptäckter!

I en rapport som i första utgåvan skrevs av E. A. Bryant, G. Walsh, och D. Abbott berättas att man vid flera tillfällen under historien haft gigantiska tsunamis som drabbat den östra kusten av Australien. Vad man har funnit är bl.a. klippor som har utsatts för slitage från vatten, i områden där vatten är en klar bristvara. Dessutom har man funnit havssediment över 130 meter ovanför dagens vattennivå. Man har sökt efter andra tecken som stöder teorin om tsunamis och har funnit en av de mer oväntade i aboriginernas gamla sägner.

En av de häftigaste händelserna inträffade i östra Australien på 1400-talet och tros av vissa forskare ha en koppling till Mahuika-kratern, 250 km söder om Nya Zeeland. En del forskare hävdar att en komet på minst 500 meter var ansvarig för katastrofen. Idag har man funnit spår av händelsen i sägner hos både Maori och Aboriginer.

oceanien_txt
P
latser för vissa av legenderna. Karta: Wikipedia;
Markeringar och texter: Gunnar Sporrong

Hos Burragorang-stammen berättar man följande om händelsen:
…och då rörde sig skyn. Himlen böljade,
raglade och vacklade. Månen skakade.
Stjärnorna föll rasslande och skakande mot varandra …
Stora stjärngrupper spreds ut och många av dem lossnade
från sina fästen, och föll skinande mot jorden.
De leddes av en enorm röd och glödande massa
som bidrog till de fallande stjärnorna genom att med
ett öronbedövande dån sprida bitar som var smälta…

I en annan myt, hos Illawarra  beskrivs:
Han hade aldrig förr sett havet,
och han visste inte vad det 
var.
Han trodde att det var en del av himlen …
och att himlen hade fallit 
ner ….
En av de stora förfäderna hade lämnat jorden
och hade 
gått upp till himlen ….
Han försökte återvända, men hålet
som han 
hade passerat genom hade stängts.
Men han
(förfadern) gav inte upp hoppet,
och 
när han slog på öppningen så öppnades den
och det föll…
(havet föll ned från himlen)

Den tredje myten från Nya Zeeland berättar:
Moafågeln försvann efter ankomsten av Tamaatea
som satte 
eld på marken. Branden var inte lik vår eld
utan en glöd 
skickad med Rongi (himlen).

Normalt sett skulle man kanske inte söka efter astronomiska fenomen för att förklara den här typen av störtfloder, men det faktum att det också talas om extrema skyfall av regn i en omfattning man inte tidigare varit med om i området samt det faktum att ljusfenomen på himlen förekommit är i synnerhet intressant. Ett nedslag av en himlakropp i storlek kring 500 meter skulle kunna kasta upp enorma mängder överhettad vattenånga i luften som skulle resultera i ett ihållande långvariga regn strax efter händelsen. Dessutom finns spår av en stor flodvåg som täcker en kuststräcka om 600 km.

Nya prover i regionen mellan 500 och 1000 meter inåt land visar att man c:a 2 meter ner i sanden finner ett sedimentlager av slam med marina djur och växtdelar långt ovanför havsnivån och långt ifrån havet.

En annan spännande legend från Paakantji-stammen i Wilcannia berättar följande om en sky som faller:

Ett stort dånande eldklot från himlen
skvätter smält sten i många färger.
Översvämningar utan like och under flera dagar
tvingade folk att fly till toppen av kullarna
för att inte drunkna.

Även om översvämningarna är ett realistiskt scenario så kan en del av dessa historier härstamma från de allra äldsta sägnerna om översvämningar som finns under den s.k. drömtiden i aboriginernas historia. Dessa översvämningar talas om hos de flesta stammar och är således inte hundraprecentigt sammanflätade med just himlafenomenet som nämns.

Ibland hos de södra stammarna talas om en mäktig, Ngurunderi:
Ngurunderis två fruar lämnade en dag Ngurunderi.
Han följde efter dem längs kusten. Efter ett tag vadade de
ut till Nar-oong-owie (kallas Kangoroo Island).
I sin ilska bestämde han sig för att straffa dem
och tvingade havet att kasta sig över dem.
Och hur mycket de än försökte simma
kom de till sist att drunkna.

Under samma period talas det om aborigin-stammar som var bosatta på ön. Trots det fann européerna inga bosatta på ön när de kom och idag talar man hos aboriginerna om ön som de dödas ö.

I ytterligare andra sägner från norra New South Wales (“Spear fron the Sky”):
Ett spjut från himlen föll i havet
och följdes av en flodvåg som ändrade kustenlinjen.

Flera legender pekar lite åt samma håll. En bra bit in i centrala Australien talas det om att man behöver hjälpa andarna i öster att hålla upp himlen. Man har i deras legender, sägner om att himlen hålls upp av stora stöd vid världens ände. Man talar också om att andarna just i öster har problem och att stöden, i vissa sägner, rämnat så att havet faller från himlen, eller, i andra sägner, att man offrat opossumskinn och pilspetsar av sten för att stödja/blidka andarna i öster så att de kan stärka upp stöden som håller på att ruttna.

Om dessa sägner har med samma händelser att göra vet vi inte säkert, men många av våra gamla sägner och berättelser har kanske mer marknära bakgrund än man kan tro!