Åska, del II: Frontåska

Ännu en gång faller jag till föga för mitt stora intresse, åska. Kanske är det inte därför du kommer till den här sidan, men då kan jag bara be dig om lite tålamod. Fler astronyheter kommer inom kort!

Åsksäsongen i år har startat svagt. En dag med häftigare oväder i slutet av april och därefter mestadels tyst på åskfronten i Sverige. I centrala och södra Europa däremot har det varit hålligång! Men nu kommer snart värmen och vad den nu kan bära med sig. Därför tänker jag idag, som fortsättning på min serie i (c:a) fyra delar, skriva lite om frontåskväder.

Låt oss börja med ett till synes lättförståeligt fenomen som vind. Vindar går företrädesvis från väster till öster på våra breddgrader. Det beror huvudsakligen på två saker. 1. Solen, som värmer luften vid ekvatorn mer än luften vid polerna, samt mer över land än över vatten. Eftersom varm luft stiger och kall luft sjunker så kommer lufthavet i oror när obalanser uppkommer. 2. När vindar hos oss drar sig norr ut så roterar de samtidigt med Jorden runt Jordens axel. Resultatet är att när vinden närmar sig polen så kommer den att behöva svänga av i samma riktning som Jorden rör sig för att behålla rörelseenergin. Det hela kallas korioloiseffekten och är för komplicerat för att förklara i en kort text som denna. Det viktiga att veta är att vindarna blåser åt höger eller öster på våra breddgrader.

Ett resultat av detta är att i oroliga områden med olika uppvärmning uppstår varma och kalla områden. Där luften börjar stiga blir det lågtryck undertill och luft dras in från sidorna. Denna luft kommer också börja vrida sig. Åt höger om den går norr ut och åt vänster om den går söder ut. Det gör att det bildas virvlar som rör sig moturs runt lågtrycken. En effekt av detta är att en del luft kommer från uppvärmt fastland och en del från svalt hav, alternativt kall luft från norr träffar varm luft från söder. Resultatet är att luftmassor möter varandra.

Om vi nu har ett svalt högtryck liggande över Skandinavien och varm luft kommer in från söder eller väster så kommer den varma luften som väger mindre att försöka pressa bort den kalla tunga luften. Resultatet är att den innan den trycker bort den kalla luften tränger upp ovanför.

varmfront
Varmluften som är lättare än den kalla luften
har svårt att tränga undan den och lägger sig
ovanpå. Förloppet är långsamt men blött.
Bild: Gunnar Sporrong

Eftersom vindhastigheten är större på högre höjd kommer s.k. vindskjuvning att få värmen att stiga i sidled och kondensationen kommer att ske långsamt. Det första vi ser är ankomsten av oroliga cirrusmoln på 8 – 12 km höjd. (Lägre på vintern.) Är solen uppe eller månen kan en s.k. halo, eller en ring att synas runt.

IMAG0984
Halofenomen från Mölndal, 2013.
Foto: Gunnar Sporrong

Denna ligger på 23 graders avstånd från solen (månen), Ser vi den, vet vi att molnen kommer att bli tyngre och nederbörden med största sannolikhet kommer inom 12 – 24 timmar. Eftersom varmluften förskjuts i sidled så kommer ovädret liksom av sig och förlorar drivkraft och det enda som händer är att ett relativt lugnt regnsystem drar in.

Om vi i stället tänker oss en högtrycksrygg så kommer denna ofta att innebära mycket klart väder och mycket värme (på vintern kan det vara tvärt om). Om det nu kommer in sval havsluft, kanske från norr så kommer denna att vara tyngre. Om högtrycksryggen är… låt oss kalla det en ynkrygg så kan kallfronten komma att gräva sig in under varmluften så att regnmolnet tippar över ända. Resultatet blir då vindskjuving åt andra hållet.

kallfront_01 kallfront_svaga jetstrommar
Vid en svag högtrycksrygg kommer kalluften att knuffa undan varmluften underifrån. Resultatet
blir att molnet lutar betänkligt. En del av regnet faller bakom molnet och avdunstar igen.
Därigenom kyls luften bakom molnet och kall luft dras in i molnet och bromsar tillväxten.
Bild: Gunnar Sporrong

Om högtrycksryggen ger motstånd kommer balansen mellan de båda kolliderande luftmassorna att skapa dramatik. Luften kommer stiga lodrätt uppåt. Kondensationen som sker drar luftmassan uppåt och bildar ett lokalt lågtryck. Detta lågtryck gör att mer luft sugs upp och mer kondensation sker. Molnet kan bygga upp till 10 km höjd eller mer. Flera åskceller kan bildas i kollisionszonen. Denna zon kan dessutom stanna i samma område i flera timmar eller under flera dygn. Lokalt kan ovädren bli mycket häftiga och de kan dessutom skapa rejäl oreda med superceller och tromber som resultat.

perfekta åskvädret
Om högtrycksryggen håller tillbaka kommer
balansen göra att molnet bygger på höjden.
De röda stående pelarna är mogna åskceller.
Bild: Gunnar Sporrong

Den varma luften som drar framåt (höger) har släppt mycket av sitt vatten men har fortfarande värme nog att stanna kvar. Den varma luft som sträcker sig bakåt faller delvis ur molnet med nederbörden. Nederbörden i denna del når sällan marken utan avdunstar och kyler av luften. Den kalla luften förstärker återigen det kalla inflödet som förstärker åskovädret med nya åskceller. Den kalla vindfront som ligger längst fram under molnet är mycket byig och kan nå kuling och stormstyrka och kan orsaka mycket oreda.

Nästa inlägg i denna serie om fyra inslag kommer handla om superceller och kommer framåt slutet av juli. Om du vill veta hur laddningen uppkommer i molnet till kan du läsa mer i ett inlägg från 22 april i år.

Kan du inte hålla dig till dess kan du och dina vänner, din förening eller ditt företag boka en föreläsning på åsktema. Läs mer i följande PDF: aska

Källor: NOAA, SMHI, The wonders of the Weather (från The Great Courses, professor Robert G. Fovell.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>