Monthly Archives: July 2015

Bolid kan ha förändrat kristendomens historia!

Saul var enligt bibeln ättling till Jakobs yngste son Benjamin som smordes till Israels förste kung av profeten Samuel. I nya testamentet beskrivs hur Saul var på resa till Damaskus när han såg ett starkt ljus i skyn. Han blev förblindad och hörde Jesus röst. I samband med händelsen bytte han sitt namn till Paul och blev en av de ledande predikarna för kristendomen. Kan det vara så att en meteorit var orsaken och förändrade kristendomens utveckling?

William Hartmann en av medskaparna till Planetary Science Institute i Tucson, Arizona förklarar det såhär: Han säger att de bibliska beskrivningarna av fenomenet är väldigt lika upplevelserna som beskrevs efter eldklotet över Chelyabinsk.


Här får vi höra lite av ljudeffekterna. Vem vet hur vi hade tolkat det för 2000 år sedan. Första
reaktionerna nu var ju att man trodde det var terroristdåd och vissa trodde det rörde sig om
kärnvapenexplosioner.

Han har studerat beskrivningarna av resan som tog plats 35 år efter vår tidräknings början. Beskrivningarna finns i första person som nedtecknats av en av Jesus lärljungar. Dessutom finns nedtecknat vad Paul berättat för andra.

Beskrivningarna innehåller ett ljussken starkare än Solen som lös omkring honom. Efter ljusskenet föll hans sällskap till marken. Detta kan tolkas på två sätt. Antingen knäföll de eller så kastades de till marken av en tryckvåg. Det står faktiskt inte utskrivet hur de föll till marken i de äldsta skrifterna enligt “Meteoritics & Planetary Science”, doi.org/3vn. Paul säger sig ha hört Jesus röst tala. Däremot är det oklart om hans medresenärer hörde en röst eller bara meningslöst oväsen.


Här ser vi lite av ljusskenen förknippade med nedslaget. Spela fram 45 sekunder
om du inte kan läsa ryska. :-)

En annan spännande sak var att han blev förblindad och inte förrän några dagar senare beskrivs det som om “scales fell from his eyes”. Som Hartmann säger; fenomenet kan beskrivas ordagrant. Paul kan ha lidit av photokeratitis, en tillfällig förblindning på grund av extrem ultraviolett strålning. Det är i princip solbränna på näthinnan. UV-ljuset från Chelyabinskhändelsen var tillräckligt starkt för att orsaka solbränna, hudflagnad och tillfälliga samt i vissa fall bestående ögonskador. Däremot att näthinnan flagar är lite tveksamt.

Som i så många fall är vittnesmålen från gamla tider väldigt bristfälliga och de beskrivs utifrån dåtidens kunskaper och trosuppfattningar vilket färgar beskrivningarna. Men visst är det en intressant tolkning?! Och är det sant så är det inte första gången som Jordens historia påverkas av astronomiska händelser.

NASAs Kepler-teleskop hittar ännu en jordlik planet.

I media har under dagen figurerat rapporter om att vi äntligen funnit en Jord-tvilling. Men som vanligt är det en överdrift. Trots detta är planeten intressant! Låt mig förklara!

452b_artistconcept_beautyshot
En konstnärs vy av Kepler 452b. Bild: NASA.

Idag har Kepler-teleskopet funnit 4 696 planetkandidater kring andra stjärnor. Dessa kandidater är alltså troliga planeter, men de behöver observeras igen för att styrka att det faktiskt är planeter och inte andra variationer i stjärnljuset. Metoden Kepler använder är att mäta ljusstyrkan på en oerhörd massa stjärnor samtidigt. Genom att upprepa detta tillräckligt ofta kan man se om stjärnor av någon anledning ändrar ljusstyrka. När de gör det kan man sedan urskilja om det rör sig om en variabel stjärna eller som man hoppas att det är, en liten kropp som passerar framför den större stjärnan. Om observationen upprepas kan man bekräfta planeten som “säker”. Idag känner vi till 1 030 bekräftade planeter.

En av dessa många planetkandidater som nu bekräftats ligger runt stjärnan Kepler 452. Stjärnan ligger 1 400 ljusår från Solsystemet i riktning mot stjärnbilden Svanen. Planeten är den första ganska Jordlika stjärnan som man funnit i den beboeliga zonen hos en Sol-lik stjärna. Stjärnan i fråga är av samma spektralklass som Solen (samma sort som Solen) fast 1,5 miljarder år äldre. Detta innebär att den ökat i diameter med 10% och ljusstyrka med 20%. Ett fenomen som sker från stjärnans födsel till dess död.

Den nyfunna planeten som heter Kepler 452b är den hittills minsta planet man funnit i den beboeliga zonen* runt en annan stjärna. Planeten är bara 60% större än Jorden vilket är ett lyft, då man tror (utan att ha sett den på riktigt) att det är en stenplanet. Omloppstiden runt stjärnan är 385 jorddygn vilket bara är aningen mer än våra 365,24.

Eftersom planeten funnits i drygt 6 miljarder år (betydligt längre än Jordens 4,6 miljarder år) kan man gissa att ev. liv har haft goda chanser att utvecklas. Mycket spännannde alltså!

*Den beboeliga zonen eller Guldlock-zonen är det område där det är precis lagom varmt för vatten att vara flytande, inte i gasform som hos Venus eller i frusen form som hos Mars.

Kunde inte låta bli… Mer om Pluto!

New Horizon-teamet har börjat släppa de första riktiga nyheterna nu. Hittills har det bara varit snygga bilder och antydningar. Nu börjar de första riktiga vetenskapliga data att droppa in. Låt oss börja med det som lockar flest. Snygga bilder!

15-152
Bergskedjor på Pluto. Foto: NASA/JHU APL/SwRI

En av de första överraskningarna är dessa vackra och unga bergskedjor. Dessa bergsformationer sträcker sig 3 500 meter ovan omkringliggande slättland och tros ha bildats för c:a 100 miljoner år sedan. Bergskedjan ligger i nedre änden av den ljusa hjärtformade region som hittills figurerat så mycket i olika medier. Att bergsformationerna är så unga, (100 miljoner år av solsystemets 4 600 miljoner år långa historia) gör det troligt att det fortfarande kann finnas geologisk aktivitet i området.

Olikt de stora ismånarna runt Jupiter och Saturnus, så kan inte gravitationens påverkan orsaka samma värme hos Pluto. Alltså måste energin som drivit formationen ha kommit någon annan stans ifrån. “Vi kommer få tänka om vad gäller geologiska processer hos isiga himlakroppar.” berättar Jeff Moore, ledare för New Horizons “Geology, Geophysics and Imaging-team”.

nh-charon
Caron, oväntatt slät och fri från kratrar.
Foto: NASA/JHU APL/SwRI.

Denna vackra bild visar Caron från ett avstånd av 466 000 km. Det är bara aningen längre bort än vår egen måne. En bergsformation från vänster till höger i bild sträcker sig ungefär 1000 km över Carons yta. Dessutom upp till höger sträcker sig en canyon som tros vara mellan 7 och 9 km djup. Det är betydligt djupare än Valles Marineris på Mars som är c:a 4 km djup. En av de stora överraskningarna å andra sidan är det faktum att det är så lite kratrar på Caron. Särskilt tydligt är det nära sydpolen på Caron (längst ner i bild). Det tyder ju på att delar av Carons yta omdanats relativt nyligen av någon form av geologisk aktivitet.

Den mörka formation vi ser nära Carons nordpol tycks nu, när vi kommit närmare med New Horizon, ha ganska diffusa gränser. Kanske rör det sig bara om ett tunt lager av mörkt stoft. Under stoftet tycks i stället vara en skarpare geologisk avgränsning. Bättre närbilder är att vänta som kan skänka ljus över denna mörka fläck.

Bilden har komprimerats för att snabbare gå att skicka till Jorden. Det gör att områden med tydlig kontrast är mer detaljerade men att sannolikt de delar med minst kontrast på bilden har detaljer som komprimerats bort. Originalbilden ligger på sondens dator för att skickas senare. (Som nämnts tidigare kommer det att ta runt 16 månader att skicka hem alla data.) Bilden är skapad av New Horizons Ralph-instrument.

nh-pluto-ice
Med New Horizons Ralph-insstrument har forkarna
nu kunnat studera fördelningen av metan på Pluto.
Bild: NASA-JHUAPL-SwRI

Ännu en spännande nyhet är att man nu fått bilder på fördelningen av metan på Plutos yta. Att Pluto innehåller Metan från det unga solsystemet har varit känt från teleskopbilder ända sedan 1976, men nu kommer de första närbilderna!. New Horizons “ytsammansättnings-team” har börjat med det intressanta arbetet att detaljstudera bilderna för att se hur ämnen är fördelade över ytan. Bilden ovan till exempel använder infrarött ljus i olika våglängder för att utröna koncentrationerna av metan. Exempelvis tycks den vara högre i det gröna området nära nordpolen. Det återstår dock att se, eftersom hur ljus en is är beror mycket på isens struktur. Exempelvis är nyfallen snö vit medan den blir bå om den komprimeras under tryck som i glaciärer i arktis. Ändå är sammansättningen mer än 99% vattenis. Således kan det vara optiska effekter beroende på markens struktur.

Tills vi hörs!
Klara skyar!

 

Första närbilderna, men mycket att vänta!

Detta blir nog det sista Pluto-inslaget på någon vecka eller två. Det har varit mycket Pluto det sista. Detta till trots måste vi ju se vad som kommit fram. Låt oss börja med en falskfärgsbild.

nh-071315_falsecolorcomposite
Färgförstärkt bild på Pluto och dess följeslagare
(måne?) Caron. Foto: NASA/APL/SwRI

Bilden ovan togs dagen innan passagen, den 13 juli, med hjälp av New Horizons Raplph-instrument. Den är sammansatt av tre bilder med färgfilter. Färgerna har sedan förstärkts för att tydligare visa sammansättningen av Plutos ytskikt. Vi ser redan på denna förhållandevis enkla bild att det är komplexa världar med sin egen speciella historia. Just nu jobbar astronomerna för fullt för att förstå vad som skiljer de olika delarna kemiskt.

Ämnen som verkar logiskt att hitta på dessa himlakroppar är först och främst iser (fruset vatten, metan, kolmonoxid, kväve och kanske ammoniak), sten (olika typer av kiselföreningar, magnesiumföreningar med syre m.m.), stoftpartiklar från omgivande rymden blandade mineraler med mycket kiselföreningar kolföreningar och liknande) samt mer avancerade organiska föreningar, det vill säga metan och etan som med hjälp av kosmisk strålning och UV-ljus från Solen kan ha bundits samman till långa kolkedjor till vad som kallas tholiner, en lite tjärlik substans. Exempelvis tros den mörka delen av Caron vara färgad av högre koncentration av tholiner. De stora ljusa nästan blåvita områdena skulle kunna innehålla is från exempelvis kväve och ammoniak.

tn-p_lorri_fullframe_color tn-p_lorri_fullframe_bw
Dessa båda bilder är de mest högupplösta bilder som finns på Pluto i skrivande stund.
Den vänstra är färglagd av Ralph, sondens färgkamera, medan den vänstra i stället är tagen
endast med LORRI som är ett litet teleskop, ombord på sonden, 
med vars hjälp man tar
svartvita bilder. Foto: NASA/APL/SwRI

Det ljusa området, som inofficiellt går under namnet hjärtat , sträcker sig över 1600 km. Det angränsar till det långt utdragna området på vänster sida som går under arbetsnamnet valen. (Se tidigare inslag för mer detaljer.) Det som är spännande är att det vita området är relativt jämnt även i denna upplösning. Det tyder på att området är yngre. Precis som tidigare nämnts så kan det finnas is av bl.a. metan och kväve. Båda dessa föreningar kan tänkas avdunsta under varmare perioder när Pluto ligger närmare Solen. Det skulle kunna göra att kratrar i dessa regioner försvinner med tiden. En annan förklaring skulle kunna vara att de ljusa områdena helt enkelt bildats senare. I skrivande stund tror jag att båda lösningarna är lika sannolika.

Bilderna täcker mest den nordliga hemisfären av Pluto. Det är alltså sommar på norra halvklotet på Pluto just nu (och i några decennier till) Det mörka området, “valen” omsluter huvudsakligen ekvatorn. Det gulaktiga området på den översta bilden ligger i området kring norra polen.

Att jag inte visar de nytagna bilderna är av den anledningen att det tar energi från New Horizon att skicka bilder och signalstyrkan är så låg att det tar tid. I stället fokuserade sonden gårdagen och delar av dagen till att ta så mycket bilder, spektra och andra analyser som möjligt. När den mest aktiva perioden är avklarad kommer materialet börja sändas till Jorden. Sträckan till Jorden (dryga 4 miljarder km) är så lång att det tar ljuset (radiovågorna också) 4,5 timmar att nå Jorden. Innan alla data som tas under passagen har nått Jorden kommer det ha hunnit gå 16 månader. Därefter kommer det ta forskarna decennier att bearbeta alla data. Det skulle inte förvåna mig om nya rapporter fortfarande når de vetenskapliga skrifterna om 15 år!

Vi som lever idag kommer sannolikt att vara de sista på hundratals år som kommer uppleva att mänskligheten för första gången utforskar ytan på en stor himlakropp som Pluto. Nu har vi inget lika stort att utforska utan möjligtvis Eris. Men denna dvärgplanet är, trots att den är större än Pluto, sannolikt gjord av samma material. Därför kommer vi nog inte läggas samma pengar på att studera den som vi gjort med Pluto.

Tack för tålamodet, alla ni som tycker dvärgplaneter är trist. Nästa nyhet kommer sannolikt beröra något helt annat. Har ni önskemål? Skriv i så fall ett mail på: info [på] klaraskyar . se eller skriv ett par ord på Facebook.

23 timmar kvar till Pluto!

Nu är det då äntligen dags. Vi har väntat i drygt nio år på att sonden skall nå fram till Pluto. På tisdag kl. 13.48 lokal tid kommer sonden New Horizon att passera Pluto. Det är första gången i mänsklighetens historia som vi skickar en sond till ett Kuiperbältesobjekt, den typ av dvärgplanet som ligger utanför planetsystemet.* För att uppnå detta på så kort tid som 9,5 år har man byggt en liten sond med stor motor. Dessutom skickade man den i en bana förbi Jupiter som genom gravitationsassisterad acceleration slungade sonden vidare ut ur solsystemet med en hastighet som kommer föra den förbi Pluto-systemet med c:a 49 600 km i timmen (eller 13,8 km per sekund).** Det gör dessvärre att när sonden passerar kommer den bara att ha några timmar på sig att studera planeten. Det kan verka onödigt för ett projekt för nästan 6 miljarder kronor,*** men jag hoppas kunna förmedla en del av drivkrafterna för ett sådant företag.

* Det finns en dvärgplanet, Ceres, som ligger i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter och denna har sannolikt en annorlunda sammansättning gentemot de yttre dvärgplaneterna.
**Denna hastighet skulle ta dig mellan Jorden och Månen på c:a 8 timmar eller från Smygehuk till Treriksröset på en minut och 54 sekunder.
*** 6 miljarder är inte mycket för ett sådant projekt. Det skulle Sverige klara i en handvändning. Exempelvis köper vi svenskar smink för motsvarande en New Horizon-farkost var 18e månader (källa: tidningen kosmetik) och vad lär vi oss på det?! Att skola och vetenskap är mindre intressant än mode och smink. Inte konstigt att världen ser ut som den gör.

Vetenskapliga mål
Pluto är en dvärgplanet som i sig inte är direkt besläktad med övriga planeter.  Mycket talar idag för att de övriga planeterna bildades ungefär samtidigt. Under bildandet slogs stoftpartiklar och iser (vatten, metan, kolmonoxid m.m.) sig samman. När tillräcklig massa samlats började sedan gaser samlas runt dessa klumpar. I processen blev det varmare samtidigt som Solen tändes i mitten av solsystemet. I de yttre delarna där det var svalare kunde planeterna behålla sina gaslager och bygga på dem medan de inre fyra (Merkurius, Venus, Jorden och Mars) förlorade en stor del av de lättflyktiga iserna/vätskorna som avdunstade ut i rymden. Dessa vätskor frös och klumpade ihop sig ute vid gasplaneterna. Klumparna skingrades genom de tunga gasplaneternas gravitation och kastades iväg. En del försvann emot Solen och löstes upp. Andra kraschade ner på stenplaneterna och bildade deras hav. Ytterligare andra sveptes ut “utanför” solsystemet och bildade bl.a. Kuiperbältetsobjekt där Plutosystemet är en del.

Vi vet idag att vi är helt beroende av vårt vatten. Vi vet inte exakt hur det hamnade på Jorden. En del fanns säkert i mineralerna som byggde upp Jorden. Annat kan ha fallit ner med kometer och asteroider. Eftersom vi vet att det finns en del organiska molekyler som aminosyror (som vi har i våra proteiner) och delar av nukleinsyror (som finns i vårt DNA) i asteroider som ramlat ner på Jorden är det förstås intressant att veta lite om förhållandena som rådde när de bildades.

Pluto är kanske en kvarleva från den tid då solsystemet bildades. Eftersom Pluto ligger mycket långt från Solen kan vi tro att den varit ostörd från Solljus under flera miljarder år. Därför skulle här kunna finnas spår av de förhållanden som rådde när Jorden och de andra planeterna bildades.

En annan mycket spännande sak är det faktum att Pluto-systemet är vad man idag klassar som en dubbel dvärgplanet. Plutos måne Caron är nästan hälften så stor som Pluto vilket gör den till en mycket stor måne. Detta är intressant eftersom vi idag tror att en planet behöver en ganska stor måne för att ha ett stabilt klimat. Månen drar och sliter i planeten för att hålla dess rotationsaxel i samma läge hela tiden. Det gör att lutningen inte ändras allt för snabbt. Vi vet ju att Jorden har en stor måne, men är det en ovanlig företeelse? Om Plutos måne bildats på samma sätt som jordens måne är fenomenet inte är så ovanligt som vi tidigare trott. Idag känner vi till 2000 planeter runt andra stjärnor. Planeter är alltså ganska vanligt. Om dessutom stora månar är ganska vanligt så är det mer sannolikt att det finns intelligent liv därute.

New Horizon
Sonden är stor som en flygel med en parabol stor som en bardisk (för att använda NASAs jämförelser). Det är ganska litet i jämförelse med andra sonder vi skickat ut. Anledningen till att den är så liten är det faktum att den skall väga lite så att den kunnat accelereras upp till den fart den har idag. Sonden är välisolerad för att inte utrustningen skall frysa sönder. Energikällan, 10,9 kg plutonium 238 tillverkar värme genom radioaktivt sönderfall. Av detta omvandlas en del till elektricitet, c:a 30 V, 200 W, resten värmer upp sonden så att de elektriska komponenterna inte tar skada.

New_horizons_(NASA)
En tidig illustration av sonden ur ett konstnärligt
perspektiv. Bild: NASA.

Trots storleken har den många användbara instrument. Den har en dator som samlar, behandlar och förmedlar data samt en styrenhet som kontrollerar farkostens rörelse. Dessa båda system finns i två uppsättningar ifall något problem skulle uppstå med en enhet. Det var väldig tur. Senast för en dryg vecka sedan låste systemet sig och fick startas om. (Läs mer på: http://klaraskyar.se)

LORRI: En teleskopenhet för att ta detaljbilder även på långt hall.
SWAP: Två instrument som skall studera solvind och partiklar I området kring Pluto. Det arbetar i två steg, PAM, som via statisk elektricitet studerar de lite energifattigare partiklarna samt PEPPSSI som tar riktigt snabba partiklar.
Alice: Ett instrument för ultravioletta studier av Plutos mycket tunna atmosfär.
Ralph: Ett 6-cmm teleskop som i synligt ljus och infrarött kommer ge de flesta färgbilderna på Plutos yta.
SDC, eller Student Dust Counter: Studerar stoftpartikar i området kring Plutosystemet.
REX: Ett instrument för experiment i radioområdet.

Dessutom bär sonden med sig blandade kulturella föremål så som en CD med 434,738 namn, en kompositmodell av SpaceShipOne, värdens första privata initiativ som tog folk upp i rymden. Utöver detta finns förstås en amerikansk flagga samt 30 gram av Clyde Tombaughs aska. Clyde Tobaugh var den som upptäckte Pluto år 1930. Dessutom finns en 25-centare från Florida vars ena sida firar upptäckarandan och rymdfarten. Den finns med som (som det heter) balansvikt i sonden.

Pluto
Pluto är den näst tyngsta av dvärgplaneterna (efter Eris). Pluto är vad man kallar en dvärgplanet. Huvudanledningen att den inte längre räknas som planet beror inte på att alla planeter är döpta efter gudar utom Pluto som är döpt efter en orange hund.* Det beror snarare på att en planet skall vara stor nog att hålla sin bana ren från andra objekt. Eftersom Plutos och Neptunus banor korsas (även om de i dagens läge aldrig kommer att träffas)** så är det Neptunus som är stor nog att röja Pluto ur vägen och inte tvärt om.

071215-Pluto-NewHorizons-20150711

En av de senaste bilderna från New Horizon-sonden
tagen den 11 juli. Foto: NASA.

Idag ser forskarna Pluto-systemet som ett dubbelplanetsystem. I mitten går Pluto och Caron runt en gemensam tyngdpunkt som ligger mellan de båda. Under tiden rör sig de fyra månarna, Styx, Nix, Kerberos och Hydra i omloppsbana runt dubbelplaneten.

För en liten bakgrund på upptäckten av Pluto, av Clyde Tombough, titta gärna på denna lilla film som ligger hos NASA. Det är en intervju med två av hans barn, Alden och Annette Tombaugh. Filmen ligger länkad härifrån: http://pluto.jhuapl.edu/News-Center/News-Article.php?page=20150710

*Pluto (hunden) är i själva verket sannolikt döpt efter Pluto, dvärgplaneten, (då, planeten) medan dvärgplaneten är döpt efter undervärldens/dödsrikets gud i romersk mytologi.
** Ett Pluto-år = 1,5 Neptunus-år i s.k. resonans vilket gör att förhållandena inte kommer att ändras utan någon stor yttre störningskälla.

New Horizon närmar sig med stormsteg!

Nu återstår endast c:a 8 miljoner km och Pluto börjar verkligen visa upp en yta. Vad som döljer sig där är ännu osäkert men vad det än är så har där utspelat sig ett drama utan dess like. Se bara på det stora mörka området nere till vänster som har fått det inofficiella namnet “Valen” eller det stora hjärtformade området lite till höger. Vad kan ha orsakat dessa extremt stora landformationer? Ja, det återstår att se!

HEART - 7-8-15_Pluto_color_new_NASA-JHUAPL-SWRI
Bilden togs natten till idag (torsdag) av
New Horizon. Foto: NASA/Johns Hopkins
University Applied Physics Laboratory/
Southwest Research Institute.

Det område vi nu ser av Pluto-ytan kommer åter visa sig under själva passagen på tisdag i och med Plutos långsamma rotationstid på 6,9 dygn. I och med hur snabbt sonden färdas kommer inte hela ytan att kunna fotograferas när den är som närmast. Men fotoarbetet är redan i full gång, så vi kan vänta oss en hel del under veckan som kommer!

Ny plutokarta för Google Earth!

Hej igen. För dig som inte är sådär jätteförtjust i dvärgplaneter kan kommande två veckorna bli lite sega, men nu är det Pluto som gäller.

Nu har NASA till sammans med Google skapat en karta över Pluto som fungerar i Google Earth. Ladda hem dem från NASA och öppna den med Google Earth och du kan surfa runt över Plutos yta. Plutokartan är ännu så länge ganska lågupplöst, men den kommer att uppdatera sig automatiskt säger NASA.

nh-pluto-map
Kartan är en kombination av data från LORRI,
LOng Range Reconnaissance Imager och 
Ralph, sondens färgkamera.

Kartan är gjord från bilder tagna med LORRI och Ralph där man byggt detaljer med svartvita LORRI-bilder som sedan färgsats med lågupplösta färgbilder från Ralph. Mittdelen av kartan visar den del av Pluto-globen som kommer att visa sig för sonden på tisdag när den passerar som närmast. Sviten med bilder togs 27 juli till 3 juli.

This map of Pluto, created from images taken from June 27-July 3, 2015, by the Long Range Reconnaissance Imager (LORRI) on New Horizons, was combined with lower-resolution color data from the spacecraft’s Ralph instrument. The center of the map corresponds to the side of Pluto that will be seen close-up during New Horizons’ July 14 flyby. Tycker du att bilden ser lite avkapad ut beror det på att Plutos rotationsaxel lutar lite mot sonden och den nedre delen vetter från sonden.

Det utdragna mörka området på nedre vänstra sidan är en av de mörkaste delarna av hela ytan. Området sträcker sig så långt som 3000 km. Precis till höger om detta område ligger det ljusaste området på Pluto som är 1600 km tvärs över. Det senare kan vara ett område av nyfallen “snö” av frusen metan, kväve och/eller kolmonoxid.

Foto och data: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Southwest Research Institute.

Plutos yta är mer ärrad än väntat.

Följande bilder togs mellan förste och tredje juli, d.v.s. innan anomalin den 4 juli. Vi kan se att Pluto har stora mörka och ljusa formationer. Om det är kollisionsytor, kratrar, utdöda kryovulkaner eller dylikt hoppas vi kunna få reda på inom några dagar.

NH Color 6-5-14
Denna färgbild är en kombination av bilder från
LORRI – LOng Range Reconnaissance Imager
och Ralph – som är New Horizons huvudsakliga
öga ut i oändligheten. Foto: NASA

250 pix_05-430d-RALPH
Ralph (instrumentet) innan det lämnade
jorden. Foto: Ball Aerospace.

Ralph är ett av New Horizons viktigaste instrument. Den jobbar i synligt ljus och nära infrarött. Den kommer att kartlägga Pluto och Caron samt bl.a. mäta temperaturer på dess yta. På den svartvita detaljbilden, tagen av LORRI, ovan har Ralph fixat färgerna. Mycket på samma sätt som amatörastronomer tar de fräckaste nebulosabilderna genom att sätta samman olika färgband.

pluto3_150705_annot
Den del av ytan som syns på den vänstra bilden
är den del som New Horizon-sonden kommer ha
som närmast sig när den passerar. Foto: NASA.

 

New Horizon på banan igen!

Nu när bara sju dagar återstår är New Horizon på banan igen. Den tillfälliga om än långvariga nedstängningen, sedan i lördags, har nu återställts så att sonden sedan 18.34 svensk tid skall vara igång igen. Absolut svar på om så verkligen är fallet är just nu på väg mot Jorden i ljusets hastighet och kommer kunna registreras genom radioantennerna i Deep Space Network kl. 23 svensk tid.

Felet som orsakades av att datorn överlastades av en timing-konflikt mellan två instrument och sedermera låste datorn som fick startas om, kommer i alla fall inte upprepa sig nu när alla instrument vaknat. Det har nu bekräftats efter några dagars kommunikation med sonden.

30 observationer har missats sedan i lördags, men detta är mindre än en procent av de uppdrag som kommer att ske mellan den 7 (idag) och den 16 juli och inga av de mest kritiska observationerna har påverkats.

Efter att New Horizon stillat sina nerver är den på banan i morgon igen….

I full karriär, på väg mot Pluto, där den kommer att få göra 90% av sina vetenskapliga upptäckter och undersökningar på några få dygn, startade New Horizon-sonden om i felsäkert läge. (!)

Ja, det kan verka lite olustigt att en sond för flera miljarder kronor gör en “Windows”, men detta inträffade trots allt den 4 juli. Den “anomali” som inträffade för två dagar sedan har utretts och utretts. Felet som var svårt att finna visade sig uppkomma p.g.a. ett “timing event” där två processer i en följd slogs på i fel ordning och skapade bekymmer i datorns programvara.

7-2-15_Pluto_globes_NASA_JHUAPL_SWRI
En av bilderna på Pluto, skapade med två av
New Horizons kameror. Den vänstra mäter
ljusintensitet medan den högra mäter färg.
Foto: NASA

I lördags kväll svensk tid upplevde New Horizon-sonden vad som kallas en “anomali” (på rymdspråk betyder det ibland att ett smärre fel på en kamera gör att den får starta om eller som i Challenger-färjans fall, att en färja med sju människor exploderar under start). Anomalin gjorde att teamet förlorade kontakten med sonden. Kontakten återkom dock efter en timme och 21 minuter och sonden verkar vara vid god vigör.

Under tiden hade den ombordvarande autopiloten upptäckt problemet och gjorde vad den var programerad att göra. Den lämnade över från huvuddatorn till backup-datorn. Den satte sonden i “safe mode” (vilket innebär att den stänger av onödiga energislukande instrument m.m.) och beordrade backup-datorn att ta upp kontakten med Jorden. Sonden började med att sända telemetri-data för att berätta allt den visste om problemet så att teknikerna på Jorden kunde börja nysta i det.

Ett av problemen, även med enkla omstarter som denna är det enorma avståndet Pluto – Jorden. Avståndet är 4,9 miljarder kilometer. Det gör att även radiovågorna som färdas med ljusets hastighet tar 4,5 timmar att nå oss. Det gör att ett enkelt kommando som “start up X” kommet ta 4,5 timmar innan kommandot anlänt till New Horizon. Det tar kanske max fem minuter att genomföra men du kan inte se om det gick bra förrän signalen anlänt till Jorden efter 9 timmar! En serie med kommandon måste helt enkelt noggrant övervägas och planeras så att man slipper invänta svar i onödan.

Den underliggande orsaken till problemet, visade det sig, uppkom under uppstarten av instrument som kommer att användas vid passagen. Just denna tekniska manöver kommer inte att upprepas igen innan passagen, så nu verkar allt vara under kontroll igen.

Förberedelser sker nu alltså för att åter starta de vetenskapliga undersökningarna den 7 juli. Sonden kommer att genomföra förbiflygningen som planerat. NASA rapporterar att de förlorade dygnen inte kommer att påverka sondens vetenskapliga mål nämnvärt.

“Vad det anbelangar det vetenskapliga värdet kommer händelsen inte att ändra sondens betyg från ett A+ ens ner till ett A.” säger Alan Stern, vetenskaplig ledare för projektet.

“Jag är tacksam över att vårt team snabbt identifierade problemet och kunde konstatera att sonden är i fin form.” säger Jim Green, NASAs chef för planetforskning. “Nu med Pluto i siktet är vi på fötter igen och spurtar för guldet!”*

Vill du veta mer om New Horizon och Kuiperbältet
kommer det att gå att boka ett föredrag på temat i höst.
info [på] klaraskyar . se