Monthly Archives: August 2015

Kan bakgrunden till Saturnus ringar vara påkommen?

I en rapport från avdelningen för jord- och planetvetenskap på Kobe Universitet i Japan berättas följande om ring och månsystem:

Roterande stoftskivor runt planeter bildas under den senare delen av planetbildningsprocessen. Ringsystem och satelliter (månar) kan bildas antingen genom kollisioner mellan planeter (likt vår egen månes bildande) eller genom hopklumpningar i de insamlingsskivor som bildat planeterna.

ALMA image of the protoplanetary disc around HL Tauri
Denna protoplanetära disk (accreationsdisk
som börjat bilda planeter) är “fotograferad”
med radioteleskopen ALMA i Chile. Bild: ESA.

I yttre delarna av dessa accreationsskivor som de kallas kan klumparna dra sig samman till små himlakroppar i bana runt sin planet. (Det vi kallar månar.) Om dessa månar p.g.a. störningar i banan från omkringliggande objekt kommer närmare än den så kallade Roche-gränsen* kommer de att slitas i stycken av planetens gravitation. Det är en process som kan bilda ringsystemen berättar Ryuki Hyodo, Keiji Ohtsuki och Takaaki Takeda som skrivit rapporten.

Om sedan de små omkringliggande månarna är för små kommer de inte lyckas att röja undan ringpartiklarna med sin gravitation. Som vi vet i Saturnus fall är de större av Saturnus månar relativt avlägsna till ringarna. Sannolikt kan ringar ha bildats på samma sätt runt Jupiter, men dessa lär ha lösts upp av de fyra galileiska månarna som har en relativt stor påverkan på området nära Jupiter.

Saturn's_ring_plane
En fin bild på Saturnus fantastiska ringsystem.
Foto: NASA

Månar som bildats just i utkanten av Roche-gränsen (och alltså inte lösts upp) kommer att interagera med partiklarna innanför genom sin gravitation. Genom att sno lite av ringarnas rörelseenergi genom tidvatteneffekter bromsar (och krymper) ringarna medan månen själv accelererar och avlägsnas från ringen.

Till slut när den lilla månen ligger på ett avstånd som för den ett varv runt planeten medan de yttre ringpartiklarna gör två varv runt planeten (systemet är i resonans) så kommer den lilla månen kunna hjälpa till att stödja månbildningen i den yttersta delen av ringen visar forskarteamets datormodeller. Vi känner till månar som ligger i just ett sådant förhållande till varandra. Fast, processen är mycket långsam så fenomenet är inte så vanligt.

Varför lägga all denna energi på ett så smalt område som ringforskning då? Jo, ringar finns i alla storlekar. De allra minsta ringarna har vi funnit runt (om jag minns rätt) två stycken asteroider. (Minst en i alla fall.) Vi vet också att både Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus har ringar. Tittar vi på hela vårt solsystem så har ju även Solen ringar. Väl strukturerade sådana dessutom. Asteroidbältet är en ring med ett antal i omfång väl begränsade småringar. Dessa är begränsade med hjälp av Jupiters gravitation och partiklarna har banor i rätt resonans med Juppe. De banor med rätt resonans kommer vara vanligare än banor utanför dessa resonanser. Nästa ring i solsystemet är det s.k. Kuiperbältet som ligger utanför Neptunus, där banor som ligger i resonans med Neptunus 1:1, 4:5, 3:4, 2:3, 3:5, 4:7, 1:2, 3:7… är tillåtna och där finner vi många objekt, medan de objekt som hamnar mellan dessa resonanser förskjuts mot en stabil bana eller kan fångas in av Neptunus eller kastas iväg av Neptunus gravitation.

Eftersom fenomenet går att skala upp och ned till i princip alla skalor så påverkar de i allra högsta grad vårt sätt att se på planetbildning kring fjärran solar. Således är det av stor betydelse för vårt sökande efter beboeliga världar.

Saturn's_rings_dark_side_mosaic
Klicka på bilden för att se alla de “gap”
som orsakas av de s.k. herde-månarna
som genom sin gravitation håller ordning
på Saturnus ringar. Fotomosaik: NASA/
JPL/Space Science Institute.

I samma vetenskapliga rapport kan de konstatera att de har en lösning på bildningsförfarandet för F-ringen samt dess herdemånar Prometheus och Pandora. Under den typ av processer som bildar månar i de yttre delarna av ringen kan kollisioner uppkomma och det verkar som om både dessa två månar och den yttre ringen är ett resultat av månbildningen som gett upphov till de större månarna längre ut.

* Roche-gränsen kan enklast beskrivas som den gräns där tidvatteneffekterna från planeten sliter så hårt i objektet (månen) så att den slits i mindre stycken. Det hela beror på materialets sammansättning och det faktum att ett objekt på närmare bana dras hårdare mot planeten än ett objekt längre bort.

Ingen asteroid I kollisionskurs med Jorden I September!

Det har hänt igen. Galna rykten om en asteroid på kollisionskurs mot Jorden sprids återigen på Internet. Av någon anledning gillar tokstollar att sprida galna idéer på internet, särskilt då det gäller Jordens och mänsklighetens undergång. Kanske ännu hellre då inte människor är inblandade i den förmodade undergången. För… hur ofta sprider man seriösa inlägg om vad vi människor gör som är mycket viktigare. Absolut inte lika effektivt i alla fall.

Sista veckan har ett flertal bloggar och suspekta hemsidor felaktigt nämnt en asteroid som är på kollisionskurs med Jorden. Den förmodade kollisionen skall enligt nämnda källor ske mellan den 15 och 28 september. Nedslagsplatsen sägs vara nära Puerto Rico.

Redan i stycket ovan bör ni ha reagerat på felaktigheter. Om man inte vet när den kommer slå ner, hur kan man då veta vilken sida av Jorden som ligger i asteroidens riktning vid nedslaget.

puerto_rico
En skillnad på bara en timme kommer göra att
asteroidens nedslag kommer att förskjutas 15 grader
i longitud på grund av Jordens rotation. (Se den
gula linjen.) Bild: Google Earth.

Om Jorden roterar 15 grader på en timme. Hur mycket kommer den då att rotera under de 13 nämnda dygnen ovan? Jo, 13 varv. Asteroiden, om den fanns på riktigt, skulle alltså slå ner någon stans över en linje, 360 grader runt Jorden. Det enda vi vet är vilken breddgrad den skulle slagit ned på.

Detta rykte har alltså spridit sig som en löpeld över nätet. Suck… jag säger bara suck!! Det finns inga vetenskapliga belägg, Inte ett spår av vetenskap, bakom detta påstående. Men ibland verkar det som om folk vill bli lurade! Det finns idag inget objekt som är på kollisionskurs mot Jorden, vad vi känner till. (Inte förutom det rymdgrus som årligen ger oss de så vackra meteorskurarna.)

Hos NASAs Near Earth Object Observations Program summerar man ihop risken för samtliga “Near Earth Objects” som vi idag känner till. Risken är 0,01% (1 på 10 000) att något alls kommer att krascha ner på Jorden av dessa objekt under de närmsta 100 åren. Då är dessutom de allra flesta av dessa så små så att de endast skulle ge en cool show att bevittna utan några reella skador. (Risken är mycket större att man krockar alvarligt med bilen under en livstid. Trots detta kör folk bil…)

Dessutom skulle något vara av den storleken att det kunde skapa skador I hela Mexikanska Golf-området samt delar av Nord- och Sydamerika så skulle vi se det idag och världens samlade amatörastronomer skulle ha upptäckt objektet både en och tre gånger redan. Det går inte gömma sådana objekt!

Det är inte första gången sådana rykten sprider sig över nätet. 2011 var det en s.k. domedagsprofetsia kopplad till komet Elenin som kom att sönderdelas då den närmade sig Solen. Därefter kom Maya-kalenderns påstådda slut som för det första var helt felaktigt tolkat av amatörer som inte kan något om kalendern och dessutom om maya-folket hade trott att Jorden skulle gå under, vad hade det rört oss?? Dessutom i år hade vi asteroiderna 2004 BL86 och 2014 YB35. Inte heller någon av dessa var någonsin något hot mot mänskligheten.

Snälla, hjälp inte till att sprida sådan dynga över det redan överlastade nätet. Det är lika illa (om inte värre) som att sprida virus och trojaner. Det sinkar nätet och skrämmer upp folk. Hittar du något du är tveksam till, e-posta mig (under kontakt ovan) eller någon annan astronom som håller lite koll.

NASAs Near-Earth Object Observations Program, eller som det kallas,  “Spaceguard,” håller koll på alla objekt som passerar inom 45 miljoner kilometer från Jorden. Detta gör de med markbundna samt rymdplacerade teleskop. Hittas objekten inte av dessa är de för små för att göra rejäl skada mer än väldigt lokalt. På tal om lokal skada…


Stackarn som ägde bilen hade ingen meteoritnedslagsförsäkring,
men å andra sidan kom bilen att bli internationellt känd och han fick råd
att köpa en ny. Nedslaget skedde 9 oktober 1992 utanför New York.

Jakten på intelligent liv inte så enkel som man tror

En av jordens tidigaste intelligenta djurgrupper är moluskerna. Kanske inte sniglar och musslor men bläckfiskar! Med ett nervsystem som får dem att lösa uppgifter lika bra som många chimpanser är dessa djur fantastiska.

Med det försprång de hade med både intelligens och extremiteter att manipulera sin omgivning är det förvånande att de inte kom längre. Men, när intelligensen räcker för att fortplanta sig och överleva kommer den i sig inte att prioriteras av evolutionen och uppenbarligen räckte det.

Därmed inte sagt att det är så på alla världar. Det är fullt möjligt att bläckfiskliknande djur i havet kan vara det intelligenta liv i letar efter om vi letar efter intelligenta utomjordingar.

Nu har forskare från Japan, Tyskland och USA kartlagt DNAt från en tvåfläckad bläckfisk, Octopus bimaculoides. Vad de vetat ett tag var att den har 2,7 miljarder baspar i sitt DNA (Människan har 3 miljarder). Vad de flesta djur med väldigt många baspar har är ofta kopior av stora segment, men det visade sig att denna bläckfisk har få kopior, d.v..s. att det mesta av dess DNA är unika sekvenser.

Precis som i människans fall är det mesta inte förlagt i specifika gener utan en hel del är vad vi vet overksamt eller i alla fall inte så viktigt. Men, vad finns där då för information? Ja, det återstår att se. Nu är målet att testa fler bläckfisksarter. De delar som är viktiga för att vara bläckfisk kommer ju att finnas i samtliga bläckfiskar.

En del av bläckfiskens intressanta genom står för det faktum att den både kan ändra färg och i realtid anpassa sig efter vad den ser. För att göra detta behöver den dels ha en mycket bra syn. Dels kunna behandla informationen den får in i sin ringformade hjärna. Dels måste den snabbt kunna få ut signalerna till de färgade delar av huden som kan dra ihop sig eller expanderas för att få rätt färgskiftningar. Allt detta behöver ett mycket välanpassat nervsystem.


Man kan inte låta bli att älska dessa fantastiska djur!

En annan del av deras fantastiska intelligens är det faktum att de kan lösa problem både själva och genom att observera oss människor göra saker. De kan till och med försöka att kommunicera med oss. Jag hörde till exempel av en av våra lab-handledare när jag läste biologi att en av deras bläckfiskar var tjurig över att den fick en sladdrig räka. Demonstrativt, medan den tittade på assistenten tog den räkan med en av sina tentakler och simmade till vattenutsuget och släppte av räkan så att den sögs in i filteranordningen. Bara för att demonstrera att “Det här är under min värdighet!”*

En av de delar som är mest imponerande är att de är så snabba på att lära sig genom att studera andra bläckfiskar eller för den delen människor för att lära sig hur man gör saker.


Här ser vi en bläckfisk som genom att observera en annan bläckfisk lär sig att öppna en burk med en krabba i. Den lär sig vilken lucka man öppnar och hur den öppnas och testar inte ens de andra lösningarna.

Kanske är det inte små gröna gubbar utan mångarmade djur med stora ögon som vi söker. Synd bara att vi håller på att utrota många av våra egna… Om man inte äter delfiner och hundar för att de är intelligenta och söta bör man undvika bläckfiskar kråkfåglar, apor och några fler smarta (smartare?) djur. Bara en tanke.

* Säkert tänkte den inte så, det är mitt förmänskligande och inget annat. ;-)

Astrofotosession

Efter att bara ha använt min astrokamera för att ta stjärnspektra gjorde jag lite test att bara fota svartvitt. Som en del av er säkert vet så flyttar sig stjärnorna på grund av jordrotationen, ett varv på 23 timmar och 56 minuter. Det gör i sin tur att ett objekt i synfältet i teleskopet försvinner ut bild på mindre än 30 sekunder med 200x förstoring. Samma effekt är av yttersta vikt då man fotar genom teleskopet. Det teleskop jag använde på klubbobservatoriet i Mariestad är förskjutet i förhållande till himmelspolen mycket mycket lite. Men det lilla gör att jag inte kunde exponera mer än 25 sekunder. Resultatet är att dessa första bilder inte är så vassa som man kunnat önska…

M13 eller Herkuleshopen
M13_02
M13, 300 000 stjärnor inom ett område mindre
än 150 ljusår. Avstånd 22 000 ljusår.

M13 är är en så kallad klotformig stjärnhop. Den består av så många stjärnor att de alla håller samman med hjälp av gravitationen. Hopen är mer än 12 miljarder ljusår gammal. Alla stjärnor med för hög fart (över flykthastigheten) har för länge sedan åkt ut i rymden på egen hand, medan de stjärnor som idag finns kvar ligger i en omloppsbana kring centrum av hopen. I och med att de flesta passerar nära mitten någon gång i banan så finns här hela tiden en förtätning av stjärnor. Fotot är taget med en SBIG8300-kamera och ett 14 tum stort Meade-teleskop.

M51 eller Malströmsgalaxen
M51_002
Ett par med galaxer som interagerar med varann
genom gravitationen.

Bilden är lite dunkel men det går i alla fall att se vad den föreställer. Dessa två galaxer, M51 och M51b eller NGC 6194 och NGC 5195 ligger på c:a 23 miljoner ljusårs håll från vår egen Vintergatan. M51 uppvisar en traditionel speralstruktur som är vanlig hos galaxer i Universum. M51 ligger i stjärnbilden Jakthundarna.

Kort meteorrapport

Hej igen!

Såhär ett dygn efter toppen på årets Perseider kan jag konstatera att astronomer runt om i landet sett en hel del.

Själv hann jag observera c:a 70 stycken mellan 22.20 och 01.30. (Tiderna är ungefärliga och jag var fullt upptagen att ta hand om besökare, så jag tittade inte jättenoga på klockan.) Några Perseider var riktigt ljusstarka även om jag tyvärr måste erkänna att jag missade en fin bolid (eldklot) som kom några minuter efter att jag slutat observera. Dock har jag hört om den på många håll idag…

Hoppas att ni alla hade en fin kväll. Missade ni stjärnfallen igår så är det inte helt över än. De avtar snabbt i antal, men kommer inte vara helt slut förrän den 24 augusti!

Klara skyar!
Gunnar

Perseiderna meteorskur, 12 augusti 2015

Perseiderna är en meteorskur, eller som vi kallar det, en samling med stjärnfall. Jorden kör in i detta stoftmoln varje år vid ungefär samma tidpunkt. I år infaller maximum under natten mellan den 12 och 13 augusti. Befinner du dig ute på en mörk plats kan du i år få uppleva så mycket som 50 – 120 meteorer per timme. Låt mig förklara!

Stjärnfall?
Perseidernna, Laurentius tårar eller som grekerna kallade den Perseus Söner är en meteorskur som setts varje år sedan 36 år före vår tideräkning. Det vi ser på himlen som stjärnor som faller är i själva verket mycket små sandkorn som träffar jordens atmosfär med 58 km i sekunden. Vid denna enorma hastighet bromsas kornet hastigt medan luften och kornet upphettas till flera tusen grader. Då ser vi det upphettade luftspåret bakom sandkornet som en stjärna som faller. Sandkornen härrör från en komet som heter Swift-Tuttle. Kometen som upptäcktes av Lewis Swift och Horace Parnell Tuttle 16 juli 1862 kommer relativt nära Jordens bana en gång vart 130 år. Samtidigt som kometen närmar sig Solen (och Jorden) tinar den upp och bildar en svans av gas och stoft. Stoftpartiklarna har nu ungefär samma bana som kometen vilket gör att Jorden sveper in i stoftmolnet varje gång Jorden passerar denna punkt i banan.
Att observera perseiderna
Perseiderna är den mest kända meteorskuren bland allmänheten. Inte för att den är bäst utan för att flest har sett den. Under året passerar Jorden genom ett 20-tal stoftmoln eller meteorskurar som vi kan kalla dem. Perseiderna, 12 – 13 augusti och Geminiderna 13 dec. är väl de som är häftigast att se på norra halvklotet. Dock är det ju så att de flesta svenskar inte vågar sig ut i vinterkylan för att njuta av nattmörkret utan är ute mer under sommarmånaderna. Således har de flesta sett stjärnfall i augusti men betydligt färre på Lucia. I år ligger skuren bra till. Det som förstör en meteorskur mest är ljus. Det kan vara ljus från gatlampor och liknande men också ljuset från en av våra största naturliga störningskällor, Månen. I år har vi turen att månen är i nedan, på väg emot ny. Den kommer alltså inte att störa oss förrän tidigt på morgonen.

Perseiderna har fått namnet för att de ser ut att komma i riktning från stjärnbilden Perseus. De kommer över hela himlen, men förlänger du ljusspåret bakåt kommer det att peka på stjärnbildens Perseus. (Ser du ett stjärnfall som kommer från ett helt annat håll så är det ingen perseid utan sannolikt en ensam strömeteor.)

Under kvällens första timmar faller meteorerna in i flack vinkel. De första är få, men kan bli utdragna och relativt ljusstarka. Titta så snart det mörknar! Allt eftersom Perseus kommer högre upp kommer antalet att öka. De blir fler men kortvarigare. Allra flest kommer du att få se innan gryningen. (Det är då det kan komma upp i maxantalet 50 – 120 i timmen.)

perseiderna
Perseus ligger i nordost i skymningen och klättrar
gradvis mot söder. Titta under Cassiopeja,
som ser ut som ett “W”.

Meteorerna kommer över hela himlen, men jag brukar av gammal vana lägga mig med fötterna mot Perseus. Godtyckligt kanske, men jag gillar det.

Hur observerar jag Perseiderna?
1. Leta reda på en plats med öppen himmel. Inga skymmande träd eller hus. Ju mer av himlen du ser desto bättre!
2. Försök hitta en mörk plats. Ju mindre störande ljus desto fler av de ljussvaga meteorerna kan du se!
3. Ta med dig något att sitta eller ligga på. Bekvämlighet är A och O eftersom det är en del väntan.
4. Klä dig varmt och särskilt fuktfritt. Dels ligger du stilla. Dels faller mycket dagg såhär års.
5. Tålamod!! Även med 120 meteorer i timmen (vilket kan bli fallet i år) får du vänta 30 sekunder per stjärnfall i snitt. (Ibland två – tre minuter.)
(6) Snälla, ta med dig solstolen eller liggunderlaget. Det är synd om 325 000 svenska invånare går till jobbet trötta OCH med nackspärr den 13.