Monthly Archives: September 2015

Flytande vatten på Mars ännu en gång bekräftat!

Nu var det något år sedan man hittade första spåren av flytande vatten på Mars. Den gången rörde det sig om koncentrerade klorinnehållande salter helt utan användning för liv som vi känner det. Snarare en lösning som en del miljövidriga människor använder för att tvätta hemmet med eller för den delen, att bleka papper, nämligen klorin.

Nu har man funnit ännu tydligare bevis för dem och att de är årligen återkommande.

pia19916-main_perspective
Mörka band på Hale-kraterns sluttningar. Dessa har sannolikt orsakats av nutida rinnande vatten
på Mars. Längden på stråken/fårorna är något hundratal meter. Bilden är en s.k. falskfärgsbild,
där man blandat rött, turkos och infrarött ljus som sedan blivit översatt till färger vi kan se.
Detaljerna är tagna med “Compact Reconnaissance Imaging Spectrometer”, och lagda på
en 3D-modell av området. Höjdskillnaderna är förstärkta 1,5x för att förtydliga topografin.
Varför vet jag ej… Foto: NASA/JPL-Caltech/Univercity of Arizona.

Nya data alltså, från Mars Reconnaissance Orbiter, visar nu de säkraste bevisen hittills för nutida flytande vatten på planeten Mars. Vad man funnit är än så länge inte själva vattnet utan hydratiserade mineraler i de mörka fårorna.* Med hjälp av sin inbyggda spektrometer har MRO från omloppsbana konstaterat att fårorna innehåller vatteninnehållande mineraler/salter. Dessa fåror tycks dessutom komma och gå med årstiderna och tycks bildas när det är varmare.**

Vi har alltså sökt efter vatten för att finna möjligheter till nutida eller tidigare liv berättar John Grunsfeld, astronaut och administratör på NASA. Detta är ett stort steg i rätt riktning även om vattnet sannolikt är otjänligt för liv.

De flödesfåror vi ser är inte bäckar som vi skulle se dem på Jorden utan sannolikt ett grundvattenflöde strax under ytan. Salterna i ytan sänker smältpunkten på ett sådant sätt att vattnet kan blöta igenom (liksom på saltade vägar på Jorden) och sakta rinna/glida ner för sluttningen.

pia19917_perspective_6
En liknande bild från Garni-kratern på Mars uppvisar samma typ av fuktade fåror av hydratiserade mineraler. Bilden är en rekonstruktion från “High Resolution Imaging Science Experiment, HiRISE-kameran på NASAs Mars Reconnaissance Orbiter. (Foto: 20 Mars 2013, NASA/JPL-Caltech/Univ. of Arizona.)

Lujendra Ojha på Georgia Institute of Technology upptäckte dessa mystiska fåror som doktorand för fem år sedan och är nu huvudförfattare till en artikel i tidskriften Nature Geoscience, 28 september. Vad de upptäckte var att de hydratiserade mineralerna förekom när fårorna var ganska breda men att mängden tunnades ut då de krympte undan. Signaturerna (mätvärdena) indikerar perklorater. Samma föreningar som i klorin alltså. Som vi vet använder vi klorin till att ta bort livsformer inte underhålla dem. Alltså är det ännu tidigt att ropa “liv” eller ens gå över ån efter vatten.

På jorden har vi funnit liknande föreningar endast i ökentrakter med väldigt lite vatten. Vissa av dem har förmågan att hålla en vatten/saltlösning flytande till så låg temperatur som minus 70 grader. Ämnena som sådana har upptäckts i omgångar. Kanske så tidigt som med Vikingsonderna på 1970-talet. Det är först nu vi ser dem i sin hydratiserade “våta” form.

“Det tog flera rymdsonder många år att upptäcka vattnet, men nu vet vi att det finns vatten på denna kalla ökenvärld.” säger Michael Meyer, vetenskaplig ledare för NASAs Mars-utforskande.

 

* Hydratiserade föreningar är föreningar som bundit vatten till sig. De är alltså inte blöta så som vi normalt upplever det, men exempelvis, om man blandar bränt kalk CaO med vatten får man släkt kalk, eller hydratiserat kalk, Ca(OH)2. Det beter sig fortfarande som ett torrt ämne men innehåller nu vatten som kan frånskiljas endast med hög värme.

**Med varmare tider pratar vi om varmare än minus 23 grader Celcius. D.v.s. fortfarande väldigt kallt. Saltlösningar kan mycket väl vara flytande vid denna temperatur beroende på vilka salter de innehåller.

Läs mer:

Seasonal Flows on Warm Martian Slopes

 

Grönlans galciärer kan komma att smälta snabbare.

Vi vet ju att varm luft innehåller c:a en tusendel av energin som varmt vatten har. Med detta som bas kan man ju sluta sig till att 10 grader varm sommarluft har betydligt mindre energi än 8 – 10 gradigt vatten.

Vad forskarna nu studerat är isfronterna hos tre av Grönlands större glaciärer. Under ett normalt år smälter de av så mycket som några meter om dagen under sommarmånaderna. Vi ser att isen kalvar och att ismassor rasar ner i havet. Mäter man temperaturen i vattnet framför glaciären är den oftast 0-gradigt. Det beror på att färskvattnet som rinner av glaciären är saltfritt och flyter ovanpå saltvattnet. Det är också färskvattnet som är kallt. Skickar man ner termometern under detta lager av sötvatten finner man golfströmmens vatten som med sin värme det samlat på sig i tropikerna sjunker ner under glaciärens frontlinje.

Vid studier av bottnen under glaciären, d.v.s. berget den står på så kan vi se att isväggar på många tiotals meter (ovan vattnet) står på bottnen 3 – 400 meter under vattenytan. I och med detta sker en mycket stor del av avsmältningen under ytan där det sjunkande vattnet som kommer med golfströmmen för in värme in under glaciären, ibland hundratals meter innanför frontisen som syns uppe vid ytan. Effekten liknar alltså den vi ser i Antarktis just nu.

Vad det här har för effekt just nu vet vi inte exakt, men Rignot, ledare för NASA-teamet konstaterar att glaciärerna smälter av allt snabbare fram till de når strandlinjen om några år. Samtidigt är glaciären en trögflytande massa. Tar man då bort den mycket tunga iskork som ligger i vägen kan glaciärens rörelse accelereras till flera gånger den hastighet den har idag.*

Klimatnyheter från Science@NASA

Kanske skall köpa mig ett hus några hundra meter från havet nere i Skåne.
(Om 25 år kanske jag har strandtomt och kan tjäna en hacka.)

* Smälter hela Grönlandsisen ner i havet så kommer det att ge en vattennivåhöjning på c:a 7 meter globalt. (Detta väntas ske inom 500 år och sannolikt betydligt snabbare). Om man dessutom räknar med att Antarktis is smälter kommer problemet att förvärras även om bara en bråkdel smälter. Detta i och med att Antarktis är mycket mycket större.

 

Fossil på Mars! Eller… nja.

Tro det eller ej, men nu har  man funnit fossiliserade sanddyner på mars.

Curiosity-bilen har nu kört runt på Mars i tre år. Den är placerad i Gale-kratern. Ett område på Mats som verkade ha en av de intressantaste geologiska områdena vi då kände till. Dess uppdrag är många. Bl.a. söker den efter spår av fossilt liv. Men den utför också klimatologiska mätningar för att se hur omständigheter såsom strålning, kyla, solljus m.m. kan komma att påverka framtida bosättningar.

Nu har allstå Curiosity upptäckt förstenade sanddyner. Är detta förvånande? Nja, kanske inte men de bekrädtar å andra sidan vad vi vet om Mars som en torr ökenplanet. Och… Det är en fantastiskt vacker bild. Eller hur?

2015-09_PIA19818_ip
Panorama taget med Curiositys Mastcam-kamera.
Foto: NASA

Sanddynerna på bilden visar en struktur döpt till “the Stimson unit” och visar vad som sannolikt är packad sand formerad av vind. Materialet har sedan hamnat djupare i berggrunden och förstenats. Liknande geologiska formationer har hittats i USAs sydvästra delar vilket bidrar till en ganska ingående förståelse för bildandet.

Sanddynerna ligger ovanpå ett område med lerskiffer som har bildats som sjösediment. Under tiden som bilen sakta “bestiger” Mount Charp i mitten på kratern så klättrar den geneom tidsåldrarna från de tidigaste sedimenten i botten och följer tidens gång framåt. Med lite tur har vi snart en karta över Mars spännande förflutna.

Sedan bilden togs 27 augusti har bilen nu kört 94 meter i sydlig riktning upp för sluttningen. Den kommer senare under månaden att ta ett borrprov i sandstenen för att analysera dess innehåll på många olika sätt.

Curiosity nådde foten av Mount Charp  förra året efter två års utforskande av botten på kratern. Med lite tur och att tekniken håller hoppas man att kunna köra den närmare tio år till.

Månförmörkelse den 28 september

Den 28 september på morgonen kommer månen att passera in i Jordens skugga. Passagen varar i en timme och 12 minuter och kommer sannolikt ge upphov till ett fantastiskt skådespel i varma höstfärger.

Hade Månens bana runt Jorden och Jordens bana runt Solen legat i samma plan hade vi haft månförmörkelse varje gång det var fullmåne. I stället lutar månbanan med 5,4 grader. Eftersom Jordens skugga smalnar av som en kon i riktning från Solen så kommer träffpunkten att vara ganska liten. Det är endast när fullmånen infaller när Månen ligger exakt i Jord-planet som den råkar färdas in i skuggkonen och vi får en månförmörkelse.

Månförmörkelser och solförmörkelser är relativt ovanliga fenomen. Faktiskt är månförmörkelserna lite ovanligare än solförmörkelserna. Det beror på att det är en mycket större yta för Månens skugga att träffa (när detgäller Jorden). Detta till trots är det betydligt fler som upplevt en månförmörkelse. Låt mig förklara!

Solförmörkelse sker i snitt en till två gånger per år. Dessa infaller när Månens smala skuggkon faller på Jordytan och bildar en rund skuggfläck som rör sig över jordytan i över 1000 km i timmen. Om du befinner dig precis under denna skuggkon kommer du att uppleva en solförmörkelse. (Total eller ringformig.) Står du bara lite fel missar du totaliteten eller kanske rentav hela förmörkelsen. Solförmörkelsen är alltså platsberoende.

Om vi i stället tänker oss en månförmörkelse vilket sker i snitt runt en gång per år. Då räcker det att fullmånen är uppe på din observationsplats för att du skall kunna se den. Det innebär att en månförmörkelse är synlig för halva jordytan samtidigt.

En månförmörkelse är ett fantastiskt fotoprojekt och är värt att observera. Frågan är nu, är det värt att gå upp så tidigt som denna gång? Tja… det lämnar jag till dig att besluta. Nästa chans vi har att uppleva en månförmörkelse är som sagt den 27 september. Tiderna finner du nedan.

2015-09_manformorkelse
Penumbran eller halvskuggan representeras av
den yttre ljusare cirkeln medan umbran,
eller kärnskuggan är den mörkare delen.Figur: Gunnar Sporrong

18.50 Månen lämnar horisonten.
02.10 – P1 eller första kontakt.
Månen börjar skuggas av penumbran eller halvskuggan. Denna fas är knappt synlig förrän Månen är ordentligt inne i halvskuggan, då man kommer att se att Månen blir lite gråtonad i den mörkaste delen.
03.07 – U1 eller andra kontakt. Månen berörs nu av helskuggan eller umbran. Nu ser man att Månen är tydligt mörk i ena änden.
04.12 – U2 eller tredje kontakt. Nu döljs den sista solbelysta delen av månen helt i Jordskugga. Detta till trots kommer den inte att vara svart. I stället kommer solljus som passerar genom Jordens atmosfär att brytas som genom en lins emot Månens yta. Skulle du nu stå på Månen skulle du se en röd aura omge den mörka Jorden.
04.48 – Största förmörkelse. Nu är månen förmörkad som mest, ofta blodröd eller tegelröd i färgen.
05.23 – U3 eller fjärde kontakt. Den totala fasen är avklarad och en del av månen åter solbelyst. Nu ser man inte längre den röda färgen p.g.a. den intensivt vita, solupplysta, delen.
06.27 – U4 eller femte kontakt. Månens sista helförmörkade del blir åter solbelyst och vi ser åter att den är lite grånad i den kant som sist var förmörkad.
07.00 – Månen når horisonten.
07.22 – P4 eller sjättekontakt. Månen lämnar nu åter Jordens halvskugga, vilket vi missar från Skara.

Observera att månuppgång och månnedgång kommer förskjutas lite i östvästlig riktning. Utgångspunkten är Skara.

Kinas Chan’e-4 kommer landa på Månens baksida

Kina har för avsikt att som första nation sätta en landare på Månens baksida berättar kinesiska vetenskapare. Baksidan av Månen har kartlagts i detalj från kretsarsonder men hittills har ingen satt ner en sond som kan ta prover på plats.

Dessutom är månens baksida helt ren från radiostörningar. En mottagare för långvågiga signaler på baksidan av Månen kommer fylla ett vetenskapligt tomrum säger Zou Yongliao som jobbar som månforskare under kinesiska vetenskaps och djuprymdsakademin. (Väldigt fri översättning.)

Sinus_Iridum,_Chang'e_3_&_Lunokhod_1_landing_sites
Chang’e-3s landningsplats. Foto: NASAs
Lunar Reconnaissance Orbiter Camera.

Chang’e-4 är en backup för Chang’e-3 som 14 december satte den beryktade “Jade-kaninen” på månens yta där den sedermera körde runt några måndygn. Chang’e-4 planeras att skickas upp innan 2020. Chang’e-4 kommer vara lik Chang’e-3 fast kunna bära en tyngre last. Efterföljaren till Chang’e-3, Chang’e-5, kommer att skickas upp redan 2017 för att ta hem Kinas första prover från månytan. Reservsonden Chang’e-4 (som inte behöver ersätta Chang’e-3) kommer således kunna sättas i ett annat uppdrag.

Svarta hål på kollisionskurs

Genom att sammanställa data från flera olika instrument har nu paret avslöjat ännu en bit i pusslet. Nu är vi ännu ett steg närmare att förstå hur kollision mellan dessa, de tyngsta av objekt sker. Dessa två ligger i omloppsbana runt varandra. En bana som för dem ett varv på 5 år. De må låta långt, men p.g.a. tidvatteneffekter kommer dessa två att bromsas sakta och kollidera inom en miljon år. Detta i en smäll som heter duga!

Det som fängslat forskarna är det faktum att paret växlar i ljusstyrka över tid och att det finns ett återkommande mönster i ljusintensiteten. Med data från ett flertal teleskop, jordbundna och i omloppsbana har man kunnat sluta sig till att det är de två svarta hålen som växlar i ljusstyrka* trots att de ligger mitt inne i en galax** på 3,5 miljarder ljusårs håll.

galex-bh-pair-crop
Teoretisk modellering av insamlingsskivorna
runt de två svarta hålen.
Modell: Columbia Univerity.

De två svarta hålen har sannolikt hamnat i denna situation genom galaxkollisioner. Eftersom alla stora galaxer tycks ha svarta hål i centrum så kommer också ett galaxpar som förenas få två supermassiva svara hål i centrum. Med tiden kommer dessa att förenas.

När forskarna tittat närmare på ljusvariationerna med teleskop i Catalina Real-Time Transient Survey så finner de ett mönster som sannolikt uppkommer p.g.a. de svarta hålens rörelser. Det ena svarta hålet tycks svälja mer materia än det andra och därmed ”lysa” mer. Samtidigt kretsar de runt varandra på fem år på ett avstånd av 290 miljarder km. Det motsvarar nästan 70 gånger längre bort än avståndet Neptunus – Solen. För att detta skall vara möjligt behöver de färdas med 7% av ljushastigheten.

Fenomenet liknar det när en ambulans närmar sig och tonen blir både intensivare och högre. Fenomenet kallas dopplereffekten och är liknande för ljus. Vad forskarna kom fram till var att intensitetsökningen i huvudsak sker när det mer aktiva svarta hålet rör sig i riktning mot Vintergatan. Effekten klingar också av när det rör sig från Vintergatan.

De testade sina data och kom fram till att effekten skulle vara större på kortare våglängder. Därefter letade de efter data från ultravioletta observationer. I gamla data där galaxen råkat vara med i både projekt GALEX (Galaxy Evolution Explorer) och Hubbleteleskopet kunde man finna att variationerna var betydligt större.

Effekten går att motsvara med att en 60-watts lampa lyser med 100W när den närmar sig och endast 20W när den avlägsnar sig berättar Daniel D’Orazio från Columbia Universitetet.

Vetenskapen bakom projektet kan ha betydelse för hur vi förstår kollisioner mellan massiva objekt. Kanske kan vi nu lättare finna par som snart kommer kollidera. Dels kan detta bidra till finnandet av de teoretiserade gravitationsvågorna. Dessutom kommer en sådan kollision att ge upphov till ett ljusfenomen lika starkt som 100 miljoner “normala” supernovor, en explosion som sannolikt kommer att sterilisera galaxen den sker i helt och hållet.

* Det är förstås inte de svarta hålen som lyser. Energin och ljuset produceras i de insamlingsskivor där gas och stoft dras in mot det svarta hålet. I samband med att gasen faller ner bildas friktion och gasen hettas upp och lyser intensivt.
**Galaxen innehåller en s.k. kvasar, ett aktivt galaxcentrum vars ljusintensitet i det här fallet beror på två aktiva svara hål i galaxens centrum.

Nu kommer godbitarna från Pluto-passagen

New Horizon-sonden registrerade en massa data på väldigt kort tid. Så mycket data faktiskt att allt ännu inte laddats ner. Fortfarande återstår c:a 95 % av alla data som sonden producerat.

nasa-new-horizons-pluto-mountains
En av alla vackra plutobilder. Bergen vi ser
är mer än tre km höga. Foto NASA/JHUAPL/SWRI

Typisk nedladdningshastighet är  1 – 4 kilobit per sekund. En av orsakerna att det tar så lång tid är att, för att inte förlora data, sändningen måste hållas tydlig och därmed långsam. Det enorma avståndet gör nämnligen att radiosignalerna tar 4,5 timmar att nå hit och signalerna är väldigt svaga när de når Jorden och Deep Space Network-antennerna.

I dagarna har en stor del av dessa data processats så att den kan börja sända tillbaka dem tii Jorden. Sändningarna började på allvar ta far den 5 september och beräknas vara klara i vår. Nu kommer alltså de skarpaste bilderna och de viktigaste spektren av Plutos mycket tunna atmosfär. Vi har anledning att återkomma till detta under hösten.

Hittills vet vi att mång av de gamla kraterslätterna slätats ut. Samtidigt finns här extremt höga berg (för en så liten himlakropp). Pluto är alltså långt ifrån slät. Den kan ha haft bergsbildning så sent som för 100 miljoner år sedan. Vad etta innebär är att den förutom vattenis innehåller mer flyktiga ämnen såsom fruset metan, kväve m.fl. föreningar.*

Trots att New Horizon nu har passerat Pluto är resan långt ifrån slut. Den kommer att besöka ett objekt till, 2014 MU69. En sannolikt isig kropp som den kommer att nå först år 2019. Därefter får vi se hur länge batterierna håller, men den kommer sannolikt hålla sig vid liv något tiotal år till.

*Vatten vid dessa låga temperaturer (under -200 grader Celcius) beter sig som granit gör på Jorden. D.v.s. kratrarna borde finnas kvar om de är i “isberggrund”.

Asteroiderna i Brunsflo

Apropå världens undergång (som jag avskrev för några dagar sedan) så har världen inte alltid varit så lyckosamt förskonad som den är just nu. I en rapport från Göteborgs universitet berättar de hur två stora kratrar är funna i Jämtland, utanför Brunflo, 2 mil söder om Östersund. Kratrarna som är 7,5km resp. 700m bildades för 460 miljoner år sedan och lär ha gett upphov till rejäl lokal oreda i samband med nedslagen.

Problemen började i asteroidbältet 10 miljoner år tidigare då två asteroider kolliderade och gav upphov till en svärm av mindre stenbumlingar. Två av dessa kom sedan att kollidera med Jorden i det område som nu är Jämtland men som då låg c:a 500 meter under havsytan.

Nedslagen skedde i mycket tät följd. Vi kan se att bottnen kom att totalt torrläggas i c:a 100 sekunder innan vattnet som förgasats ersattes av havsvatten från omgivningen.

Vi vet idag att just denna tidsperiod var synnerligen aktiv. På Kinnekulle, inte långt härifrån (Skara), har man funnit över nittio meteoriter i kalkstenen som härrör från samma tid.

På avlagringarna som täckte de båda kratrarna kan man konstatera att de är lika gamla.Vi kan dessutom se hur mycket skada nedslagen orsakade. Ett sådant nedslag skulle idag orsaka tsunamis som skulle spola rent alla kuster i det hav nedslaget skedde och betydlig längre in än tsunamin 2011 i Japan. Samtidigt skulle nedslaget skapa en s.k. kärnvapenvinter för en kortare period vilket sannolikt skulle orsaka svält i stor skala över hela Jorden.

Det är av just denna anledning vi måste ta hoten på allvar och se till att hålla koll. Det är ändå en ganska billig livförsäkring om man jämför med kostnaderna för ett riktigt nedslag. Vi vet att det finns många asteroider och kometer som skulle kunna förorsaka katastrof på Jorden om de föll ned. Således är det av yttersta vikt att de astronomer som sysslar med övervakningen och de som sysslar med forskning kring hur man avstyr kollisioner får sina väl behövda pengar.

neo
Dessa objekt ligger på en Jordnära bana
och övervakas idag av astronomerna.
Fler kan finnas därute men måste hittas.
Källa NASAs Near Earth Program.

Låt mig avsluta med lite statistik.

* Idag finns c:a 1 – 2 miljoner objekt, i storlek som den största av de nedfallna objekten, i omloppsbana runt Solen. (Beroende på hur stor den var.) Jag har valt 400 meter som exempel.
* Så här stora kroppar faller ner på Jorden med c:a 100 000 års mellanrum.
* Om jag spelar en rad på lotto vinner jag med alla rätt i snitt var 130 000 år. D.v.s. det är större chans att Jorden träffas av en så stor asteroid under min livstid än att jag vinner med alla rätt.

Tror du att du kommer vinna alla rätt på lotto är chansen minst lika hög att hela Jorden drabbas av en liknande smäll som att just du vinner. Satsa i stället pengarna på rymdforskningen! :-)

Teaser! “Amatörastronomi – konsten att njuta av stjärnorna”

Just nu sitter jag och jobbar med min amatörastronomibok om hur man undviker de flesta fallgroparna som nybörjare inom detta fantastiska område. Jag har skrivit ungefär 97 sidor och tror att ytterligare 25 återstår. Dessutom skall boken fyllas med faktarutor och bilder som ännu ej är skapade.

Nedan finner du dock förordet. Jag kommer försöka att då och då ge ut ett tips eller två på “Klaraskyar-sidan” i väntan på att boken är komplett. (Kanske delar jag upp förordet i “förord” och “presentation av författaren”.)

Klara skyar!
Gunnar

 

Förord

”Varför blir man amatörastronom?”

Tja… varför blir man filatelist, ornitolog eller amatörgeolog? Det hela handlar om nyfikenhet och upptäckarlust, ett intresse för naturen och den eviga frågan: Var kommer vi ifrån? Alla har vi väl någon gång förundrats över de oerhörda avstånden? Njutit av de gnistrande stjärnorna på en mörk himmel? Eller frågat oss frågan: Är vi ensamma?

”Så är det säkert, men är det inte svårt då?”

Man kan jämföra amatörastronomin med att promenera i skogen. Du kan njuta av att varje vår promenera i vitsippsskogen, eller att på sommaren plocka kantareller och blåbär. Du kan njuta av höstens färger och vinterns karga landskap. Men du kan också ta med dig en svampbok och finna 20 ätliga sorter i stället för de tre du brukar plocka. Du kan gå en kurs i växtfärgning, fågelskådning eller varför inte fågelholksbygge? Du kan ringa universitetet för att hitta en kvällskurs om lavar eller börja odla rosor. Genom att öka kunskapen om naturen så får varje promenad ett allt högre värde. Men som sagt du kan också glatt njuta av det du ser och bara förundras. Astronomi kan alltså verka komplicerat och svårt. Men!! Det är egentigen inte kunskapskrävande.

Hemligheten är den att astronomi egentligen är enkelt. Det gäller bara att ge sig ut och förundras. Däremot väcker astronomi nyfikenhet och frågeställningar och du kommer ganska snart självmant börja titta på vackra bilder och läsa bildtexterna. Du kommer titta lite extra i TV-programmet efter dokumentärer om astronomi. Du kommer vilja se fler och mer avlägsna objekt i kikaren/teleskopet. Plötsligt läser du böcker och ställer frågor till de som vet mer och väldigt snart kan du betydligt mer än du kunnat drömma om. Inte för att du måste utan för att det är kul!

”Men dyrt då, det är ju dyrt!!”

Återigen får jag svara med ett rungande… Nja… du kan klara dig med att bara köpa en begagnad solstol och sätta dig på närmsta gräsmatta på natten. (Jo, solstol används bäst nattetid.) Astronomi måste inte vara särskilt dyrt. Tänk på Tycho Brahe som ägnade ett helt liv åt astronomi innan kikaren var uppfunnen! Dessutom, jag har själv bara ägt ett instrument under större delen av min amatörastronomiska karriär, och det har stått på vinden större delen av tiden innan jag sålde det för att köpa en astrokamera.

I mitt fall har jag haft en astronomiförening nära (5 mil från där jag bor) dit jag åkte med buss. Där fanns alla instrument jag behövde. Föreningen arrangerade visningar som jag kunde delta i och med tiden också kunde hålla för andra astronomiintresserade. Jag rekommenderar dock att du ganska snart skaffar en fältkikare och lär känna din himmel lite närmare. Fältkikaren är perfekt med sitt stora synfält och den relativt låga kostnaden. Dessutom kommer den alltid att vara ett bra komplement till ditt blivande teleskop.

Men dyrt? Jo, det dyraste du kan göra är att springa ut och köpa ett teleskop innan du har koll på vad ett teleskop är för något och innan du vet vad du vill titta på. När du läst klart boken däremot, kommer du kunna göra ett klart bättre val. Ett val du kan glädjas åt i många år.”

”Men hur vet du så mycket om detta?”

En gång i tiden under 70-talets sista år:
– ”Titta titta, pappa, en stjärna!”
– ”Det är ingen stjärna. Det är en planet som heter Venus.”
Några dagar senare:
– ”Titta pappa! Planetus!”

Några år senare önskade jag mig min första bok i födelsedagspresent av min mormor. Det skulle bli en astronomibok tänkte jag. Mycket riktigt fick jag en bok som hette “Om Rymden” av den legendariske Sir Patric Moore.” Mycket stora bilder samt ganska lite text. Perfekt som sjuåring!

Några böcker och år senare åkte jag med min far till Helsingfors för att observera den totala solförmörkelsen där den 22 juli 1990. Det var en fantastisk upplevelse. Och dessa förväntningar! Vi missade tyvärr själva totaliteten då Solen låg bakom en mycket låg molnbank precis under själva totaliteten. Där stod vi tillsammans med ytterligare 150 mycket besvikna amatörastronomer från hela världen. Men, ändå, vilken upplevelse!

Två år senare var jag på väg till ett möte med Göteborgs Biologiska Förening. För första och sista gången i mitt liv bar sommartiden något positivt med sig. Jag kom en timme för tidigt till mötet på Göteborgs Naturhistoriska Museum. Då beslutade jag mig att ta en promenad i Slottsskogen. Denna förde mig till sist till Slottsskogsobservatoriet. Där, utanför, stod en pensionärsförening med en massa damer som skulle på visning. Jag läste lite på dörren. Då var det en av damerna som frågade om jag ville gå med på visningen.
– ”Du kan hänga med oss om du vill. De vet ändå inte hur många vi är.”

Så kom det sig att jag plötsligt var inne i huset på en oplanerad visning där jag träffade Tommy som då jobbade som visningsledare. Jag ställde förstås en himla massa frågor och var väldigt engagerad. Efter visningen tipsade Tommy mig om Göteborgs Astronomiska Klubb. Jag blev nog medlem inom en vecka. Därefter hängde jag på Slottsskogsobservatoriet var och varannan kväll de kommande 20 åren.

Inom ett år hade Codrin, en nybliven kompis i föreningen, och jag startat en mycket aktiv ungdomssektion med över 40 ungdomar. Ganska snart var jag även medredaktör till tidskriften Astronomi och Rymdfart där jag gjorde astrokalendern för tidskriften.

Sedan 1992 har jag i olika former varit visningsledare. Först för allmänheten och därefter för barn mellan 7-12 år. Därefter var jag i flera år ordförande, först i Göteborgs Astronomiska Klubb och därefter Slottsskogsobservatoriets Vänner där jag sedermera jobbade som föreståndare fram t.o.m. år 2013. Därefter flyttade jag av en lycklig slump upp till Skara eftersom jag fick jobb på Astrosweden (där jag egentligen bara tänkt att köpa en CCD-kamera för astrobruk). Under mina hittills 24 år som aktiv amatörastronom har jag hunnit se andra åka på de flesta av de nitar man kan dyka på inom amatörastronomin och även åkt dit ett par gånger själv. Jag har också testat många inriktningar inom amatörastronomin så som planetfoto, astrofoto, fotat med gammaldags kamerafilm (entimmesexponeringar där man fryser halvt ihjäl sig för att sedan få en satellit rätt över bilden). Väntat i två veckor på att göra slut på filmen innan jag själv framkallat i lab. Jag har varit med och byggt en CCD-kamera från grunden, (Cook book) sysslat med spektroskopi och nu senast (hösten 2014) radioastronomi för amatörastronomer. Under årens lopp har jag hållit studiecirklar i både astronomi och amatörastronomi. Arrangerat ”Rymdfika” för kafégäster på Göteborgs Naturhistoriska Museum, fixat rymdfilmfestival tillsammans med Folkets Bio; Hagabion i Göteborg, ordnat en tillfällig utställning på Göteborgs Naturhistoriska Museum om Galileo Galilei under astronomiåret 2009 samt hållit en massa föredrag på astronomitema. Med tiden har en klarare och klarare bild av nybörjarens frågor, motgångar och vedermödor växt fram i mitt huvud för att slutligen utkristallisera i detta manuskript. Målet med boken är att så skonsamt som möjligt valla in vilsna själar på astronomins underbara väg.

“Vad har du för utbildning?”

Under min astronomiska karriär har jag gått en kemilärarutbildning där jag mycket snart fastnade i kemiträsket. (Kemi år ju så roligt!) När utbildningen började närma sig slutet gjorde jag ett nästan avklarat ex-jobb där jag studerade fotokemi i svansen på komet C/1995 O1 (Hale-Bopp). Jag hann dessutom med ett sommarjobb på institutionen för atmosfärskemi på Chalmers i Göteborg, där jag var med om att skapa ett teleskop med en spegel av indium-/galliumlegering som är flytande i rumstemperatur och får sin perfekta paraboliska form genom väldigt exakt rotationshastighet. Teleskopet skulle senare användas till Lidar-mätningar. (Ett sätt att reflektera en laserstråle i övre atmosfären och därigenom mäta temperatur och lufttryck.) Vad som sedan kom att bli av projektet är jag inte säker på, då min utveckling tog mig vidare mot andra mål. Därefter kom jag att läsa vidare på min lärarutbildning eftersom mitt intresse för att sprida kunskap är större än intresset för att skapa den själv.

”Hur avancerad är boken? Vem är den tänkt för?”

Tanken är väl att den skall kunna leda den absoluta nybörjaren på rätt spår redan från början. Men med min erfarenhet anar jag att den kan komma väl till pass som uppslagsbok för även lite mer erfarna amatörer. För riktigt erfarna amatörer rekommenderar jag speciallitteratur på utvalda teman. (Se litteraturlista, längst bak i boken.) Även om astronomin kommer att halka in från höger och vänster är denna bok mest en bok om praktisk amatörastronomi. Det finns redan väldigt många böcker på astronomitemat. Jag har därför inte för avsikt att lägga ännu en bok till denna digra litteraturlista. Jag vill inte heller konkurrera med den uppsjö av fakta som finns samlat på Internet. I stället har jag valt att ge dig som läsare en aktuell lista med boktips om du behagar fördjupa dig i områden där jag själv endast kan bidra som lekman.

”Hur läser jag den smartast?”

Boken du håller i din hand kan du läsa från pärm till pärm eller välja ut de kapitel som passar dig just för tillfället. Den är dock organiserad i den ordning jag rekommenderar nybörjaren att starta. Till exempel rekommenderar jag faktiskt inte att du köper ett teleskop det första du gör. Jag förstår att du vill göra det och gärna nu med det samma, men innan det; fundera på vad du vill göra med det. Vill du se planeter och Månen med hög förstoring? Vill du se ljussvaga saker som kometer och galaxer? Skall du lyfta ditt teleskop ut och in varje gång du skall ut och observera eller tänker du bygga ett observatorium i trädgården? Är det astrofoto du funderar på? Alla dessa frågor bör du ha något så när klart för dig innan du startar. Följer du kapitlen i den här boken i den ordning de är skrivna samt läser igenom hela boken innan du köper teleskopet så ökar chanserna att du gör ett bra köp! Läser du den från pärm till pärm får du dessutom indirekt följa min bana från nybörjare till mycket påläst amatörastronom och därigenom kan du förhoppningsvis hoppa över de flesta fallgroparna. Du kan också använda den lite som en uppslagsbok, då jag förklarar de flesta fenomen som du kan dyka på under de första 5 – 10 åren av ditt amatörastronomiska intresse.

Förutom de tekniska kapitlen om hur grejerna funkar och vad du kan se har jag kryddat boken med lite grundläggande fakta om de olika objekt som går att se. Dessutom finns små faktarutor med förklaringar och bilder om du vill få en snabb överblick över kapitlet. Du kan mycket väl läsa dessa utan att läsa hela texten.

Missa inte att gå in på min hemsida: http://klaraskyar.se Där kan du finna länkar till intressanta nyheter samt föreningar i hela landet. En förening är ett fantastiskt sätt att få se riktiga teleskop och lära känna andra människor med samma intresse. Där kan du få alla dessa svar som du inte kan finna i en begränsad skrift som denna bok.
Lycka till med detta fantastiska och spännande intresse.
Gunnar Sporrong
Skara, den……………