Monthly Archives: October 2015

Meteorefterlysning

Meteorefterlysning

Hej igen!
Ni får ursäkta att det varit lite stiltje på KlaraSkyar på sistone, men jag är inne i föredragens högsäsong och har tre föredrag denna veckan tre nästa vecka och något tiotal till under november, så jag prioriterar just nu astronomins historia och astroklimatologiframför nyheter.

Det enda av riktig rang som hänt sedan sist var medias uppblåsning av den främmande civilisation som sannolikt inte upptäcktes för två veckor sedan.

Till dess att jag får mer tid (provade att köpa ett 30-tal uppvridbara armbandsur, men det gav inte mer tid…) så kommer här en efterlysning. Kommentera gärna om ni sett den eller har frågor. Den färdades från öster till väster, 28 oktober c:a 19.00.

—————————

Jag bor i Mölnlycke, öster om Göteborg. Nästan exakt kl 19, dvs för (just nu) c:a två timmar sedan så såg jag här hemma ett rejält ”stjärnfall” på himlen, när jag råkade titta upp för att kolla hur klart det var. Det som förvånade mig var framförallt att meteoren var så (skenbart) långsam över himlen, så att jag kunde följa den mer än fem sekunder (tror jag) med ögonen, innan den försvann för mig bakom ett träd. Den var mycket snabbare än nån satellit som jag sett, men mycket långsammare än någon meteor jag sett (jag såg senast några starka, med ”röksvans” i augusti i somras). Den lämnade lite rök efter sig ett ögonblick. Den var ljudlös (dock har jag riksväg 40 rätt nära, med ett ständigt brus), och såg ganska ”stor” ut, klart större än satelliter brukar vara (dvs inte bara en ”prick” för blotta ögat). Strax efteråt kom ett (trafik-)flygplan på himlen, och skillnaden var tydlig: flygplanet hade totalt fyra lampor, bl a blinkande. Jag såg meteoren (eller vad det var) först i Pegasus, och den passerade sen genom Sommartriangeln ungefär vid Vulpecula, varefter den skymdes av trädet. Jag är naturligtvis inte säker på att det var en meteor, men allt annat verkar mindre sannolikt. Den var ljusstark, men tävlade med fullmånen, och några gatlyktor som jag hade i eller nära synvinkeln.

Jag vill nämna att jag är amatörastronom, men inte så erfaren. Men naturligtvis har jag sett ett antal satelliter, med blotta ögat, i kikare och med mitt sextums teleskop.

NASA och ESA på räddningsuppdrag!

Det må låta dramatiskt, men meteoriter faller ner på Jorden varje dag. Det mesta av de mer än fyra ton per dygn som ramlar ner förgasas i vår atmosfär. Men många stenar/metallklumpar per vecka ramlar ner. Vissa av dessa är större och vissa mindre.

Tidigare på Klaraskyar har jag berättat om en röd dvärgstjärna som passerat en bra bit in i det s.k. Oorts moln, så nära som 0,8 ljusår ifrån oss. Oorts moln är ett moln av isiga himlakroppar som sannolikt finns i solsystemets ytterkanter även om det är för avlägset och glesbefolkat för att synas med våra teleskop. Passager som denna som skedde för hundratusentals år sedan skapar oro i molnet och kan med lite otur orsaka skurar av isklumpar. Just denna passage är inte så farlig för oss då en våg av meteorer kommer nå oss först om någon miljon år. Däremot är händelsen inte unik och när nästa himlakropp kommer emot oss vill vi vara redo. Vi kanske inte behöver det de närmsta 10 000 åren, men vi kanske behöver det om 10 år.

Nu går NASA och ESA samman för att testa metoder att avleda en potentiellt kommande katastrof i en förhoppningsvis avlägsen framtid. De kommer att skicka en sond till en asteroid för att testa en avledande manöver. Testet i detta fall är att försöka flytta på en asteroid kallad Didymoon (helt enkelt asteroiden Didymos måne).

AIDA_asteroid_deflection_measurement_article_mob
Den lilla månen [secondary] före och
efter nedslaget. Figur ESA.

Projektet AIDA är uppdelat i två delar: 1. ESAs Asteroid Impact Mission, eller AIM 2. NASAs Double Asteroid Redirection Test eller DART. DART har för avsikt att träffa den lilla månen medan AIM skall studera verkningarna på asteroidmånens bana.

Med projektet hoppas rymdorganisationerna på att få viktiga kunskaper rörande hur man undanröjer ett sådant astronomiskt hot berättar Patrick Michel på Cote d’Azur Observatory som leder “AIM Investigation Team” till astrowatch.net. Genom att förstå resultatet av ett kontrollerat nedslag kan vi sedan jobba vidare för att göra mer genomtänkta versioner av experimentet.

Till saken hör att en väldigt liten skillnad i en asteroids bana kommer att orsaka en väldigt stor skillnad på några år. Därför är kunskap om effekten samt framförhållning väldigt viktiga delar.

AIM-sonden är planerad att skickas upp 2020 med en rysk Soyuz 2.1b-farkost från Europas rymdhamn i Kourou i Franska Guyana. Efter en resa på två år kommer sonden AIM att nå Didymos några månader innan delen kallad DART kommer att krascha på den lilla månen. AIM kommer att kartlägga asteroidsystemet, deras sammansättning och deras rörelser från en höjd av 10 – 30 km.

Efter kortare tid av analys kommer AIM att sända ut ett antal CUBE-SATs* och en landare, från tyska Aerospace Center, kallad MASCOT. Denna landare kommer att landa på en mycket mindre himlakropp än kometen Churyumov Gerasimenko med alla problem det kan innebära.

MASCOT-2 kommer om den lyckas att kunna genomföra geologiska tester på den inre strukturen av den lilla månen. Detta medan CUBE-satelliterna kommer att testa ett antal nya instrument samt provkör ett kommunikationsnätverk djupa rymden, runt asteroidparet.

Den lilla nästan tre kilo tunga impaktorn kommer att krascha ned på den lilla månen med 6,25 km i sekunden. Nedslaget kommer ändra månens hastighet med 0,4mm per sekund. Det kommer göra ganska stor skillnad i de båda kropparnas bana över tid med ganska lite skillnad på deras gemensamma bana runt Solen.

AIM_monitoring_DART_impact_article_mob
AIDA observerar nedslaget på den lilla månen
från behörigt avstånd.

Under nedslaget kommer AIM att ligga behöriga 90 km från asteroiden fram till dess att saker lugnat ner sig. Därefter kommer fler studier att avsluta projektet. Att få en så full förståelse av hela förloppet kommer att stärka eller förkasta dagens teorier inför vidare försök.

AIDA-projektet görs i samarbete mellan ESA (European Space Agency), DLR ((Deutsches Zentrum für Luft- und Raumfahrt), OCA (Observatoire de la Côte d’Azur), NASA (National Aeronautics and Space Administration), och JHU/APL (John Hopkins University Applied Physics Laboratory).

*CUBE-SATs är en uppfinning som kom till för ett tiotal år sedan för att få ut mer av vetenskapliga resurser. Genom att sända upp flera små kubiska satelliter med samma farkost kan man pressa samman mer instrument i samma volym och låta fler dela på kostnaden för uppskjutningarna.

Satelliter – en reflektion från en observatör

Björn Gimle, god vän sedan flera år är en hängiven satellitobservatör. Även om satelliter (i ordets mer vardagliga betydelse) är skapade av människor är de både omväxlande och spännande. Inför vårdagjämningen skall vi försöka få upp en intervju på Klaraskyar. Idag blir det i stället en kort artikel. Så här beskriver Björn sitt intresse för satelliter och ett fenomen som händer just denna vecka:

Hej Gunnar!

Jag har tappat intresset för det mesta av praktisk klassisk astronomi, dvs objekt som är för amatörer  nästan oförändrade över år eller årmillioner. Satelliter ger en större variation i position, ljusstyrka och beteende och ger tillfällen till mätningar, analyser och internationellt amatörsamarbete.

Ett sådant tillfälle var NROL-55 = NOSS 3-7 i torsdags (se seesat-l = satobs.org och spaceweather.com).

Ett annat är denna helg i sydsverige och minst en vecka till uppåt landet. Anledningen är att många satelliter på 36800 km höjd över ekvatorn, där de går runt jorden på ett dygn och håller sig på samma plats över horisonten, just nu ger en så stark solreflex att de kan ses med blotta ögat eller liten kikare (och fotograferas med en rätt normal digitalkamera) i  stället för med teleskop. I själva verket anser jag att digitalkamera är det enklaste sättet att hitta några. De reflekterande solcellerna vänds förstås helst mot solen, så sikta ungefär mittemot, på ca 20 graders höjd i söder nära midnatt, lägre mot sydost innan mednatt och sydväst senare under natten.

Fotografera och inspektera varje bild. Kameran bör stå på stativ och behöver klara lång exponering, gärna 30-60 sekunder så blir det lättare att skilja de “stillastående”  satelliterna från den “roterande” stjärnhimlen.* Högt ISO-tal och bländartal 3,5 eller mindre gör också att du hittar fler. Det var så jag lyckades första gången 2005 med bara ISO 400, men bländartal 2 även i 3x zoom.

tre_satelliter tre_satelliter
På bilden ser alla stjärnor ut som lite utdragna streck p.g.a. Jordens rotation.
Utsnittet är 9.7 * 6.4 grader, tagen 23:37:25 (30s) på ISO 1600 f=45mm/1.8.
De två starka stjärnorna är zeta Ceti och theta Ceti. De tre satelliterna från v till h är:
#40505 Athena-Fidus (stark),
#39509 Express AM-7,
#40614 Sicral 2 (militär, stark)

Vill du försöka med kikare är det lättare med minst 10x förstoring (gärna med stöd eller stativ) för att på kort tid kunna avgöra att några prickar inte rör sig med stjärnorna.   Utan kikare bör man ha mörk himmel och god “lokalkännedom” eller stjärnkarta med många stjärnor.
Eftersom solen bara är 1/2 grad lyser en perfekt spegel i stationär bana bara två minuter, men i praktiken kan det bli mer.

Vill du veta mer precis var du skall leta bör du ta reda på solens rektascension (eller kompassriktning) och utgå från motsatt riktning MEN kring deklination med motsatt tecken, alltså ca +8. Där hamnar nu centrum av jordens skugga, men vårt nordliga läge gör att den liksom satelliterna förskjuts åtta grader söderut, alltså till noll graders deklination! Skuggans radie är ca nio grader, så underkanten släcker alltså satelliter några minuter i början av veckan. En viss perspektivförskjutning sker också i sidled kring midnatt.

Gratisprogrammet HeavenSat har en inbyggd funktion för att visa skuggan när man valt skugghöjd 36000 km !

Nedan visas några bilder med riktningarna kl. 22. 00. 0ch 02. Satellitpositioner är nu bara en vägledning att hitta bästa området, men kan i efterhand avgöra vilka satelliter du fångat, om tiden är väldefinierad.

Prognos GeoFlare 14 okt kl.22s

Prognos GeoFlare 14 okt kl.24s

Prognos GeoFlare 15 okt kl.02s

Norrskensbilder från Simon Enström på EWP.

Hej igen.
Det var ju ett fantastiskt norrsken igår. Chanserna är betydligt sämre plus att det är rätt mulet i store delar av Sverige. men, det är värt att gå ut och kika! Så länge har jag efter gårdagens norrsken fått lov att dela med mig av Simon Enströms vackra bilder från Storå. De visar ungefär vad jag såg från Skara, men med kamerans hjälp har färgen en helt annan lyster. Tack Simon!!

Simon_Enstrom
Norrsken över Storå i Lindesbergs kommun.
Foto: Simon Enström på EWP.

Simon_Enstrom_2
Ännu en härlig bild från Storå.
Foto: Simon Enström på EWP.

Har du tagit bilder du vill dela med dig av?
Skriv en kommentar eller skicka ett meddelande!

EWP: Extreme Weather Prognosis. En sida för väderälskare!

Jordens inre kärna 1,5 miljarder år gammal?

Jag vet, vi borde tala om pluto, men det gör alla andra. Jag återkommer till denna fantastiska dvärgplanet en anna gång. I stället handlar det denna gång om vår egen planet.

2015-09_PIA19818_ip
Schematisk skiss över Jordens inre. 1. Kontinental jordskorpa,
2. Oceanisk jordskorpa, 3. Övre mantel, 4. Nedre mantel,
5. Yttre kärna, 6. Inre kärna. A. Mohorovičić gränsskiktet,
B. Gutenberg gränsskiktet, C. Lehmann–Bullen gränsskiktet.
Figur: Gretarsson, via Wikipedia.

Vår kärna är lite större än Pluto och gjord av en blandning av järn och nickel. Den upptar mer än halva jordens radie och är också den hetaste delen av jorden med upp till 6000 grader. Att Jordens kärna är uppdelad i en yttre flytande del och en inre fast del upptäcktes av Inge Lehmann 1936. Lehmann upptäckte detta genom studier av hur seismiska vågor (lågfrekvent ljud från jordbävningar) fortplantar sig genom Jordens inre. En tydlig gräns finns mellan den inre och yttre delen. Den inre tycks bete sig som en fast massa.

I lab. har man senare gjort experiment som visar att det är rimligt att finna en hård kärna i Jordens mitt. Genom att utsätta järn för 4000 grader och pressa samman det i ett ”städ” mellan två diamanter har man skapat denna hårda form av järn*. Därefter har man beskjutit provet med röntgen för att studera dess inre struktur. Vad som visar sig är att atomerna arrangerar sig i en kompakt kristallstruktur. Därför tror man idag att kärnan är sammansatt av stora kristaller arrangerade efter jordens magnetfält.

Under kristallisationsprocessen i jordens inre låses atomernas rörelseenergi. Överskottet av rörelseenergi förmedlas till de fortfarande rörliga atomerna ovanför. Dessa för energin (värme) mot ytan. Stelningen är en av de huvudsakliga processerna (tillsammans med radioaktivt sönderfall) som håller Jordens inre varmt.

Frågan har länge varit när jordens kärna började kristallisera. Detta är vad ett antal forskare från Liverpool Universitet nu tycks ha funnit svaret på. Deras studie visar på att Jordens magnetfält plötsligt ökade i styrka för 1 – 1,5 miljarder år sedan. Vad forskarna, ledda av Andy Biggin, studerat är mineralprover från olika gamla bergarter. De har kunnat konstatera att magnetfältet förändrats över tid. Framför allt har de konstaterat att magnetfältet ökade i styrka under perioden mellan 1,5 och 1 miljarder år.

Ökningen är sannolikt en indikation av att den första delen av den fasta kärnan bildats. Dessa nya kunskaper kommer sannolikt att förändra vår syn på planetens inre liv. Vid en första anblick kan det verka ointressant, men det hela är av stor betydelse för hur livet på Jorden kunnat skyddas för kosmisk strålning och annat otrevligt.

Resultatet, om det nu stämmer visar på att avkylningen av kärnan är betydligt långsammare än man tidigare trott. Samtidigt ökar kärnans tillväxt till c:a 1 mm per år (vilket är mer än man tidigare trott) vilket i sig påverkar vår syn på hur magnetfältet utvecklas. Magnetfältet bildas genom rörelser i metallegeringen i Jordens yttre kärna, c:a 3000 km under jordytan (halvvägs in till mitten).

Rörelsen för värme som alstras i området där stelnigen sker upp till manteln som sedan för värmen till jordytan och bidrar till viktiga processer som vulkanism och tektonik-plattornas rörelser, utan vilka livet på Jorden skulle vara omöjligt.**

Konvektionen fick en ordentlig skjuss när kristallisationen började ta fart eftersom främst järn föll ut i fast form. Under tiden ökade halten av lättare, mer lättflytande ämnen i den yttre kärnan. På så sätt forslas värmen ut snabbare sedan kärnan bildats.

Den modell som förklarar fenomenet bäst visar att kärnan idag förlorar mindre energi än någon gång i Jordens tidigare historia*** säger Dr Biggin. Det innebär att magnetfältet kommer att vara stabilt i ytterligare en miljard år innan det försvagas och försvinner. Detta i motsats till planeten Mars vars magnetfält tog slut redan efter en halv miljard år.

* Högre temperatur än så går inte fixa i labbet eftersom kolet i diamanten då kommer smälta och man inte längre kan pressa samman provet.
** Förflyttningar i jordskorpan för upp det för livet livsviktiga kolet utan vilket allt liv skulle vara omöjligt. Livet självt för ner kol o form av alger med kalkskal som sjunker ner och bildar sediment.
***Finner ingen förklaring till detta. Jag själv tycker att det borde gå åt andra hållet eftersom ytan hos kärnan ökar hela tiden, samt att lättrörligheten i yttre kärnan ökar.

Pluto – senaste nytt

För gemene man kanske plutonyheterna passerat bäst före-datum, men för astronördar som undertecknad dräller det in nyheter så nu börjar det bli dags att sammanfatta lite av vad som hänt sedan passagen.

De senaste bilderna är samtidigt som de är iögonfallande vackra höljda i ett geologiskt dunkel. En blandning av formationer, både bekanta och underliga visar en topografi orsakad av en mycket aktiv historia.

Snakeskin-Detail
Bilden täcker ett område på 530km från vänster till höger. De minsta detaljerna

som uppvisas är c:a 1,3 km vida. Foto: NASA, New Horizon Team.

Området kallas Tartarus Dorsa och består av flera parallella bergsformationer. Klicka på bilden och du får se att de är täckta av bisarra veckningar som idag saknar förklaringar. De är lite lika sanddyner men för att sådana skall bildas krävs vindar som inte kan finnas i en så tunn atmosfär. Bilden är tagen med blått, rött och infrarött ljus med sondens RALPH-instrument.

“Det är ett unikt och förbryllande landskap som täcker 100-tals km” säger William McKinnon, del av New Horizons Geology, Geophysics and Imaging team “Det är mer likt bark eller drakskinn än geologiska formationer. Det kommer att ta tid att fundera ut. Kanske är det en kombination av tektonisk aktivitet* och sublimerande is** i det svaga solljuset.”

Bilden nedan visar den hittills mest högupplösta kartan över Pluto. Den visar de delar som var riktade mot sonden när den passerade som närmast. Sonden passerade så att den såg hela norra polen men inte södra polen. Det är därför kartan inte är komplett.

Shenk

Bästa ytfotyot av Pluto hittills med New Horizons wide-angle Ralph/Multispectral

Visual Imaging Camera (MVIC) 14 juli i år. Bilden laddades ned från New Horizon

den 19 september.

Bilden berättar om en fantastisk geologisk och klimatologisk historia som vi bara precis börjat att studera. Berättar John Spencer från South West Research Institute, Boulder Colorado.

Denna bild (nedan) å andra sidan visar en detaljbild vid övergången mellan bergsområden och en gammal stelnad “glaciärsjö”. Bilden togs dagen innan närmsta passage.

lorri-rider

Denna detaljbild av Pluto-ytan som uppvisar både förkastningar,

bergsbildning och slättland är tagen med instrumentet LORRI,

Long-Range Reconnaissance Imager. Minsta detalj c:a 250 meter.

Foto: Nasa New Horizon team.

Klipporna vi ser på bilden är gjorda av vatten-is medan den slätare isytan består av stor del metan-is. Detaljerna är tagna med LORRI-instrumentet medan färgsättningen kommer från MVIC, Multispectral Visual Imaging Camera.

På bilden nedan har de zoomat in på isberget till höger i bild. Nu ser vi tydliga “sanddyner” sannolikt av frusen metan, men kanske också av fruset vatten. De tydliga sprickorna i den annars jämna ytan beror nog av avsvalning sedan isen frusit och krympt.

detail_lorri_rider

Området Sputnik Planum. Grynigheten i ytan är inte bara sanddyner

utan kan vara resultatet av sublimering**, där flyktiga ämnen avdunstat snabbare

än mer värmetåliga. Foto: LORRI/MVIC.

Genom spektroskopi har man valt ut att se var metan är vanligt förekommande på Pluto-ytan. Liknande undersökningar har gjorts i andra våglängdsområden men har ännu inte publicerats.

NEW_methane_maps-lrg

Det lila områdena är områden där metan absorberar den valda våglängden. Foto/figur: Ralph/LEISA. (Ralph-teleskopet och Linear Etalon Imaging Spectral Array.)

Sputnik Planum (hjärtat) innehåller stora mängder metan medan Cthulhu Regio (det som från början kallades “Valen” nästan helt saknar metan. Ännu ett mysterium att lösa. Även i kraterärrade regioner skiljer sig mängden. T.ex. är ofta kraterranden metanrik medan bottnen på kratrar verkar metanfri.

Antagligen har nedslagen liksom den långa “Valen” orsakat temperaturskillnader. I områden där vattenis nått smälttemperatur har metanet omvandlats till flytande form och sedan gasform i det flytande vattnet. Innan vattnet hunnit frysa igen har det mesta av metanen gasats bort. I alla fall i ytan där LEISA kunnat mäta. En annan förklaring skulle kunna vara att det är mörka områden där metan saknas. Kanske är de täckta med mer rymdstoft och längre kolföreningar som således skymmer metanet? (Min egen tolkning.)

“Jag önskar att Plutos upptäckare, Clyde Tombaugh, kunnat uppleva denna dag.” säger Alan Stern, projektledare för New Horizon, på NASA.

Låt oss sluta med en grann “helpluto”.

P_COLOR2_enhanced_release

*Tektonisk aktivitet är samma som sker på jorden där stora geologiskt sammanhängande plattor kolliderar för att bilda berg, vulkaner m.m.

** Sublimering är när enstaka atomer/molekyler lossnar från isen för att bli gas utan att bilda vätska emellan. I det här fallet är det sannolikt kväve, metan eller andra ämnen som är gas på Jorden. Vatten vid Plutos låga temperaturer beter sig mer som granit på Jorden.