NASA och ESA på räddningsuppdrag!

Det må låta dramatiskt, men meteoriter faller ner på Jorden varje dag. Det mesta av de mer än fyra ton per dygn som ramlar ner förgasas i vår atmosfär. Men många stenar/metallklumpar per vecka ramlar ner. Vissa av dessa är större och vissa mindre.

Tidigare på Klaraskyar har jag berättat om en röd dvärgstjärna som passerat en bra bit in i det s.k. Oorts moln, så nära som 0,8 ljusår ifrån oss. Oorts moln är ett moln av isiga himlakroppar som sannolikt finns i solsystemets ytterkanter även om det är för avlägset och glesbefolkat för att synas med våra teleskop. Passager som denna som skedde för hundratusentals år sedan skapar oro i molnet och kan med lite otur orsaka skurar av isklumpar. Just denna passage är inte så farlig för oss då en våg av meteorer kommer nå oss först om någon miljon år. Däremot är händelsen inte unik och när nästa himlakropp kommer emot oss vill vi vara redo. Vi kanske inte behöver det de närmsta 10 000 åren, men vi kanske behöver det om 10 år.

Nu går NASA och ESA samman för att testa metoder att avleda en potentiellt kommande katastrof i en förhoppningsvis avlägsen framtid. De kommer att skicka en sond till en asteroid för att testa en avledande manöver. Testet i detta fall är att försöka flytta på en asteroid kallad Didymoon (helt enkelt asteroiden Didymos måne).

AIDA_asteroid_deflection_measurement_article_mob
Den lilla månen [secondary] före och
efter nedslaget. Figur ESA.

Projektet AIDA är uppdelat i två delar: 1. ESAs Asteroid Impact Mission, eller AIM 2. NASAs Double Asteroid Redirection Test eller DART. DART har för avsikt att träffa den lilla månen medan AIM skall studera verkningarna på asteroidmånens bana.

Med projektet hoppas rymdorganisationerna på att få viktiga kunskaper rörande hur man undanröjer ett sådant astronomiskt hot berättar Patrick Michel på Cote d’Azur Observatory som leder “AIM Investigation Team” till astrowatch.net. Genom att förstå resultatet av ett kontrollerat nedslag kan vi sedan jobba vidare för att göra mer genomtänkta versioner av experimentet.

Till saken hör att en väldigt liten skillnad i en asteroids bana kommer att orsaka en väldigt stor skillnad på några år. Därför är kunskap om effekten samt framförhållning väldigt viktiga delar.

AIM-sonden är planerad att skickas upp 2020 med en rysk Soyuz 2.1b-farkost från Europas rymdhamn i Kourou i Franska Guyana. Efter en resa på två år kommer sonden AIM att nå Didymos några månader innan delen kallad DART kommer att krascha på den lilla månen. AIM kommer att kartlägga asteroidsystemet, deras sammansättning och deras rörelser från en höjd av 10 – 30 km.

Efter kortare tid av analys kommer AIM att sända ut ett antal CUBE-SATs* och en landare, från tyska Aerospace Center, kallad MASCOT. Denna landare kommer att landa på en mycket mindre himlakropp än kometen Churyumov Gerasimenko med alla problem det kan innebära.

MASCOT-2 kommer om den lyckas att kunna genomföra geologiska tester på den inre strukturen av den lilla månen. Detta medan CUBE-satelliterna kommer att testa ett antal nya instrument samt provkör ett kommunikationsnätverk djupa rymden, runt asteroidparet.

Den lilla nästan tre kilo tunga impaktorn kommer att krascha ned på den lilla månen med 6,25 km i sekunden. Nedslaget kommer ändra månens hastighet med 0,4mm per sekund. Det kommer göra ganska stor skillnad i de båda kropparnas bana över tid med ganska lite skillnad på deras gemensamma bana runt Solen.

AIM_monitoring_DART_impact_article_mob
AIDA observerar nedslaget på den lilla månen
från behörigt avstånd.

Under nedslaget kommer AIM att ligga behöriga 90 km från asteroiden fram till dess att saker lugnat ner sig. Därefter kommer fler studier att avsluta projektet. Att få en så full förståelse av hela förloppet kommer att stärka eller förkasta dagens teorier inför vidare försök.

AIDA-projektet görs i samarbete mellan ESA (European Space Agency), DLR ((Deutsches Zentrum für Luft- und Raumfahrt), OCA (Observatoire de la Côte d’Azur), NASA (National Aeronautics and Space Administration), och JHU/APL (John Hopkins University Applied Physics Laboratory).

*CUBE-SATs är en uppfinning som kom till för ett tiotal år sedan för att få ut mer av vetenskapliga resurser. Genom att sända upp flera små kubiska satelliter med samma farkost kan man pressa samman mer instrument i samma volym och låta fler dela på kostnaden för uppskjutningarna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>