Monthly Archives: January 2016

Vart har utomjordingarna tagit vägen?

På fredag har badhuset Vilan i Skara s.k. fredagsmys. I samband med detta kommer jag att hålla ett föredrag på temat; liv i universum. Med Drakes ekvation räknar jag ut hur många civilisationer som just nu borde finnas i galaxen. Men allt detta är utifrån hypotesen att liv i galaxen utvecklas på samma sätt som på Jorden. Frågan är då, är vår planet ett bra exempel på hur det går till i resten av galaxen?

En australiensisk astrobiolog presenterar hypotesen att Armageddon inträffar tidigt i de flesta planeters historia och avbryter mognadsprocessen av det liv som förekommer. De australiensiska forskarna talar om flaskhalsen i Gaiahypotesen. Ett fenomen som gör att klimatet på planeten mycket väl kan ädras så drastiskt, tidigt i planetens historia, att livet aldrig har en chans.

Aditya Chopra och Charley Lineweaver skriver i sin rapport i skriften Astrobiology att galaxen är fylld med beboeliga planeter, men de tidigaste stadierna i livets utveckling är sköra och avbryts så lätt att det inte hinner att utvecklas och diversifieras tillräckligt för att kunna motstå plötsliga förändringar i klimatet.

När väl livet etablerat sig ordentligt däremot sätter det sig i balans med sin omgivning. Exempelvis kommer en atmosfär med ökad koldioxidhalt att utsättas för effektivare fotosyntes som till slut inom några tusen år binder upp koldioxidöverskottet. På samma sätt kommer en koldioxidhalt som sjunker för mycket göra att fotosyntetiserande organismer avtar i omfattning och koldioxidhalten kan höjas med hjälp av nedbrytare som bryter ner organiskt material samt vulkaner som sakta fyller på koldioxid igen.

Inte alla astrobiologer håller med förstås. Från SETI institute i Mountain View, Californien säger Seth Shostak att startskedet är kritiskt, men livet uppkommer på nytt relativt snabbt och förr eller senare tar det över. Se på det nedslag som tog kol på dinosaurierna, fortsätter han. Med tillräckligt med tid så kommer livet att anpassa sig igen precis som däggdjuren gjorde efter dinosaurierna dog ut..

Vi vet idag inte vilka forskare som har rätt, men fler teorier kommer med tiden att resultera i säkrare data när vi söker efter “den perfekta platsen” för liv runt andra solar.

Skall vi leta efter gröna gubbar i flygande tefat eller fossiliserat brunt slem från underjorden?

 

Den nionde planeten

Tjaa… Det är mycket nu! Detta till trots vore det väl synd att inte ens kommentera detta potentiella fynd! Så, “here goes!”.

Flera år av mätdata och beräkningar har nu lett till slutsatsen att det kan finnas en nionde planet långt utanför Neptunus bana. Planeten i fråga kan ligga långt ut i solsystemets ytterkanter och vara någon form av gasplanet lite mindre än Uranus och Neptunus. Så, hur vet man det?

Låt oss börja från början! Solsystemet är uppdelat i ett anat regioner. Dessa är långt ifrån absoluta, men går ändå att beskriva ungefär såhär: Huvuddelen av solsystemet består av en stjärna med (idag) åtta kända planeter i relativt välordnade banor.

Stjärnan (Solen) värmer solsystemet på ett sådant sätt att alla gaser och iser lämnat det inre solsystemet och avdunstat ut i rymden. (Förutom på de himlakroppar som är stora nog att med sin gravitation hålla kvar gaserna.) De större himlakropparna här kallas för stenplaneter.

Utanför denna “heta” zoon finns ett svalare område där stora gasplaneter rör sig i ganska cirkulära banor. I och med Solens mindre påverkan i detta område har dessa planeter kunnat växa till sig (när solsystemet var umgt) till rejäla planeter. De steniga/isiga tidiga planeterna i detta område har dragit till sig gas i en sådan mängd att vi idag kallar dem för gasplaneter, då gasen idag dominerar.

I gasplaneternas område har också en stor del iser samlats till det vi kallar kometer. Dessa kometer har till stor del skingrats och genom gasplaneternas gravitation kastats runt i Solsystemet. De som idag fins kvar är antingen de som ligger i gynsamma banor i gasplaneternas närområde, samt de som kastats utåt ut ur det “inre solsystemet”. De som kastats inåt har huvudsakligen lösts upp av värmen eller landat på de inre planeterna. (De som skulle ja landat på Solen har förstås lösts upp.)

De kometer och/eller Kuiperbältesobjekt som ligger utanför Neptunus bana ligger till stora delar i det vi kallar Kuiperbältet. En skiva lik asteroidbältet fat längre ut och mera utspridd. Bland de mer avlägsna av dessa objekt har man under en längre tid hittat vissa mönster. Mönster som under normala omständigheter inte borde uppstå. De är till och med så specifika att man, om man räknar på det, kommer fram till att chansen att de skulle ligga på just det viset av slump är c:a 0,007%. I alla fall om vi skall tro författarna av originalrapporten, Konstantin Batygin and Michael E. Brown.

Fördelningen i denna del av Kuiperbältet, kallad den utspridda disken (scattered disc) är samlad i grupperingar på ett sätt som är uppseendeväckande. De har till exempel sina Perihelion (närmsta lägen till Solen) inom ett relativt litet område och inte längs hela varvet som man först skulle ha gissat. Inte bara det, förvånansvärt många av objekten tycks finnas i samma område av banan. För att detta skall kunna hända behövs en ansenlig mängd tur eller vad man kallar ett dynamiskt ursprung. Det senare innebär att någon form av gravitationell effekt från en större himlakropp behövs för att orsaka detta, berättar de i sin rapport.

Objektet som krävs är en kropp med en massa av minst 10 jordmassor. Det är alltså en rejäl himlakropp vi talar om. Den skulle i så fall väga 10 gånger så mycket som jorden eller 1/30 av Jupiters massa. Den skulle ha samma plan som huvuddelen av de hittills upptäckta kuiperbältesobjekten, men ligga ur fas med 180 grader, d.v.s. mitt emot de flesta av dem. En sådan störningskälla skulle också förklara de objekt vars bana lutar 60 – 150 grader utan tidigare tillfredsställande förklaring.

Den nyliga upptäckten av  2012VP113, ännu en Sedna-lik himlakropp, väckte frågan till liv hos bl.a. Trujillo och Sheppard 2014… Ett flertal Kuiperbältesobjekt tycks ha liknande banor. Visserligen kommer vi som resultat av dagens forskning att: 1. Finna fe flesta objekten närmast ekliptikan för att a. det är där de flesta objekt finns och b. just därför är där de flesta forskare som vill finna något letar. 2. Finna de flesta objekt närmast sitt perihelion-läge, eftersom de är ljusstarkast för oss när de är närmast Solen. Men, de flesta av dessa objekt tycks gå att finna i ungefär samma område. Dessutom tycks de flesta vara på väg från söder till norr.

Den här typen av samling av större objekt är mycket förvånande eftersom de fyra gasjättarnas respektive påverkan borde störa ut varandra till ett tydligt slumpartat mönster. Åtminstone över fler miljarder års tid.

En av de första förklaringar man försökte sig på involverade en planet med en massa kring fem jordmassor och liggandes på en ganska cirkulär bana på 210 astronomiska enheters håll. (1 AE = 150 miljoner km, eller avståndet mellan Solen och Jorden.) Det hela skulle kunna fungera men då borde objekten finnas i det läge de har idag, samt, ungefär lika många på andra sidan Solen 180 grader ifrån. Nu finns ju bara den ena uppsättningen och man fick arbeta vidare med ännu en hypotes… Vad skulle hända om en närbelägen stjärna passerade lite för nära? Jo, det skulle hjälpa, men det skulle också visa sig i de inre planeternas banor och detta är inget vi kunnat finna.

Flera likartade hypoteser har föreslagits och testats genom beräkningar med olika datormodeller, men alla tycks ha svårt att förklara denna tydliga förskjutning från det vi borde se. Kvar finns nu denna modell som teamet presenterat.

Men, om de nu vet var denna himlakropp ungefärligen borde ligga. Varför letar de inte där?! Nåja… Som de själva säger. De har föreslagit en lösning på problemet, men de har varken tiden eller utrustningen för att göra ett seriöst sökande efter denna kropp. De har således inte för avsikt att söka efter den ensamma. Visst skulle det vara kul att finna den, men det är nästan lika roligt att vara de som har gett ledtrådarna till den som funnit den.

 

And it’s really far away. Simulations suggest that the planet’s closest approach to the sun would be roughly 200 to 300 times farther out than Earth’s. Its most distant point? That’s way out in the hinterlands, between 600 and 1,200 times farther than Earth.

“This thing is on an exceptionally frigid, long-period orbit, and probably takes on the order of 20,000 years to make one full revolution around the sun,” says Caltech’sKonstantin Batygin, who is one half of theplanet-sleuthing team..

Predicting Planet Nine

Batygin and his Caltech colleague Mike Brown didnt set out to findevidence for a new planetary neighbor—that happened by accident. In 2014, a different team had discovered an object called 2012VP113. Known colloquially as “Biden,” the new world’s orbit was enigmatic and similar to that of Sedna, another world discovered beyond Pluto.

Both Sedna and Biden took somewhat cattywampus paths around the sun, suggesting to scientists that a distant object’s gravity might be sculpting their peculiar orbits, as well as those of a handful of other distant worlds.

A planet 10 times as massive as Earth, called Planet Nine in the diagram (and informally “George,” “Jehoshaphat,” and “Planet of the Apes” by scientists) explains the paths of six distant objects in the solar system with mysterious orbits (magenta).
COURTESY OF CALIFORNIA INSTITUTE OF TECHNOLOGY

Brown and Batygin took a close look at six of these worlds and determined that their orbits clustered in a way that could not occur simply by chance. (“That probability clocks in at a whopping 0.007 percent,” Batygin says.) Then they simulated the outer solar system and tried to figure out how to generate the observed patterns.

Soon, Batygin and Brown could rule out gravitational effects intrinsic to the Kuiper Belt itself, meaning that they were looking for a single, cosmic sculptor.

They added a ninth large planet to the fray, and tweaked its orbit and mass. A ten-Earth-mass planet on an egg-shaped orbit easily explained mysterious features of Sedna’s and Biden’s orbits, as well as the paths taken by other extreme Kuiper Belt worlds.

It also explained a bizarre population of worlds that orbit the sun perpendicularly to the plane of the solar system. “We sort of stopped laughing at our own calculations at that point,” Batygin says.

He and Brown suspect the planet formed much closer to the sun and was launched outward when the solar system was very young. Back then, he says, the sun was still snuggled into its native stellar cluster, and the surrounding stars would have helped corral the flying planet and kept it from escaping the clutches of the sun’s gravity. It’s a compelling tale, but not everyone is convinced it’s likely.

“I tend to be very suspicious of claims of an extra planet in the solar system,” says Hal Levison of the Southwest Research Institute. “I have seen many, many such claims in my career and all of them have been wrong.”

Finding Planet Nine

If this ninth large planet is out there, it’s so distant and so dim that it isn’t surprising the world hasn’t been detected yet. “This thing will be faint. Like, crazy faint,” says Laughlin, who calculated that Pluto could be as much as 10,000 times brighter than the new planet.

At such extreme distances, even a relatively large planet wouldn’t have a heat signature detectable by current surveys, and it wouldn’t reflect much sunlight. That means astronomers searching for it not only need to use incredibly powerful telescopes, they need to know where to look. In other words, it’s like looking for a single, moving speck of light in a vast and nearly impenetrable sea of stars.

Scientists showed that Planet Nine not only explains the orbits of extreme Kuiper Belt Objects (purple), but five enigmatic objects that orbit perpendicularly to the plane of the solar system (blue).
COURTESY OF CALIFORNIA INSTITUTE OF TECHNOLOGY

We don’t know exactly where it is, or else we’d just point the telescope at it tomorrow and it would be right there. But the sky is really big and this thing might be pretty faint, depending on how far out it is,” says Chad Trujillo of the Gemini Observatory in Hawaii, who discovered Biden.

But that doesn’t mean scientists won’t try. Among others, the Subaru telescope in Hawaii is up to the task, and Batygin and Brown are already on the hunt. Trujillo says he and his colleagues plan to begin searching along the predicted orbit next month.

The Original Planet X

It’s not the first time scientists have suggested the presence of a large, faraway planet. Indeed, such predictions stretch back more than a century, though none has ever turned out to be right.

Perhaps the best known was that of Percival Lowell, who insisted that a world he called Planet X was waiting to be discovered beyond the orbit of Neptune. Lowell’s convictions triggered a decades-long race to find Planet X, and resulted in the discovery of Pluto in 1930.

But Pluto was too small to explain what Lowell believed were telltale oddities in the orbits of Uranus and Neptune; those turned out to be the result of inaccurate measurements, rather than the invisible tugs of a ninth large world. In the intervening 86 years, many more such predictions have been made. And failed.

Perhaps this one won’t fade into the cosmos.

“I consider that the Batygin and Brown paper is the first to convincingly show the existence of this planet and constrain fairly well its orbit,” saysAlessandro Morbidelli of the Observatoire de la Cote d’ Azur. “It’s a very solid argument.”

Follow Nadia Drake on Twitter and Google+.

 

Alan Rickman har avlidit

Jo, jag vet att det är gamla nyheter nu, men detta är kanske mer för min skull än för nyhetsvärdet i det. En fantastisk skådespelare har gått ur tiden. En som gjort djupt intryck på många däribland mig.

Alan Sidney Patrick Rickman föddes den 21 februari 1946 i Storbritannien och har alltså nu avlidit endast 69 år gammal efter en kort men intensiv strid emot cancer. Denna folksjukdom som drabbar så många och som ingen förtjänar.

Alan Rickman gick i grundskola i montessoriskola. (Något jag verkligen kan rekommendera f.ö.) Han visade tidigt konstnärliga talanger i form av kalligrafi och akvarellmålning. När han kom upp i motsvarande högstadiet fick han ett stipendium som lät honom studera drama. Därefter följde college på Chelsea College of Art and Design följt av Royal College of Art. Efter fullföljd utbildning bildade han och några studentkollegor en studio i grafisk design kallad Grafiti. men det dröjde inte många år innan han bestämde sig för att försöka sig på en stabil karriär som skådespelare och började på Royal Academy of Dramatic Art där han gick 1972 till 1974.

AlanRickmanDec2009

Alan Rickman på Hudson Union Society

december 2009. Foto: Justin Hoch.

Han hade tidigt ett intresse för Shakespeare, så medan han i början av sin skådespelarkarriär spelade på många småscener och festivaler började han också jobba på the Royal Shakespeare Company. Där fick han bl.a. spela the Vicomte de Valmont, den manliga manipulativa huvudrollen i Les Liasons Dangereusses. Pjäsen spelades även på Broadway 1987 varvid han fick fina utmärkelser och hans karriär tog ännu ett steg till framåt.

Hans första filmroll var i Die Hard. Det var en film där mycket hade kunnat gå annorlunda. Till att börja med var huvudrollen först lovad till Frank Sinatra. (Tänk vad det skulle ha gjort för filmen.) Han var nämligen huvudroll i föregångaren, The Detective.

När sedan Alan Rickman blev erbjuden rollen som Frank Gruber höll det på att gå illa. “I read it, and I said, ‘What the hell is this? I’m not doing an action movie,’ ” berättade han under en intervju 2015. Han accepterade dock rollen. “I’d never made a film before, but I was extremely cheap,” som han själv uttrykte det.

Ännu en sak blev mycket annorlunda med denna film då Alan Rickman mitt under inspelning vägrade att kasta ner den förtjusande Holly McClane till golvet. Som så många gånger i hans roller ville han hålla på sin värdighet även som skurk. “My character was very civilized in a strange sort of way and just wouldn’t have behaved like that,” berättade han för BBC. “Nor would Bonnie’s character, a self-possessed career woman, have allowed him to. It was a stereotype – woman as eternal victim – that they hadn’t even thought about.”

Tack vare chansningen att spela rollen som Gruber tog hans filmkarriär av som en formidabel raket och vi kan idag se tillbaka på 68 filmroller han spelat varav 16 gett utmärkelser!

Jag minns honom, som nämnts, i skurkroller som Hans Gruber i Die Hard och liknande, men när jag blickar tillbaka så har jag sett honom i helt andra sammanhang också! Se på t.ex. Colonel Brandon i Sense and Sensibility… Dessutom, visste du att det är hans röst man hör på vissa inspelningar av Tubular Bells II ?!

Mike_oldfield_tubular_bells_2_album_cover

Omslaget till Mike Oldfields Tubular Bells II.

Har du inte lyssnat till Tubular Bells tycker jag

att du skall göra det när du läst klart!

Under sin karriär har han spelat många elaka roller som sheriffen i Nottingham (Robin Hood) m.fl. men även i komiska roller och romantiska roller. Han gav också röst till Marvin, den evigt deprimerade roboten i Liftarens guide till galaxen. Han har till och med spelat fjärilslarv (Alice i underlandet) och ängel (Dogma 1999).

Galaxy_Quest_poster

För att koppla till klaraskyar-sidans tema, lite i alla fall:

Han har faktiskt varit inne i Sci-Fi-gengeren och spelat också.

I filmen Galaxy Quest, en parodi på bl.a. Star Trek,

spelade han Alexander Dane, en utomjording (en Mak’tar).

Filmen är klart sevärd!

Många är vi som minns Alan Rickman i rollen som professor Severus Snape. En djup karaktär med många lager som har allt och är en mycket viktig drivkraft i handlingen. Precis som J.R. Ewing i Dallas är det Severus Snape som för handlingen framåt i Harry Potter-serien. Och, för att citera Helen Mirren (skådespelare som spelat med Alan Rickman) “hans röst kan vara söt som honung men dölja ett stilettblad”. Mycket riktigt var en av hans kvalitéer hans fantastiska röst! Samma röst som gjort alla hans roller så framgångsrika. Han kunde få vilken lågbudgetreplik som helst att låta väl genomtänkt och grundat i vetenskap och visdom.

Efter att ha sett Harry Potter-filmerna något tiotal gånger så kan jag konstatera att han har nyanser som man lätt missar de första tre gångerna. Han kan verka vedervärdigt elak till en början, men man ser redan i första filmen att känslorna mot Harry Potter är delade och inte 100% onda.

Många av hans kollegor både från Harry Potter filmerna och från andra filmer och scener berättar om en man som bakom duken var både varm och generös. Han var politiskt engagerad i Labour-partiet hela livet och var engagerad i välgörenhet av olika slag. En man med stort hjärta!

Vi är många som kommer att sakna dig Alan Rickman!

Vila i frid.

Känner du att du vill göra något för att hedra Alan och alla andra som kämpar för sitt liv. Donera en slant till Cancerfonden!

Farliga kometer

Det talas ofta om jordens undergång, särskilt på internet. Ofta försöker vi människor se hot utanför Jorden för att slippa att se oss själva som vårt största hot. Detta fastän vi genom vår mängd och våra flygresor löper större risk att sprida sjukdomar idag än för 100 år sedan, att klimatförändringarna vi orsakar sprider både väderrelaterad förödelse och sjukdomsspridande inskter eller alla gifter som gör oss sjuka och svaga.

Detta till trots skall vi idag prata om ett högst reellt hot utanför vår direkta kontroll. Risken är liten, men inte noll, så därför finns det forskare och amatörastronomer som aktivt söker efter himlakroppar som skulle kunna komma i kollisionskurs med Jorden.

För 30 år sedan var det ytterst få som tog hotet från rymden på allvar. Man ”visste ju” att de flesta av jordens kratrar var av vulkaniskt ursprung. Inte desto mindre publicerade Arthur C. Clarke första boken i RAMA-serien där projekt Space Guard förekom som en naturlig del i bokens tidigare skede. (Arthur C Klarke som i en tidig novell uppfann kommunikationssatelliten och i sin bok 2001 en rymdodyssé (år 1968) uppfann läsplattan.)

Under slutet av 70-talet kom två forskningsgrenar att peka på samma sak nämligen att det inte är helt ovanligt att större objekt ramlar ner på Jorden. Dels fann man på Jorden fler och fler kratrar där man inte kunde se ett vulkaniskt ursprung, snarare en krossad mineralstruktur som tycks komma av kraftiga kollisioner mellan olika material. En annan sak som hände var att de betydligt bättre fotografiska mottagarna möjliggjorde att vi fann fler och fler ljussvaga asteroider, och däribland många som faktiskt då och då passerade rysligt nära Jorden.

I samma veva (1980) föreslogs av far och son Alvarez och co. Att Dinosaurierna kan ha försvunnit som resultat av ett gigantiskt nedslag i Mexiko för 66 miljoner år sedan. 14 år senare skedde det vi hittills aldrig på allvar kunnat observera nämligen en av solsystemets planeter förutsades bli träffad av ett antal kometfragment. Och, som sagt, vi visste det innan så att vi kunde rikta all världens teleskop mot Jupiter och i realtid se nedslagen!*

Shoemaker-Levy_9_on_1994-05-17
Komet Shoemaker-Levy 9 upptäcktes 1993
av Carolyn och Eugene Shoemaker och David Levi
efter att den ett år tidigare kommit för nära
planeten Jupiter och slitits i stycken.
Foto: Hubble Space Telescope.

Kometer, även om de är fluffigare och gjorda av is i stället för sten, är lika farliga som asteroider. Det som avgör hur farliga de är är deras massa och deras hastighet. Även om kometer ofta är lättare så kommer de ofta från ett längre avstånd och har på så vis accelererats mer av Solen när de passerar jordbanan.

Kometfragmenten som kraschade på Jupiter 1994 bildade eldklot stora nog att omsluta hela Jorden.** De över 20 fragmenten var numera ganska små men de lyckades alla överträffa jordens samlade kärnvapenarsenal (var för sig alltså).

Jupiter_showing_SL9_impact_sites
De mörka fläckarna på jupiters yta är ställen
där kometfragment har slagit ner.
Foto: Hubble Space Telescope.

Som resultat av denna häftiga händelse kom ganska snart två filmer att släppas på bio, nämligen Armageddon och Deep Impact. Dessa nådde en bred allmänhet men togs kanske inte på så mycket allvar. Det var inte förrän i slutet av 1990-talet som amerikanska politiker var övertygade om behovet att faktiskt söka upp och beräkna banorna för jordnära asteroider. 1998 sattes US Air Force på uppdraget att inom 10 år kartlägga 90% av alla jordnära asteroider med diameter större än 1km.***

800chelyabinsk_Creative_CommonsTunguska
Till vänster, en byggnad raserad av tryckvågen
från Chelyabinskmeteoriten (c:a 18 meter i diameter)
som exploderade i atmosfären på knappa 20 km höjd.
Till höger träd fällda av Tunguskameteoriten
(c:a 100 meter i diameter). Bild 1: Pospel A,
Creative Commons, bild 2: fotograf okänd, public domain.

I sammanhanget kan man sätta meteoritnedslag i samma kategori som många osannolika men med allvarliga konsekvenser, som t.ex. kärnkraftkatastrofer (som aldrig händer).**** Risken för större nedslag är väldigt liten, men händer det är konsekvenserna höga. Händelser som t.ex. den i Chelyabinsk i Ryssland för ett par år sedan händer i snitt var 30 år medan nedslag som Tunguskahändelsen kanske endast sker med ett antal tusen års mellanrum.

På universitetet i Buckingham, Armagh-observatoriet har ett team under de sista 20 åren funnit hundratals gigantiska kometer i de yttre delarna av solsystemet. Med utgångspunkt i sina fynd funderar de på om inte kometer kan vara ett större hot mot livet än asteroider.

Asteroider

Idag finns det runt 10 000 NEOs eller Near Earth Objects. D.v.s. asteroider som i någon del av sin bana ligger farligt nära jordbanan. (Ingen av dessa är på kollisionskurs de närmsta par hundra åren. Men vi har ännu inte kartlagt alla asteroider som kan utgöra en risk (är över 100m i diameter).

PIA17041-Orbits-PotentiallyHazardousAsteroids-Early2013
Asteroidbanor för asteroider över 140 meter i diameter
som ligger i riskzonen (här: passerar närmare än
6,7 miljoner km från jordbanan). Alla kända år 2013.
Diagram: NASA/JPL-Caltech

De sista åren har forskare som sagt funnit mängder med kometer bland de yttre planeterna, kometer som klassas som s.k. Centaurer (vilket här inkluderar liknande kroppar runt alla de yttre planeterna). Dessa kan ha stabila eller halvstabila banor, men de kan också p.g.a. tidvatteneffekter och andra störningar råka i olag med planeterna och föras in i nya oväntade banor. På så vis kan de både slungas utåt och inåt i solsystemet. Det är bland dessa Armagh-astronomerna befarar att framtida faror lurar.

InnerSolarSystem-en
Jordnära asteroider (som ibland korsar jordbanan) vitt,
kometer i relativt bunden bana; Hildas, orange
samt Trojaner (bakom Jupiter i banan) och Greker
(före Jupiter i banan) i grönt. Figur NASA (år 2006).

Typiskt för de upptäckta Centaurerna är storlekar mellan 50 – 100 km vilket är mycket större än den asteroid som slog ut dinosaurierna som tros ha varit kring 11 km i diameter. Storleken innebär att en ensam Centaur (50 km) väger lika mycket som alla jordkorsande asteroider vi känner till idag, tillsammans, enligt Armagh-astronomerna.

I snitt ändras banan på en Centaur per 40 000 – 100 000 så att den passerar Jordens omloppsbana. I och med deras sammansättning förväntas de när de närmar sig Solen att disintegreras till en skur av mindre himlakroppar. Så många att det är i princip omöjligt att förhindra nedslag.

Mycket talar för att mänsklighetens utveckling hämmades tillfälligt av ett Centaurnedslag för c:a 30 000 år sedan. Även mindre allvarliga förändringar i klimatet som de som identifierats för 10 800 och 2 300 år sedan skulle med denna nya kometteori mycket väl kunna härröra från Centaurerna.

Professor Napier kommenterar: “Under de senaste tre decennierna har mycket energi lagts på att finna och analysera risken för kollisioner mellan asteroider och jorden. Vårt arbete indikerar att vi behöver titta bortanför närområdet också, utanför Jupiters bana, för att hitta Centaurer och förstå dessa bättre. ”

Ett annat forskningsområde, nämligen mikrometeoriter på stenprover från Månen talar för att just detta är intressant. Nästan alla mikroskopiska kratrar på stenproverna är yngre än 30 000 år gamla vilket tyder på att antalet små partiklar kraftigt ökade i antal vid den tiden.

* Nedslagen skedde på Jupiters baksida, men så orienterat att den del som träffats genom rotationen kom att visa sig för oss inom en timme. Dessutom kunde man se eldkloten från Jorden.

** Vi skall tänka på att Jupiter är en gasplanet och som med sin massa accelererade kometfragmenten till högre fart än de skulle haft om de träffade Jorden.

*** Man räknar med att en himlakropp på 0,1 km (ungefär lika stor som den himlakropp som ramlade ner i tunguska) räcker för att slå ut en normal storstad. Hade dessutom det kometfragmentet varit 6 timmar försenat så hade nedslaget skett i London.

****Nu är jag lite politisk, men det bju’r jag på. Efter Chernobyl som var mycket allvarligt så har vi ju Fukushima som inte är lika illa som Chernobyl, utan bara släppt ut 10 – 20% av det som släpptes ut i Chernobyl. Å andra sidan är denna katastrof inte avslutad eftersom det fortfarande läcker ute förorenat vatten i havet och grundvattnet.