Farliga kometer

Det talas ofta om jordens undergång, särskilt på internet. Ofta försöker vi människor se hot utanför Jorden för att slippa att se oss själva som vårt största hot. Detta fastän vi genom vår mängd och våra flygresor löper större risk att sprida sjukdomar idag än för 100 år sedan, att klimatförändringarna vi orsakar sprider både väderrelaterad förödelse och sjukdomsspridande inskter eller alla gifter som gör oss sjuka och svaga.

Detta till trots skall vi idag prata om ett högst reellt hot utanför vår direkta kontroll. Risken är liten, men inte noll, så därför finns det forskare och amatörastronomer som aktivt söker efter himlakroppar som skulle kunna komma i kollisionskurs med Jorden.

För 30 år sedan var det ytterst få som tog hotet från rymden på allvar. Man ”visste ju” att de flesta av jordens kratrar var av vulkaniskt ursprung. Inte desto mindre publicerade Arthur C. Clarke första boken i RAMA-serien där projekt Space Guard förekom som en naturlig del i bokens tidigare skede. (Arthur C Klarke som i en tidig novell uppfann kommunikationssatelliten och i sin bok 2001 en rymdodyssé (år 1968) uppfann läsplattan.)

Under slutet av 70-talet kom två forskningsgrenar att peka på samma sak nämligen att det inte är helt ovanligt att större objekt ramlar ner på Jorden. Dels fann man på Jorden fler och fler kratrar där man inte kunde se ett vulkaniskt ursprung, snarare en krossad mineralstruktur som tycks komma av kraftiga kollisioner mellan olika material. En annan sak som hände var att de betydligt bättre fotografiska mottagarna möjliggjorde att vi fann fler och fler ljussvaga asteroider, och däribland många som faktiskt då och då passerade rysligt nära Jorden.

I samma veva (1980) föreslogs av far och son Alvarez och co. Att Dinosaurierna kan ha försvunnit som resultat av ett gigantiskt nedslag i Mexiko för 66 miljoner år sedan. 14 år senare skedde det vi hittills aldrig på allvar kunnat observera nämligen en av solsystemets planeter förutsades bli träffad av ett antal kometfragment. Och, som sagt, vi visste det innan så att vi kunde rikta all världens teleskop mot Jupiter och i realtid se nedslagen!*

Shoemaker-Levy_9_on_1994-05-17
Komet Shoemaker-Levy 9 upptäcktes 1993
av Carolyn och Eugene Shoemaker och David Levi
efter att den ett år tidigare kommit för nära
planeten Jupiter och slitits i stycken.
Foto: Hubble Space Telescope.

Kometer, även om de är fluffigare och gjorda av is i stället för sten, är lika farliga som asteroider. Det som avgör hur farliga de är är deras massa och deras hastighet. Även om kometer ofta är lättare så kommer de ofta från ett längre avstånd och har på så vis accelererats mer av Solen när de passerar jordbanan.

Kometfragmenten som kraschade på Jupiter 1994 bildade eldklot stora nog att omsluta hela Jorden.** De över 20 fragmenten var numera ganska små men de lyckades alla överträffa jordens samlade kärnvapenarsenal (var för sig alltså).

Jupiter_showing_SL9_impact_sites
De mörka fläckarna på jupiters yta är ställen
där kometfragment har slagit ner.
Foto: Hubble Space Telescope.

Som resultat av denna häftiga händelse kom ganska snart två filmer att släppas på bio, nämligen Armageddon och Deep Impact. Dessa nådde en bred allmänhet men togs kanske inte på så mycket allvar. Det var inte förrän i slutet av 1990-talet som amerikanska politiker var övertygade om behovet att faktiskt söka upp och beräkna banorna för jordnära asteroider. 1998 sattes US Air Force på uppdraget att inom 10 år kartlägga 90% av alla jordnära asteroider med diameter större än 1km.***

800chelyabinsk_Creative_CommonsTunguska
Till vänster, en byggnad raserad av tryckvågen
från Chelyabinskmeteoriten (c:a 18 meter i diameter)
som exploderade i atmosfären på knappa 20 km höjd.
Till höger träd fällda av Tunguskameteoriten
(c:a 100 meter i diameter). Bild 1: Pospel A,
Creative Commons, bild 2: fotograf okänd, public domain.

I sammanhanget kan man sätta meteoritnedslag i samma kategori som många osannolika men med allvarliga konsekvenser, som t.ex. kärnkraftkatastrofer (som aldrig händer).**** Risken för större nedslag är väldigt liten, men händer det är konsekvenserna höga. Händelser som t.ex. den i Chelyabinsk i Ryssland för ett par år sedan händer i snitt var 30 år medan nedslag som Tunguskahändelsen kanske endast sker med ett antal tusen års mellanrum.

På universitetet i Buckingham, Armagh-observatoriet har ett team under de sista 20 åren funnit hundratals gigantiska kometer i de yttre delarna av solsystemet. Med utgångspunkt i sina fynd funderar de på om inte kometer kan vara ett större hot mot livet än asteroider.

Asteroider

Idag finns det runt 10 000 NEOs eller Near Earth Objects. D.v.s. asteroider som i någon del av sin bana ligger farligt nära jordbanan. (Ingen av dessa är på kollisionskurs de närmsta par hundra åren. Men vi har ännu inte kartlagt alla asteroider som kan utgöra en risk (är över 100m i diameter).

PIA17041-Orbits-PotentiallyHazardousAsteroids-Early2013
Asteroidbanor för asteroider över 140 meter i diameter
som ligger i riskzonen (här: passerar närmare än
6,7 miljoner km från jordbanan). Alla kända år 2013.
Diagram: NASA/JPL-Caltech

De sista åren har forskare som sagt funnit mängder med kometer bland de yttre planeterna, kometer som klassas som s.k. Centaurer (vilket här inkluderar liknande kroppar runt alla de yttre planeterna). Dessa kan ha stabila eller halvstabila banor, men de kan också p.g.a. tidvatteneffekter och andra störningar råka i olag med planeterna och föras in i nya oväntade banor. På så vis kan de både slungas utåt och inåt i solsystemet. Det är bland dessa Armagh-astronomerna befarar att framtida faror lurar.

InnerSolarSystem-en
Jordnära asteroider (som ibland korsar jordbanan) vitt,
kometer i relativt bunden bana; Hildas, orange
samt Trojaner (bakom Jupiter i banan) och Greker
(före Jupiter i banan) i grönt. Figur NASA (år 2006).

Typiskt för de upptäckta Centaurerna är storlekar mellan 50 – 100 km vilket är mycket större än den asteroid som slog ut dinosaurierna som tros ha varit kring 11 km i diameter. Storleken innebär att en ensam Centaur (50 km) väger lika mycket som alla jordkorsande asteroider vi känner till idag, tillsammans, enligt Armagh-astronomerna.

I snitt ändras banan på en Centaur per 40 000 – 100 000 så att den passerar Jordens omloppsbana. I och med deras sammansättning förväntas de när de närmar sig Solen att disintegreras till en skur av mindre himlakroppar. Så många att det är i princip omöjligt att förhindra nedslag.

Mycket talar för att mänsklighetens utveckling hämmades tillfälligt av ett Centaurnedslag för c:a 30 000 år sedan. Även mindre allvarliga förändringar i klimatet som de som identifierats för 10 800 och 2 300 år sedan skulle med denna nya kometteori mycket väl kunna härröra från Centaurerna.

Professor Napier kommenterar: “Under de senaste tre decennierna har mycket energi lagts på att finna och analysera risken för kollisioner mellan asteroider och jorden. Vårt arbete indikerar att vi behöver titta bortanför närområdet också, utanför Jupiters bana, för att hitta Centaurer och förstå dessa bättre. ”

Ett annat forskningsområde, nämligen mikrometeoriter på stenprover från Månen talar för att just detta är intressant. Nästan alla mikroskopiska kratrar på stenproverna är yngre än 30 000 år gamla vilket tyder på att antalet små partiklar kraftigt ökade i antal vid den tiden.

* Nedslagen skedde på Jupiters baksida, men så orienterat att den del som träffats genom rotationen kom att visa sig för oss inom en timme. Dessutom kunde man se eldkloten från Jorden.

** Vi skall tänka på att Jupiter är en gasplanet och som med sin massa accelererade kometfragmenten till högre fart än de skulle haft om de träffade Jorden.

*** Man räknar med att en himlakropp på 0,1 km (ungefär lika stor som den himlakropp som ramlade ner i tunguska) räcker för att slå ut en normal storstad. Hade dessutom det kometfragmentet varit 6 timmar försenat så hade nedslaget skett i London.

****Nu är jag lite politisk, men det bju’r jag på. Efter Chernobyl som var mycket allvarligt så har vi ju Fukushima som inte är lika illa som Chernobyl, utan bara släppt ut 10 – 20% av det som släpptes ut i Chernobyl. Å andra sidan är denna katastrof inte avslutad eftersom det fortfarande läcker ute förorenat vatten i havet och grundvattnet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>