Monthly Archives: April 2016

Merkuriuspassagen 9 maj

Jag vet inte hur många av er som var med förra gången det fanns en chans att se en Merkuriuspassage, men, även om de händer med jämna mellanrum är timingen avgörande. Förra chansen vi hade var den 7 maj 2003. Tidigt en onsdagsmorgon fanns chanserna att uppleva planeten Merkurius siluett framför solytan. Och, minns jag inte helt fel så låg det dimmslöjor över Göteborg denna morgon, så att vi bara delvis såg den. (Men det kan vara Venuspassagen jag tänker på förstås…)

Mercury_transit_2
Merkurius är den runda fläcken till skillnad
från de mer oregelbundna solfläckarna.
Foto: Brocken Inaglory

Nu är det som sagt dags igen. Med lite tur (molnfritt) har vi största delen av passagen synlig ifrån Sverige. Den startar strax efter 13 för att sluta kring 20.40. Det innebär att Solen kommer att ligga högt vid passagens början och passera horisonten precis efter slutet av passagen. (För att se det sista behöver du en väldigt fri horisont!

Passagen sker alltså mitt under eftermiddagen på en måndag. Om du inte tagit ledigt från jobbet ännu, så är det läge att med mössan i hand gå till chefen och berätta om detta fantastiska skådespel!

Nåja, till detaljerna. Hur gör du för att säkert observera passagen?
Först av allt behöver vi tänka på säkerheten. Precis som vid alla solobservationer så behöver du ha tillgång till säker utrustning. Så, vad behöver du? Det finns två lösningar.

  1. Vilket i princip är enklast, men kan skada din utrustning, låt Solen med full kraft lysa in i teleskopet. Rikta okularet nedåt så att ljuset projiceras på en bit vit kartong eller liknande. Precis som en datorprojektor så projiceras en bild av Solen. Bilden vi ser är den av Solens yta. Nu är det bara att fokusera. Vad som kan hända då hela det koncentrerade strålknippet från Solen skall passera är att okularet blir varmt. I princip alla moderna okular har fastkittade linser som kommer att förstöras av hettan. (Det kommer att bli en fet beläggning på alla linser i okularet, som inte går att få bort.) Med billiga okular som du inte är rädd om kan du på chansa. Kanske har du dock turen att ha ett gammalt okular där linserna sitter mellan metallringar som inte påverkas nämnbart av värmeutvecklingen. Fördelen med att projicera är att du kan visa för andra och berätta om vad som syns på solytan. Akta bara så att ingen får för sig att kika in i okularet. Husdjur, små barn, dumma vuxna som inte lyssnar. (Jag skojar inte jag har varit med om fullt vuxna människor som säger att ”det är väl inte så farligt” som sedermera fåtts fysiskt knuffas bort från teleskopet! Underskatta inte den mänskliga dumheten.)
  2. Nästan lika enkelt, och med bättre bildåtergivning, blir det när du använder ett enkelt astronomiskt solfilter. De flesta teleskop har färdiga monterbara filter. Dessa är mycket praktiska, ofta med en säker fattning, men en aning mer kostsamma. Har du tid, tejp och tålamod kan du montera ditt eget solfilter framtill på dina glasögon*, din fältkikare, kamera eller teleskop. Om du bara är säker på att det sitter fast, inte blåser av eller pillas bort av klåfingriga barn, vuxna eller husdjur så är det bara att köra.

Nu är det bara att ge dig ut och öva. Du borde provköra utrustningen minst en gång så att du vet att du har allt på plats när det väl är dags.

Med detta sagt. Vad är det då vi får uppleva?
Merkurius bana för planeten ett varv runt solen på 88 dygn. Samtidigt rör sig Jorden runt Solen. Som resultat hamnar Merkurius mellan Jorden och Solen med 120 – 130 dagars mellanrum. Eftersom våra banor lutar mot varandra händer det inte ofta, men då och då hamnar planeten mitt framför Solen och kommer då att visa sig lite som en solfläck som med hög fart passerar framför Solens yta. Det vi ser är Merkurius siluett som över några timmar flyttar sig från öster till väster på Solen. (Solfläckarna rör sig från vänster till höger sida på Solen på 15 dygn.)

Transit_of_Mercury_May_9_2016_path_across_sun
Figuren visar passagens början och slut
fast i Universal Time. För svensk sommartid
lägg till två timmar. Figur: Tomruen

Den lilla skuggan kommer inte att uppvisa några detaljer, men ger oss möjlighet att t.ex. upprepa mätningen av Solsystemets diameter som gjordes med hjälp av passager av Merkurius och Venus. Detta sammanträffande, att planeten faktiskt passerar framför Solytan, händer bara 13 – 14 gånger per århundrade. De kan bara ske där våra båda banor korsas vilket är i maj och november. Närmare bestämt dagarna runt 8 maj och 10 november. Avståndet mellan två novemberpassager kan vara 7, 13 eller 33 år medan de mellan två majpassager är antingen 13 eller 33 år. Eftersom Merkurius är närmare oss i maj än i november så minskar chansen att den ligger helt rätt framför solytan Det gör att vi får c:a dubbelt så många passager i november som i maj.

Synd med vårt väder. Först och främst försvinner i runda slängar 30% av passagerna eftersom Solen bara är uppe halva dygnet i snitt. Dessutom försvinner stora delar av novemberpassagerna p.g.a. det svenska novembervädret. Så, även om det faktiskt sker fler novemberpassager än majpassager så har vi störst chans att se dem i maj. Men men, med lite tur har vi nu chansen!

* Med endast solfilter framför ögonen har du ingen chans att se Merkurius siluett. Den är för liten. De kan möjligtvis visa väldigt stora solfläckar.

Dinosaurierna körda innan de var körda?

Dinosaurierna döende innan katastrofen?
Först skall jag be om ursäkt för att det dröjt så länge sedan frra uppdateringen. Många föredrag och andra projekt har tagit sin beskärda del av min fritid. Nu äntligen har jag lite tid över för astronyheter!

Ja, det verkar alltså som om dinosaurierna var på avtagande tiotals miljoner år innan meteoritnedslaget som slutligen tog kol på dem. Upptäkten, om sann, skulle revolutionera vår syn på deras liv och utdöende. Sedan 80-talet har teorin om en gigantisk meteorit, som dinosauriernas bane, varit den dominerande teorin. Meteoriten slog ned på Yukatanhalvön för 66 miljoner år sedan. Men nu verkar det alltså som om processen redan startat och att meteoriten bara var en av flera spikar i kistan för de stora dinosaurierna.

Forskare på universitetet i Reading och universitetet i Bristol har använt sig av statistiska analysmetoder kring de fossila lämningarna från tiden runt dinosauriernas utdöende. De kan konstatera att antalet nya arter uppstod långsammare än antalet arter som försvann under en period på närmare 50 miljoner år innan meteoritnedslaget.

Samtidigt som antalet dinosauriet avtog jämt över alla djurgrupper verkar det ha drabbat lite olika. Vad gäller de långhalsade sauropoderna var avtagandet ganska jämt fördelat i hela gruppen. Samtididgt bland teropoderna (där bl.a. Tyrannosaurur rex ingår) var utdöendena väldigt olika fördelade.

Dr Manabu Sakamoto, från universitetet i Reading, ledare för arbetet, berättar att de inte alls väntat sig denna fördelning mellan grupper. “Vi väntade oss inte detta resultat. Även om meteoriten fortfarande är huvudorsaken till deras utdöende är det uppenbarligen så att de evolutionärt redan hade sett sina bästa dagar.”

Mycket talar alltså nu för att dinosaurierna höll på att tappa fotfästet som dominant djurgrupp på Jorden för runt 100 miljoner år sedan. Kanske var det just denna process, säger Professor Mike Benton, universitetet i Bristol, som gjorde att denna djurgrupp hade så svårt att återhämta sig efter nedslaget. Många andra grupper hämtade ju sig som bekant, så som fåglar däggdjur, krokodiler, ödlor, amfibier etc.

Orsaken är ännu inte helt säker, men kanske kan de stora klimatsvägningarna p.g.a. uppdelade kontinenter och långvariga perioder med vulkanutbrott samt nya ekologiska nisher vara bidragande faktorer till att de stora dinosaurierna inte snabbt nog kunde anpassa sig. Samtidigt kom de hål i ekosystemen som lämnats av utdöda djurgrupper snabbt att fyllas av nya djurgrupper från andra djurslag som t.ex. däggdjur.

Forskningen visar enligt Dr Sakamoto på att, om förändringar i miljön sker snabbare än befintliga djurgrupper hinner bilda nya arter och därmed anpassa sig så lever också dessa grupper farligt om plötsliga omställningar behövs p.g.a. plötsliga miljöförändringar. Ett problem vi bör ta på största allvar i och med hur fort djurgrupper dör ut idag på grund av av människan förändrade miljöer, bl.a. i och med klimatförändringar och miljögifter.