Hydra – måne av ren is?

Nu är det 10 månader sedan farkosten New Horizon gjorde sin historiska passage förbi Pluto med sina fem månar. Fortfarande droppar det in spännande data från passagen då den lilla sonden inte kan skicka data så snabbt över de enorma avstånd det rör sig om.

Det som var mest förvånande angående den lilla månen Hydra var att den kunde vara så liten men ändå så ljus. Misstankar föddes tidigt om ett högt vatteninnehåll. Först nu, ett knappt år senare, har det bekräftats.

Data samlades in med Raplph/Linear Etalon Imaging Spectral Array (LEISA) – instrumentet den 14 juli 2015 på ett avstånd av bara 240 000 km*. Instrumentet som är byggt för att samla in infrarött ljus kan detektera många olika kemiska föreningar beroende på det ljus** de skickar ut. De data som kom in visar omisskännligt på vatten i kristalin form (välstrukturerad is). I den infraröda strålningen fanns två mörka områden, en bredare absorptionslinje  mellan 1,50 och 1,60 mikrometer och en smalare kring 1,65 mikrometer. Båda tydliga linjer från vatten.

Pure-Ice_Hydra_Charon_Spectra-composite
Data från New Horizons Ralph/LEISA-spektrofotometer.

Hydras spektra är likt det från Plutos största måne Charon som också domineras av fruset vatten. Hydras absorption är tydligare vilket tyder på att den antingen har större/renare kristaller eller att de ligger arrangerade på ett sätt som gör att de reflekterar mer ljus i den vinkeln sonden fotograferat månen.

Hydra tros ha bildats av resterna efter den kollision som bildade Pluto och Charon för c:a 4 miljarder år sedan. (Om jag inte minns fel föreslog jag just detta scenario, för bildandet av månen Charon, ett drygt år tillbaka.)  En stor del av ytmaterialet från de båda himlakropparna slogs loss vid kollisionen. Det material som inte ramlade ner på Pluto eller Charon igen samlades till viss del och bildade denna lilla ismåne.

Hydras vita yta och absorptionslinjer från vattenis tyder på att den inte samlat på sig så mycket rymdstoft som både Pluto och Charon de sista fyra miljarder åren. “Kanske kan mikrometeoriter kontinuerligt rena ytan från stoft genom att slå undan föroreningarna.” säger Simon Porter, Southwest Research Indstitute, i Boulder, Colorado, medlem i New Horizons vetenskapliga team. “Denna effekt skulle gå mycket långsammare på den stora Pluto där materialet skulle falla ned igen p.g.a. den högre gravitationen.” berättar han vidare.

Kanske kan det också vara så att den p.g.a. sin storlek kunnat låta en del lättflyktiga organiska föreningar blåsa iväg med Solvinden under Pluto-sommaren (när pluto ligger närmare Solen) medan den mer värmetåliga vattenisen stannat kvar. (Min egen hypotes.)

Nu väntar teamet med spänning på data från de andra små månarna som ännu inte sänts över från New Horizon-sonden.

* Vår månes avstånd från Jorden är c:a 400 000 km.
** Infrarött ljus (värmestrålning) kan inte ses av våra ögon även om det är samma sorts fysikaliska fenomen (elektromagnetisk strålning) som synligt ljus.

Källa: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Southwest Research Institute.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>