Monthly Archives: August 2017

Asteroid på besök

Den 1 september får vi fint besök. Florence Nightingale eller snarare Asteroid 3122 Florence passerar Jorden på ett avstånd av 7 miljoner km. Avståndet är som ni förstår ganska lång och asteroiden kommer inte alls påverka oss. Eftersom det ändå säkert kommer att komma upp i media tänker jag här ge en kort överblick för att stilla din nyfikenhet.

Det är inte sällan asteroider kommer betydligt närmare än 7 miljoner kilometer, så vad gör denna passage så speciell kanske du frågar dig? Nåja, det är långt bort, men detta är den största kända asteroid som passerat oss så nära sedan vi började leta jordnära asteroider på 1970-talet.

Asteroiden 3122 Florence är vad som kallas en Amor-Asteroid. D.v.s. den tillhör de asteroider som tillbringar det mesta av sin tid utanför jordens bana men ibland kommer närmare Solen än oss. Den ligger också i en sådan bana att den kategoriseras som “riskabel” eller tillhör “potentially hazardous objects” som det heter internationellt. (Idag finns det 1 826 potentiellt hotande objekt eller PHO’s som forskare och amatörerhåller ett öga vakande öga på.)

Med sin diameter på dryga 5 000 meter (jag har läst siffror så låga som 4 400 meter) är den knappt hälften så stor som den sten som tog kol på dinosaurierna. Således är det viktigt att vi håller ett litet öga på den och tar chansen att göra exakta mätningar varje gång den passerar så att vi kan förutsäga dess framtida passager.

Kommer den då att ramla ner? Inte en chans! I alla fall inte de närmsta par hundra åren. Men långsiktigt har vi svårt att förutsäga eftersom det är väldigt avancerat att beräkna banor i ett så komplicerat system som Solsystemet med alla dessa himlakroppar. Men, som sagt, inget jag ligger sömnlös över.

Vad som möjligtvis kan göra mig sömlös är det faktum att denna asteroid faktiskt går att se med ett litet amatörteleskop. Jo, det räcker med en liten refraktor som denna för att kunna se den.

meade-infinity-90-mm-altazimut-refraktor
En refraktor på 80 – 90 mm eller rentav
en fältkikare på 7 x 50 kan räcka om du
vill kunna hitta asteroiden. För en lämplig karta
rekommenderar jag att du besöker
 The Sky Live.

Svårigheten ligger i att: 1. Hitta var på himlen asteroiden kommer att befinna sig. 2. Känna igen den, eftersom den ser precis ut som en ljussvag stjärna.

Men från en hyfsat mörk himmel och med lite tålamod har du chans att se den. Den kommer alltså att te sig som en stjärna. Fast den flyttar sig långsamt mot bakgrunden. Närmare en halv mån-diameter per timme. Trots att asteroiden rör sig med 48,7 km per sekund så kommer du att behöva titta i 10 – 15 minuter innan du kan skönja en förflyttning. Mitt tips är att du ritar av stjärnfältet och väntar i någon timme och ritar av det igen för att se om någon punkt har flyttat sig.
Närmast kommer asteroiden att ligga kl. 14.06 fredagen den 1 september men du kan följa den under flera dagar först genom Södra fisken sedan Stenbocken, Vattumanen innan den avlägsnar sig när den når Delfinen.

Asteroid Florence upptäcktes vid Siding Spring-observatoriet, av Schelte “Bobby” Bus, i mars 1981. Asteroiden fick ett nummer tillskrivit sig, nämligen 1981 ET3. Men som sig bör med asteroider fick Bobby namnge asteroiden efter eget tycke. Bobby valde att döpa asteroiden efter Florence Nightingale, en engelsk sjuksköterska som var den som “skapade” yrket genom att reformera arbetet och göra det till ett “för kvinnor värdigt yrke” under 1800-talet. Florence Nightingale levde mellan 1820 och 1910.

Asteroiden kommer i slutet av veckan att studeras av både amatörer och proffs. Dels kommer dess bana att kartläggas noggrant med olika instrument. Dels kommer den att studeras med radar från Jorden med en noggrannhet på så lite som 10 meter. Med denna upplösning kan man t.ex. hitta eventuella små månar, kanske sprickor och dalgångar som t.ex. om asteroiden är en s.k. dubbelasteroid med två delar som hänger samman etc.
Så, vi kommer inte behöva oroa oss över vår vän Florence. Den kommer inte komma närmare än så, åtminstone inte före år 2500.

Lycka till med observationerna!
Klara skyar!

Att resa över Pluto!

Så här i dagarna talar alla om solförmörkelsen i USA, som med lite god vilja och ett teleskop med solfilter kanske, möjligtvis, går att skönja i de västraste delarna av landet. Men själv tänker jag snacka gamla nyheter i stället.

Alla läsare av klaraskyar.se kommer ihåg hur New Horizon 2015 passerade Pluto-systemet och tog de spektakulära bilderna av ett aktivt dvärgplanetsystem som överraskade oss alla. Nu har New Horizon-teamet bearbetat en del av alla de data som skickades tillbaka till oss och satt samman dessa till två små trevliga filmsekvenser. Terrängen är överdriven med en faktor 3 för att tydliggöra de geografiska formationerna i simuleringarna nedan. Även kontrasterna är förstärkta i dessa filmer för att vi tydligare skall urskilja ytdetaljerna.

Filmen börjar över högterräng sydväst om det stora vita fältet, av kväve-is, som informellt kallas Sputnik Planitia. Vi passerar i gränslandet mellan Sputnik och den mörkare kraterärrade terrängen Cthulhu Macula. I det ljusa Sputnik-området (höger) ser vi de branta kullarna som ligger i längs en bergskedja som tittar upp genom kväve-isen. Efter 40 sekunder ungefär passerar vi in över mer dramatisk terräng i de sprickdrabbade högländerna Voyager Terra. Därefter svänger vi av åt höger, söder ut över de snötäckta vidderna Pioneer Terra som uppvisar djupa och vida sänkor och gropar. Resan slutar när vi på väg in över nattsidan träffar på något som ser ut som vindpinad isöken. Det är området Tartarus Dorsa öster om det område som var närmast vid passagen.

Så vidare till dvärgplaneten, eller Plutos största måne, Charon.

Först anländer vi högt över det område New Horizon först nådde. Därefter gör vi en nära passage över Serenity Chasma, en djup och vid kanyon. Färden vänder åt vänster och ungefär 30 minuter in ser vi Dorothy Gale-kratern följt av de mörka norra polartrakterna Mordor Macula. Nu för färden söder ut över det norra slättland som kallas Oz Terra. Vår resa över Charon avslutas över slättområdena kring ekvatorn.

Digital kartografi och animering: Paul Schenk och John Blackwell på Lunar and planetary Institute, Houston. Alla namn är ännu så länge informella och behöver godtas av Inernational Astronomical Union innan de blir giltiga.