Monthly Archives: December 2018

28 december – Skulle tro att Mars är vackrast

Jag brukar ju försöka att hålla mig neutral i astronomiska frågor, men idag tänkte jag vara lite sentimental och skriva lite om några av mina favoritbilder bland solsystemets kroppar och då hamnar vi på planeten

Mars.Skönheten kan vara rent visuell, som i fallet Saturnus där ringarna och de cremefärgade molnlagren bryter vackert mot varandra och där de många månarna uppvisar vackra färger, men skönheten kan också ligga i likheten med vår hemplanet. Snötäckta berg och vindpinade ökenslätter. Nåja… Här kommer i alla fall några av mina favoritbilder. Se och njut. Kommentera gärna!

Låt oss börja med Korlev-kratern på Mars norra halvklot.

Bilden är en sammansatt mosaik av fem förbiflygningar
av ryndsonden Mars Express från European Space Agency.
Foto: ESA
Sergei Korolev, Foto: Horyzonty Techniki 1966.

Den 80 km stora krater är i huvudsak är fylld med vatten-is. Den ligger i Mare Boreum-området på Mars, 73 grader nordlig bredd. Kraterranden reser sig 2 km ovanför omkringliggande slätt. Kraterns 2 km djupa mittparti fungerar som en köldhåla vilket gör att kall luft blir stillastående över lång tid (i form av ett inversionsskikt) och vatten kan då ansamlas och bevaras över lång tid.

Forskare bedömer att den idag innehåller 2 200 kubikkilometer vatten-is. Undersökningar tyder på att all isen har bildats på plats och att den inte är rester av ett större istäcke som tidigare trott. Kratern är döpt efter Sergei Korolev, en sovjetisk raketingengör  som var aktiv under rymdkapplöpningen.

Cerberus Fossae är ett annat mycket vackert område.

En del av Cerberus Fossae-området nära Mars ekvator. Foto ESA.

Detta område visar tydligt effekterna av att Mars har en betydligt tunnare atmosfär än Jorden. Den tunna atmosfären skyddar inte emot nedslag av meteorer på samma sätt som Jordens atmosfär.

På samma sätt kan atmosfären inte heller slita ner bergsformationer och kratrar som formats för länge sedan. Många av de bildningar som vi ser är mycket gamla.

Bilden visar några av de sprickor som utgör Cerberus Fossae-systemet som ligger nära Mars ekvator. Foto: ESA/DLR/FU Berlin, CC BY-SA 3.0 IGO.

Bilden till höger visar en ”närbild” på en av sprickorna. Sprickan skär genom kratrar, slätt och dalgångar vilket visar att den är ett relativt nytt tillskott i den marsianska geologin.

Cerberus Fossae-regionen består av en serie förkastningar där Mars-ytan slitits isär av geologiska krafter. Geologiska beräkningar och simuleringar tyder på att områdets karaktäristiska sprickor uppstod i samband med Tharsis-vulkanernas bildande öster om området. Dessa sprickor har sedan spytt ut lättflytande lava.

Curiosity kör genom Dingo-gapet.

För att få en skala på denna bild så är avståndet 2,7 meter mellan julen och höjden på sanddynen är c:a en meter. Foto: Curiositys “Mast Cam, NASA.

Mars är inte bara vacker på avstånd. På nära håll får det karja lanskapet en mer påtaglig karaktär. På bilden ovan har den radiostyrda Mars-bilen Curiosity den 5 september kört igenom öppningen, mellan två stenströdda sluttningar, kallad Ding-gapet. Vi blickar öster ut genom gapet. Passagen kan verka simpel, men är ett riskabelt tilltag då tidigare Mars-bilar vid ett flertal tillfällen varit nära på att fastna i sanddyner med lös sand.

En sandstorm på marsytan fotograferad av Mars Orbital Camera,
NASA/JPL/Malin Space Science Systems.

Till saken hör att sanden under miljarder år blåst runt på Mars-ytan. För att dagens atmosfär, som är nära nog en hundradel av den vid havsytan på Jorden, skall kunna blåsa upp en sandstorm som den på bilden ovan behöver sanden vara mycket finkornig. En allt för djup sanddyn av denna finkorniga sand, särskilt om den är lite lös, kan vara ödesdiger för en bil som Curiosity som väger 899 kg.

Valklippan avslöjar ett blötare klimat.

Jag möts ofta av frågan; “finns det vatten på mars?” Absolut gör det det, men idag är det ju endast is som vi kan observera. Finns det i flytande form så finns det mycket djupare ner i Mars-skorpan. Men så har det inte alltid varit. Avlagringarna på bilden ovan (c:a en meter från vänster till höger) visar att sand har avsatts i samband med Mars årstidsväxlingar.

På bilden ovan syns avlagringar som ligger i vinkel mot varandra vilket påvisar att sediment avlagts i minst två omgångar medan förskjutningar skett emellan så att ett sedimentlager lagts ovanpå ett tidigare.

En bit ifrån denna plats fan curiosity-bilen, eller Mars Science Laboratory som den egentligen heter, funnit ett delta-landskap där en flod runnit ut i en sjö. Avlagringarna har visatt att vatten runnit in i sjön och sedan från grundare till djupare vatten på liknande sätt som vi ofta ser på Jorden.

Låt mig till slut avsluta med Mount Sharp eller Aeolis Mons som den heter på gamla kartor. Detta berg, eller vi kanske bord ekall det för kulle, är en hög med avlagringar som ligger i mitten på Gale-kratern på Mars. Landningsplatsen i Gale-kratern valdes på grund av den spännande geologin. Det är denna krater som Curiositysonden nu undersöker i flera år. Den 28 december har bilen vistats på Mars under 2 273 solar (eller marsdagar).

Bilden har viltljuskalibrerats på ett sätt som får marken att uppvisa samma färger som den hade haft om det var “jordiskt” dagsljus. Men detta har som effekt att himlen ter sig lite för blå. Egentligen skulle himlen vara färgad mer som ljus smörkola.
Foto: NASA/JPL-Caltech/MSSS , 2013.

23 december – Ultima Thule, mysterierna tätnar

Sonden New Horizonn som besökt Pluto är nu på väg emot Ultima Thule. Ultima Thule är ett av de alla Kuiper-objekten, isiga himlakroppar som ligger i ett band utanför Neptunus omloppsbana som en yttre ring kring Solen.

Ultima Thule är kallad efter den avlägsna mytiska ö längst upp i norr som omnämns i grekiska och romerska texter, av bl.a. Pytheas från Massalia. Bilden till vänster visar ön avbildad i Carta Marina av Olaus Magnus.

Namnet är bara tillfälligt och den kommer att få ett formellt namn, efter de riktlinjer som är framtaget för kuiperbältesobjekt, från den Internationella Astronomiska Unionen. Teamet har valt att invänta passagen innan de föreslår ett mer permanent namn.

(486958) 2014 MU69, Ultima Thule, fotograferad med Hubbles Wide Field Camera 3. Bilderna är tagna med 10 minuters intervall och visar hur den rört sig jämfört med bakomliggande stjärnor. Foto: NASA, ESA, SwRI, JHU/APL, and the New Horizons KBO Search Team.

Efter att New Horizon passerade Pluto 14 juli 2014 så tykte NASA att det vore fint om sonden kunde göra lite mer vetenskap på sin väg ut ur solsystemet. Passande nog hade NASA med hjälp av Hubble-teleskopet både sökt och funnit ett passande objekt. Objektet som egentligen heter (486958) 2014 MU69 upptäcktes den 26 juni 2014. Den har sedan av New Horizons-teamet fått det passande namnet Ultima Thule.

Just nu återstår 12 miljoner km till passagen förbi Ultima Thule. Efterforskningar påvisar inga ringar eller andra stoftstråk runt himlakroppen så NASA-teamet chansar på att göra en riktig lågflygning över Ultima Thules yta. Med endast en tredjedel av avståndet jämfört med Pluto-passagen, eller 3500 km ifrån, hoppas man kunna söka efter ammoniak, kolmonoxid, metan och vatten-is. Alltså allt vad vi förvänta oss på de kometsläktingar vi förväntar oss finna utanför Neptunus.

Ultima Thule är ett oregelbunder format Kuiperbältesobjekt som misstänks vara en kontaktbinär (två himlakroppar som klumpat sig samman vid en mycket lånsam kollision) eller en binär himlakropp (två himlakroppar som rör sig runt varandra). Det har också tagits spektra av Ultima vilket uppvisar en ganska röd yta. Kanske lik de rödare delarna av Plutos yta. Den har en storlek på c:a 30 km vilket skulle motsvara en komet i Hale-Bopps storlek om den besökt de inre delarna av solsystemet.

En ockultation av en stjärna som skedde förra året observerades från ett flertal ställen i sydamerika. Med den mycket goda tidsnoggrannhet som uppnåddes kan kartan ovan sammanställas. Vi vet fortfarande inte exakt vilken form den har, men kan utesluta bredare delar än de ovan. Figur: NASA/JHUAPL/SwRI/Alex Parker

Redan nu tätnar dock mystiken. Förra året observerades en ockultation, där Ultima Thule passerade framför en avlägsen stjärna. Då konstaterades att ljuset på den bakomliggande stjärnan ändrades på ett karaktäristiskt sätt vilket tyktes påvisa en form lik Churyumov-Gerasimenko, kometen med två huvuden… eller badankan som en del av er kanske minns. Fenomenet är inte så överraskande, att två kroppar kolliderar såpass långsamt att de behåller huvuddelen av sin form.

Problemet uppstår när Ner Horizons nu studerar himlakroppen och inte upptäcker någon ljuskurva. Den ändrar alltså inte ljusintensitet. Det kan finnas flera orsaker till detta, men ingen verkar helt övertygande. Dels skulle den kunna ha en rotationsaxel vars pol pekar rakt emot sonden. Möjligt, men mycket osannolikt. Ett annat altermativ är om Ultima Thule är omgivet av en mängd små minimånar som alla hjälps åt att överlappa varandras ljuskurvor till en gemensam som inte förändras över tid. Eller, om den är omgiven av en coma likt den runt en komet. Men vad skulle då ha värmt den så att den plötsligt efter ett år har ett moln omkring sig?

Nåja. Vi har inte så långt att vänta. Den förste januari sker passagen.

11 december – Luciameteorerna

För er som lyckas få lite klart väder kommer Gemeniderna i slutet av veckan att vara värda att se. Känner ni igen texten är det för att det är nära på exakt samma som förra året. Dessvärre hinner jag inte skriva om den. Å andra sidan har inte mycket hänt sedan förra året.

Gemeniderna är en fin skur med utgångspunkt i stjärnbilden Gemini, eller Tvillingarna. Den ger stabilt ett högt antal meteorer dagarna kring Lucia. Meteorskuren är en av få förknippade med en asteroid och inte en komet. Kanske rör det sig om en intorkad komet där bara lite gas finns kvar.

3200 Phaethon är en ovanlig asteroid på det viset att dess bana för den närmare Solen än någon annan av de namngivna asteroiderna. Namnet har den fått från sonen till den grekiska solguden Helios. Asteroiden var den första att finnas med hjälp av bilder tagna från Satellit. Den upptäcktes i data från Satelliten IRAS, InfraRed Astronomical Satellite, den 14 oktober 1983. Charles T. Kowal som rapporterade in den tyckte den såg ut som en asteroid. Den namngavs därför först enligt rådande regler för asteroider till 1983 TB. Sedan 1985 har den som nämnts namnet 3200 Phaethon.

Denna radarbild av den roterande asteroiden togs från Arecibo-observatoriets jättedisk då deb passerade Jorden den 17 december 2017

Asteroidens halva storaxel tar den en bit utanför Jordens bana. 1.27 AE*, eller 190 miljoner kilometer från Solen. Vid sitt innersta läge i banan är den endast 0,14 AE från Solen eller 20,9 miljoner km från Solen. Det är mindre än halva avståndet jämfört med Merkurius närmaste läge. När den är som närmast kan den uppnå temperaturer på runt 750 grader Celcius (1 025K). (En sådan temperatur gör att den glöder tydligt rödtonat av värmen.)

Bilden visar asteroidens extremt excentriska banarunt Solen. Figur: Tomruen, 2017.

En annan intressant sak är att Phaethons bana för den inom 0,05 AE från Jordens bana, vilket gör den till en potentiellt hotfull asteroid. Den är dock inte på kollisionskurs med Jorden de närmsta 500 åren åtminstone. (Längre än så är svårt att beräkna i och med hur komplicerade banberäkningar är.)

Phaethon har visat sig vara något mellanting mellan en komet och en asteroid. Bl.a. har man funnit att den har stoftsvans. Det är denna som ger upphov till meteorskuren geminiderna som vi får avnjuta kring Lucia varje år.

Du kan börja observera skuren redan när det mörknat och ända fram till gryningen då det blir allra flest meteorer. Som mest ser du förstås från en riktigt mörk himmel.

Klä dig varmt och ta med dig solstolen och önskelistan. Du tillhör väl inte dem som ställer undan solstolen i september?!

07 december – Komet 46P/Wirtanen synlig för blotta ögat!

Komet Wirtanen ligger just nu som närmast Jorden. Trots att det är en liten komet (bara c:a en km) så har den en fluffig coma på en halv grad. Det gör att du med en fältkikare ser ett objekt som är jämförbart med Månen i storlek.

Denna falskfärgsbild är egentligen sammansatt av fyra exponeringar där teleskopet följt kometen medan stjärnorna fått smetas ut till streck. Foto: European Southern Observatory, 2002.

(Hur stor den ter sig beror förstås på hur mörkt du har omkring dig.) För blotta ögat är det fortfarande de centrala delarna du kan se. När du ser den går det dock inte att ta miste. Jämför du den med omkringliggande stjärnor så kommer du att se att den inte är punktformig som övriga stjärnor utan lite svår att fokusera på.

Komet Virtanen har en omloppstid runt Solen på endast 5,4 år. Den upptäcktes den 17 januari 1948 av amerikanen och finskättlingen Carl Alvar Wirtanen. Kometen upptäcktes fotografiskt vid en kartläggning av stjärnors rörelse vid Lick-observatoriet i USA. Bilden togs den 15 januari och kometen upptäcktes några dagar senare på fotoplåtarna. Det tog dock lång tid innan man insåg att kometen var kortperiodisk eftersom det fanns få tidigare bilder av den

Lic-observatoriet fotograferat av Michael från San Jose för Wikipedia.

Det kan mycket väl vara så att komet Wirtanen har observerats tidigare, men eftersom den inte tidigare tecknats ned eller under långa perioder är mycket för svag för observationer med blotta ögat har vi inga historiska data på kometen.

Under årets passage kommer den som närmast befinna sig 11,6 miljoner km från Jorden. Det må låta mycket, men i astronomiska mått är det väldigt korta avstånd. Bara 30 gånger längre bort än månen. Den ligger som närmast, den 16 december och kan då nå magnituden 3. (Magnituden noll motsvarar de starkaste stjärnorna vi kan se och magnituden 6 de svagaste.)

Nedan finner du en mer omfattande artikel, i Populär Astronomi, skriven av Anna Härdig.