23 december – Ultima Thule, mysterierna tätnar

Sonden New Horizonn som besökt Pluto är nu på väg emot Ultima Thule. Ultima Thule är ett av de alla Kuiper-objekten, isiga himlakroppar som ligger i ett band utanför Neptunus omloppsbana som en yttre ring kring Solen.

Ultima Thule är kallad efter den avlägsna mytiska ö längst upp i norr som omnämns i grekiska och romerska texter, av bl.a. Pytheas från Massalia. Bilden till vänster visar ön avbildad i Carta Marina av Olaus Magnus.

Namnet är bara tillfälligt och den kommer att få ett formellt namn, efter de riktlinjer som är framtaget för kuiperbältesobjekt, från den Internationella Astronomiska Unionen. Teamet har valt att invänta passagen innan de föreslår ett mer permanent namn.

(486958) 2014 MU69, Ultima Thule, fotograferad med Hubbles Wide Field Camera 3. Bilderna är tagna med 10 minuters intervall och visar hur den rört sig jämfört med bakomliggande stjärnor. Foto: NASA, ESA, SwRI, JHU/APL, and the New Horizons KBO Search Team.

Efter att New Horizon passerade Pluto 14 juli 2014 så tykte NASA att det vore fint om sonden kunde göra lite mer vetenskap på sin väg ut ur solsystemet. Passande nog hade NASA med hjälp av Hubble-teleskopet både sökt och funnit ett passande objekt. Objektet som egentligen heter (486958) 2014 MU69 upptäcktes den 26 juni 2014. Den har sedan av New Horizons-teamet fått det passande namnet Ultima Thule.

Just nu återstår 12 miljoner km till passagen förbi Ultima Thule. Efterforskningar påvisar inga ringar eller andra stoftstråk runt himlakroppen så NASA-teamet chansar på att göra en riktig lågflygning över Ultima Thules yta. Med endast en tredjedel av avståndet jämfört med Pluto-passagen, eller 3500 km ifrån, hoppas man kunna söka efter ammoniak, kolmonoxid, metan och vatten-is. Alltså allt vad vi förvänta oss på de kometsläktingar vi förväntar oss finna utanför Neptunus.

Ultima Thule är ett oregelbunder format Kuiperbältesobjekt som misstänks vara en kontaktbinär (två himlakroppar som klumpat sig samman vid en mycket lånsam kollision) eller en binär himlakropp (två himlakroppar som rör sig runt varandra). Det har också tagits spektra av Ultima vilket uppvisar en ganska röd yta. Kanske lik de rödare delarna av Plutos yta. Den har en storlek på c:a 30 km vilket skulle motsvara en komet i Hale-Bopps storlek om den besökt de inre delarna av solsystemet.

En ockultation av en stjärna som skedde förra året observerades från ett flertal ställen i sydamerika. Med den mycket goda tidsnoggrannhet som uppnåddes kan kartan ovan sammanställas. Vi vet fortfarande inte exakt vilken form den har, men kan utesluta bredare delar än de ovan. Figur: NASA/JHUAPL/SwRI/Alex Parker

Redan nu tätnar dock mystiken. Förra året observerades en ockultation, där Ultima Thule passerade framför en avlägsen stjärna. Då konstaterades att ljuset på den bakomliggande stjärnan ändrades på ett karaktäristiskt sätt vilket tyktes påvisa en form lik Churyumov-Gerasimenko, kometen med två huvuden… eller badankan som en del av er kanske minns. Fenomenet är inte så överraskande, att två kroppar kolliderar såpass långsamt att de behåller huvuddelen av sin form.

Problemet uppstår när Ner Horizons nu studerar himlakroppen och inte upptäcker någon ljuskurva. Den ändrar alltså inte ljusintensitet. Det kan finnas flera orsaker till detta, men ingen verkar helt övertygande. Dels skulle den kunna ha en rotationsaxel vars pol pekar rakt emot sonden. Möjligt, men mycket osannolikt. Ett annat altermativ är om Ultima Thule är omgivet av en mängd små minimånar som alla hjälps åt att överlappa varandras ljuskurvor till en gemensam som inte förändras över tid. Eller, om den är omgiven av en coma likt den runt en komet. Men vad skulle då ha värmt den så att den plötsligt efter ett år har ett moln omkring sig?

Nåja. Vi har inte så långt att vänta. Den förste januari sker passagen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *