Monthly Archives: January 2022

Planeter med stora föräldrar

Har du någonsin drömt dig bort till den mytomspunna planeten Tatooine, från Star Wars, med sina fantastiska dubbla solnedgångar. Nåja… vi är inte riktigt där, men ännu en planet kring en dubbelstjärna är funnen. Denna gång runt det massivaste paret hittills.

File:Eso2118c.jpg
En konstnärs intryck av planetsystemet med planeten b Centauri b i förgrunden och dubbelstjärnesystemet i fjärran. Inte så likt Tatooine som kunde önskas, men ändå. Källa Wikipedia, ESO/L. Calçada.

Detta är det hetaste och massivaste stjärnsystemet hittills som vi funnit planeter kring. Planeten I fråga ligger på en bana c:a 100 gånger så avlägset som planeten Jupiter från Solen, rapporterar European Southern Observatory på sin sida.

“Att hitta en planet kring B Centauri var väldigt spännande,” berättar Markus Janson, “eftersom det helt ändrar vår syn på massiva stjärnor som planetvärdar.” Markus Janson är forskare på Stockholms Universitet och huvudförfattare till studien som publiserats I Nature, online.

Det har antagits tidigare att den höga temperaturen från denna typ av stjärnor snabbt borde hetta upp och utarma gasen från vilken den bildats och således inte borde ha möjligheten att bilda planeter, vilket uppenbarligen är fel. Det är I stället en extrem miljö där allt är större och mer extremt. Stjärnan är större, planeten är större och avstånden är större… berättar Gayathri Viswanath, doktorand på Stockholms Universitet. Planeten är dessutom c:a 10 gånger så massiv som Jupiter. Den extremt stora omloppsbanan kan vara nyckeln till planetens överlevnad i systemet.

Denna upptäckt har gjorts möjlig tack vare Spectro-Polarimetric High-contrast Exoplanet Research instrument. SPHERE som monterats på ESOs VLT (Very Large Telescope) i Chile. SPHERE har tidigare lyckats ta bilder på flera planeter runt andra stjärnor. Bl.a. den första bilden någonsin på två planeter kring en annan stjärna.

Det visar sig dock efter forskargruppens sökande I gamla arkiv att de inte var först att fotografera planeten, utan 20 år gamla foton tagna med ESOs 3,6m-teleskop har dokumenterat den. Även om forskarna bakom dessa bilder inte identifierade ljuspunkten som en planet.

Janson konstaterar att det är ett mysterium hur denna planet kunnat bildas och att observationer med ELT (Extremely Large Telescope, som just nu byggs) kanske kan bidra till ledtrådar kring dess existens.

Du kan läsa mer på arxiv.org.

Föräldralösa planeter

Vanligare än tidigare gissat? Tja, det återstår kanske att se, men nya data pekar åt det hållet.

Ni som följt mitt astronomiintresse ett tag kanske minns att vi hade ett inslag i podden Slottspod för ett tio-tal år sedan med samma tema. Nu har en forskargrupp med Núria Miret-Roig (från Laboratoire d’Astrophysique de Bordeaux, Univ. Bordeaux, CNRS, Frankrike) et. al i ett europeiskt sammarbete studerat extremt ljussvaga objekt i ett stjärnildningsområde och hittat ett 70-tal av dessa potentiella planeter som inte längre finns i närheten av en stjärna.

Vad som då är frågan är… Hur bildades de? Har de alltså blivit gravitationellt utkastade, eller är det så enkelt att de bildades i delar av molnet som var för små för tunna för att bilda stjänor? Det återstår alltså att se. Om de är utkastade himlakroppar så ökar förstås chansen att små planeter kastas ut än att stora gör det. Således borde det finnas en mängd jordlika planeter. Åndra sidan, bildas de fria så är det svårare att bilda objekt i jordstorlek i ett hektiskt stjärnbildningsområde. Och då borde de jordlika vara färe. (Sporrongs egna antaganden.)

Till sin hjälp hade forskargruppen data från ett antal observatorier. De behövde observationer i både synligt ljus och infrarött (värmestrålning) för att kunna utesluta objekt som var svaga i IR men kanske strots detta heta och synliga i vitt ljus.

De utförde huvuddelen av sin forskning i sammarbete med Europeiska Sydobservatoriet, baserad på 20 års insamlade data. Bland teleskopen de använda fanns bl.a. ESOs Very Large Telescope, Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy, VISTA, GAIA-satteliten, m.fl.

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/40/VISTA_at_Paranal_Eso0704b.tif/lossy-page1-800px-VISTA_at_Paranal_Eso0704b.tif.jpg
VISTA-observatoriet. Foto ESO

Till sitt förfogande hade de 100-tals timmars observationstid sammanställt i 10-tals TeraBite rådata. De studerade 10 000-tals objekt i en stjärnbildningsregion i riktning (bortom) skorpionen och ormbäraren. De svagaste identifierades varefter temperaturen bedömdes genom att jämföra olika observationsmetoder och våglängder på ljuset.

Eftersom ingen del av observationen avslöjar faktisk massa, eller ens diameter, får det antas att datan reflekterar de “planeter” under c:a tre jupitermassor, eftersom allt större än det inte räknas som planeter. Samtidigt förutsätts då att de är så unga att de fortfarande lyser av inneboende värme. Äldre objekt med samma ljusstyrka kommer behöva vara större för att ge samma ljusstyrka, Så, mycket hänger på timingen. Men, c:a 170 objekt detekterades i rätt härad varav endast 70 gick igenom det kosmiska nålsögat, så att säga. (Sporrongs egen kommentar.)

En försiktig uppskattning indikerar c:a en miljard av dessa Jupiter-stora objekt på vift i det fria. De vore mycket svåra att se, eftersom de flesta avsvalnat så att de inte längre syns samtidigt som de inte heller upplyses av någon stjärna. Oavsett vilket ger det hela uppslag till mången spännade science fiction-film.

Du kan läsa hela artikeln som den skickades in, här:
https://arxiv.org/pdf/2112.11999.pdf