Föräldralösa planeter

Vanligare än tidigare gissat? Tja, det återstår kanske att se, men nya data pekar åt det hållet.

Ni som följt mitt astronomiintresse ett tag kanske minns att vi hade ett inslag i podden Slottspod för ett tio-tal år sedan med samma tema. Nu har en forskargrupp med Núria Miret-Roig (från Laboratoire d’Astrophysique de Bordeaux, Univ. Bordeaux, CNRS, Frankrike) et. al i ett europeiskt sammarbete studerat extremt ljussvaga objekt i ett stjärnildningsområde och hittat ett 70-tal av dessa potentiella planeter som inte längre finns i närheten av en stjärna.

Vad som då är frågan är… Hur bildades de? Har de alltså blivit gravitationellt utkastade, eller är det så enkelt att de bildades i delar av molnet som var för små för tunna för att bilda stjänor? Det återstår alltså att se. Om de är utkastade himlakroppar så ökar förstås chansen att små planeter kastas ut än att stora gör det. Således borde det finnas en mängd jordlika planeter. Åndra sidan, bildas de fria så är det svårare att bilda objekt i jordstorlek i ett hektiskt stjärnbildningsområde. Och då borde de jordlika vara färe. (Sporrongs egna antaganden.)

Till sin hjälp hade forskargruppen data från ett antal observatorier. De behövde observationer i både synligt ljus och infrarött (värmestrålning) för att kunna utesluta objekt som var svaga i IR men kanske strots detta heta och synliga i vitt ljus.

De utförde huvuddelen av sin forskning i sammarbete med Europeiska Sydobservatoriet, baserad på 20 års insamlade data. Bland teleskopen de använda fanns bl.a. ESOs Very Large Telescope, Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy, VISTA, GAIA-satteliten, m.fl.

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/thumb/4/40/VISTA_at_Paranal_Eso0704b.tif/lossy-page1-800px-VISTA_at_Paranal_Eso0704b.tif.jpg
VISTA-observatoriet. Foto ESO

Till sitt förfogande hade de 100-tals timmars observationstid sammanställt i 10-tals TeraBite rådata. De studerade 10 000-tals objekt i en stjärnbildningsregion i riktning (bortom) skorpionen och ormbäraren. De svagaste identifierades varefter temperaturen bedömdes genom att jämföra olika observationsmetoder och våglängder på ljuset.

Eftersom ingen del av observationen avslöjar faktisk massa, eller ens diameter, får det antas att datan reflekterar de “planeter” under c:a tre jupitermassor, eftersom allt större än det inte räknas som planeter. Samtidigt förutsätts då att de är så unga att de fortfarande lyser av inneboende värme. Äldre objekt med samma ljusstyrka kommer behöva vara större för att ge samma ljusstyrka, Så, mycket hänger på timingen. Men, c:a 170 objekt detekterades i rätt härad varav endast 70 gick igenom det kosmiska nålsögat, så att säga. (Sporrongs egen kommentar.)

En försiktig uppskattning indikerar c:a en miljard av dessa Jupiter-stora objekt på vift i det fria. De vore mycket svåra att se, eftersom de flesta avsvalnat så att de inte längre syns samtidigt som de inte heller upplyses av någon stjärna. Oavsett vilket ger det hela uppslag till mången spännade science fiction-film.

Du kan läsa hela artikeln som den skickades in, här:
https://arxiv.org/pdf/2112.11999.pdf


Leave a Reply