Den nya astronomisäsongen drar åter igång, Perseiderna inleder!

Återigen inleder Perseiderna meteorskur ännu en astronomisäsong. I år infaller maximum under kvällen den 12 till natten och morgonen den 13 augusti. Meteorskuren krockar i år med en nästan full Måne vilket innebär att vi kommer att ha lite svårare än vanligt att observera den. Detta till trots är det värt att ge sig ut.

Placera dig så att du slipper direkt ljus från gatlampor och fönster, men se också till att du slipper direkt månljus om du kan.

Meteorskuren är ett moln av stoft från kometen Swift-Tuttle. Resterna från kometen rör sig i bana runt Solen. En bana som vi korsar en gång per år. Molnet är ganska utspritt så att Jorden drar in i ytterkanterna av det redan den 17 juli och kommer ur stoftmolnet först den 24 Augusti. Huvuddelen av molnet är dock ganska koncentrerat och vi passerar det mellan den 11 och 13 augusti. Vissa år går Jorden in i extra täta stoftstråk, som t.ex. under 2016 då det som mest var så mycket som 150 – 200 meteorer per timme. I år förväntar jag mig i och med Månens ljus på sin höjd 25 – 50 meteorer per timme.

Texten ovan får citeras, men med hänvisning till ”Gunnar Sporrong på klaraskyar.se”.
Nedan finner du ett utkast om meteorskurar från min blivande bok om amatörastronomi.

(Texten nedan FÅR INTE användas utan bara läsas på hemsidan.)

Meddela mig gärna om du tror att boken kan komma att intressera dig när den är klar. Intresseanmälan är förstås inte bindande. Se det som en marknadsundersökning.


Citat ur: “Konsten att bli en glad amatörastronom”
en kommande bok om amatörastronomi, av Gunnar Sporrong

Stjärnfall
Det är gemytligt att observera stjärnfall, eller meteorer som de egentligen heter. Det enda som krävs är ett bekvämt sätt att ligga i horisontalläge samt tillräckligt med varma kläder för att stå ut i en timme eller två.

Stjärnfall är en ganska bra benämning eftersom de flesta meteorer lyser med samma ljusstyrka som stjärnor gör generellt. Således ser det ut som stjärnor som ramlar ner. I själva verket är stjärnfall oftast stoftpartiklar eller som vi säger i Göteborg, ”rymdbôs”. Partiklarna i meteorskurarna härstammar ofta från olika välkända objekt som kometer och i enstaka fall någon asteroid (intorkad komet?). Medan Jorden rör sig runt Solen rör sig dessa partiklar i en annan bana runt Solen. Våra banor korsas på ett sådant sätt att vi varje år åker in i dessa tunna stoftmoln.
Som resultat av de korsade banorna anländer partiklarna till vår atmosfär med tiotals kilometer per sekund. (I t.ex. Perseidernas fall, så mycket som 58 km per sekund.) Resultatet är att dammkornen kolliderar med så många luftatomer/molekyler på så kort tid att de hettas upp och löses upp. Samtidigt blir luftatomerna så varma att de bildar ett lysande spår bakom partikeln. Hade det inte varit för det lysande spåret hade vi inte sett dem eftersom de är så små. Själva stoftkornen är nämligen ofta mellan någon hundradels millimeter till några tiotal millimeter.
Undantag förekommer förstås nästan varje natt. Enstaka meteorer kan väga runt några kilo till nästan hur mycket som helst. Men antalet minskar med storleken. Stora meteorer kanbilda eldklot och många kraftiga meteorer bryts upp vid inträdet i atmosfären. Stora meteorer kallas för bolider, men rapporteras ofta in som UFOn av de som inte är så pålästa. T.ex. var det nedfall som skedde i Chelyabinsk en mycket kraftig Bolid. Det var en sten på 10 000 ton som anlände i jordens atmosfär med en hastighet runt 30 km per sekund. Så stora meteoriter som den som tog kol på dinosaurierna (10 – 13 km i diameter) förekommer endast någon gång på 100 000 000 år.

Faktaruta:
Qingyáng-händelsenAtt meteoriter träffar människor är mycket ovanligt, men det har hänt. I mars eller april 1490 inträffade t.ex. vad som i efterhand kan beskrivas som en meteorskur eller kanske en airburst (exploderande meteor) i Shaanxi i Kina. Ett stort antal dödsfall finns dokumenterat i historiska dokument från samma tid. Ingen specifik meteorskur går att förknippa med händelsen men tre dokument, bl.a. från Ming-dynastins historieskrivare berättar om hur stenar på 1 – 1,5 kg föll från himlen som regn och dödade 10 000-tals människor.
Källor – Meteoritics 29, 864 -867, Meteoritical Society 1994, Journal of the International Meteor Organization, 25:5 1995.

Meteorskurar, kommer av lite tätare stoftmoln som Jorden kör in i. Det förekommer ett 20-tal skurar per år. Dessa skurar har vackra namn såsom Perseiderna, Gemeniderna etc. Namnen har de fått ifrån den stjärnbild de ser ut att komma ifrån. Observerar du himlen under en kväll då en meteorskur är aktiv kommer många av stjärnfallen se ut att komma ifrån ett och samma håll. Spårar du en meteor bakåt kommer linjen att korsa den stjärnbild som gett namn till skuren. Under en normal kväll kommer också sporadiska (slumpvisa) meteorer som kan ha helt andra riktningar över himlen.

Spitzer Space Telescope_Comet 73PSchwassman-Wachmann 3
Meteorskurar inträffar när Jorden under sin bana
runt Solen kör in i en ström av stoftpartiklar
ifrån t.ex. en komet. På bilden syns komet
73P Schwassman-Wachmann 3 fotograferad
med rymdteleskopet Spitzer. Kometen har
i det här fallet spruckit upp. Mellan kometfragmenten
ser vi ett svagt ljusspår.
Det är mikroskopiska stoftpartiklar 
som lossnar
från kometen medan isen smälter/sublimerar
i solvärmen. Stoftet strålat i infrarött ljus (värmestrålning).
Foto: NASA, Spitzer Space Telescope.

Meteorer kommer alltså över hela himlen och du behöver bara se till att du ser så mycket av himlen som möjligt för att vara med i leken. Undvik därför träd och skymmande byggnader. Undvik också, om du kan, besvärande belysning från väglampor, fönster, trädgårdsbelysningar, månljus och liknande. Har du besvärande ljuskällor nära dig kan det till och med vara värt att sätta dig bakom just en skymmande buske eller vägg för att slippa störande ljus. Här får du känna dig för och anpassa dig efter din observationsplats.

Använder du glasögon, välj så stora glasögon som möjligt. De områden av himlen som är oskarpa kommer synas mycket dåligt. Vid oskarp bild kommer stjärnljuset (och även stjärnfallens ljus) att sprida ut sig på näthinnan så att ljuset tunnas ut för mycket och du kommer inte att kunna se de svagaste stjärnfallen. Allra bäst ser du stjärnfallen med kontaktlinser. Linserna visar hela synfältet skarpt och följer effektivt med dina ögons rörelser.

Stjärnfallen kommer som sagt över hela himlen, så med blicken mot zenith (rakt upp) ser du flest. Om du vill kan du, som jag, lägga dig med fötterna mot den stjärnbild som meteorskuren fått sitt namn efter. Jag tycker att det är enklare att kontrollera om en meteor är från skuren om jag kan följa ljusspåret bakåt mot stjärnbilden.

En normal kväll kan du se så mycket som ett till två stjärnfall i timmen, kanske så mycket som fem från en riktigt mörk plats. Samtidigt, under de dagar då vi har meteorskurar ser du ibland betydligt fler. Då är det intressant att särskilja vilka meteorer som tillhör skuren (eller ibland skurarna) och vilka som är sporadiska meteorer.

När du läser om meteorskurar ser du ofta en förutsägelse eller prognos. Bokstäverna ”ZHR” följt av en siffra ger dig en fingervisning om vad du kan förvänta dig av skuren. ZHR står för Zenithal Hourly Rate. Denna siffra indikerar hur många meteorer som kan ses men syftar då till skurens mest aktiva del eller ”toppen”. Meteorskurar håller oftast på i flera dygn, upp till någon månad. ZHR syftar alltså på hur många meteorer du upplever som mest. Oftast gäller denna siffra bara under någon eller några få timmar. Vissa meteorskurar kan också överraska med tillfälliga stråk med betydligt fler meteorer än vad ZHR indikerar.

Jag skall inte gå in på hur du matematiskt räknar ut ZHR, men principen bygger på följande. Om du har perfekta väderförhållanden och kan se i alla riktningar på en gång helt utan hinder så får du ZHR. Först måste du tänka på att du endast kan se en del av himlen åt gången. Jag skulle t.ex. uppskatta att när jag tittar effektivt ser jag ett område på c:a 30 grader rakt framför mig. Indirekt kan jag kanske se händelser nästan 90 grader från där jag fäster blicken. För att räkna ut ZHR måste du kompensera för vad du ser. Därefter måste du räkna ut hur många du inte kan se p.g.a. ljus himmel, dis, m.m. Siffran du använder kallas för gränsmagnitud och används ofta hos amatörastronomer. Du kan testa gränsmagnituden genom att se hur ljussvaga stjärnor du kan se för blotta ögat, rakt upp, och jämföra de svagaste med en stjärnkarta. (Mer om det i senare kapitel.) Du får också beräkna hur stor del av himlen som är fri från moln, byggnader, träd etc. Jag som observerat ganska många meteorskurar brukar dividera den uppskattade siffran, ZHR, med två (om jag vet att jag kommar att ha riktigt bra förhållanden utan måne och störande ljus) eller så mycket som fem (om jag står i en park inne i sta’n).

En annan sak du bör ha i åtanke är att meteorskurar oftast blir bättre ju högre stjärnbilden (som gett den namnet) står på himlen, samt ju närmare gryningen du tittar. Det beror på att när Jorden färdas genom rymden så sveper den upp flest meteorer på den sidan där det just nu är morgon. (Det gäller inte skurarna med en kort och intensiv topp, dessa är ibland som bäst under så lite som en bestämd timme.) Kan du vara vaken till innan det gryr kommer du alltså oftast att se flest meteorer. Står det att toppen ligger den 14 december så är det oftast på morgonen den 14 som det är bäst. Går du gärna ut på kvällen, så gå ut den 13 och var vaken så länge som möjligt efter midnatt. Kvällen den 14 kommer troligtvis att ge färre meteorer men båda kvällarna är sannolikt bra. För de skurar med en ytterst kort topp skiljer tiderna ofta från år till år och du kan behöva läsa en nyare rapport på nätet för att pricka in toppen.

Observera dessutom att toppen förskjuts framåt 6 timmar per år förutom under skottår de den skjuts tillbaka ett dygn. Kolla alltså efter årets tider!


 

I samma kapitel berörs allt du kan se från solstolen, från planeternas rörelser, variabla stjärnor, Månens faser, förmörkelser, satelliter m.m.

Vintergatans snabbaste stjärnor – kanske inte våra egna…

Tja… detta berättar några forskare i The Astrophysical Journal. Rapporten är sedan 2015, men som jag ser det, även gamla nyheter är nyheter om du inte läst dem tidigare.

En grupp astronomer som jobbat med the Sloan Digital Sky Survey har studerat 20 stycken M-dvärgar, d.v.s. ganska sollika stjärnor, med hastigheter över 400 km i sekunden. (1,44 miljoner kilometer i timmen.) Som en jämförelse rör sig Solen med 225 km per sekund i sin rörelse kring Vintergatans centrum. 400 km per sekunden är över ”flyktahastigheten” för vintergatan. Dessa stjärnor är alltså så snabba att de inte kan hållas fast av gravitationen från Vintergatan.

Det finns flera sätt för stjärnor att få en sådan hastighet. T.ex. kan en av stjärnorna i ett dubbelstjärnesystem (två eller fler stjärnor som rör sig i bana kring varandra) explodera. När den ena stjärnan exploderar far den andra stjärnan iväg. Hastigheten den har när den åker iväg är ofta i samma härad som den hastighet den hade när den rörde sig kring sin systerstjärna som sedermera exploderade.

Man kan också tänka sig att stjärnor i små stjärnhopar kan accelereras upp i hastigheter stora nog att lämna både hopen och galaxen.

Vad som konstaterats av forskargruppen, ledd av Douglas Boubert är att en del av de stjärnor vi observerat med Sloan Digital Sky Survey verkar vara flyktingar från Stora Magellanska Molnet, en av våra närmsta granngalaxer. Denna ganska lilla galax rör sig långsamt nog att ligga i omloppsbana runt Vintergatan.

Bild på Stora och Lilla Magellanska Molnen över Very Large Telescope.
Stora och Lilla Magellanska molnen fotograferade
över Europeiska Rymdorganisationen ESOs
Very Large Telescope på Cerro Paranal i Chile.
Foto: John Colosimo, ESOs ficker-grupp.

Forskarna, från Cambridge Universitet använde data från Sloan Digital Sky Survey samt datorsimuleringar för att visa att dessa fartdårar till stjärnor inte är från vår egen vintergata utan tycks härstamma från en av våra granngalaxer. Efter att en av stjärnorna i dubbelstjärnesystemet exploderat skall enligt deras modeller den andra stjärnan ha fått ”flykthastighet” så att den lämnat Stora Magellanska Molnet. Därefter har den kommit tillräckligt nära Vintergatan för att accelereras emot vår galax. Där nu dessa stjärnor befinner sig, inom 1000 parsec (3 260 ljusår) från Jorden har de en sådan fart att de inte är bundna till Vintergatan heller utan med tiden kommer att slita sig loss ur gravitationens grepp. Arbetet publicerades i Royal Astronomical Society’s månatliga nyhetsbrev och presenterades den 5 juli i år på National Astronomical Meeting i Hull, England.

En av de saker som lyfts fram är att det finns flera olika förklaringar till varför dessa hypersnabba stjärnor får den fart de får, men ingen (hittills) som förklarar varför de endast återfinns i ett område på himlen. Idag har hittats ett 20-tal hyperhastighetsstjärnor, mest på norra stjärnhimlen i stjärnbilden Leo och Sextans. Detta förklarar de med att de härstammar från just Stora Magellanska Molnet.

Om de kommer från Stora Magellanska Molnet så förklarar det också enklare varför de lyckats komma upp i sådana hastigheter. Först och främst väger dvärggalaxen en tiondel av vad Vintergatan gör, vilket gör det enklare för stjärnor att rymma. Dessutom; eftersom molnet rör sig runt vintergatan med över 400 km/s så kommer stjärnornas hastighet att vara dvärggalaxens hastighet plus den hastighet stjärnan får då den lossnar från sin systerstjärna.

Simuleringarna pekar inte bara bakåt mot Stora Magellanska Molnet utan visar också att det borde finnas ungefär 10 000 förrymda stjärnor med liknande hastigheter. Men mycket få hamnar så nära att vi kan observera dem. Dessutom, om de har livslängder på 100 miljoner år eller så så kommer många av dessa rymlingar ha dött i flykten och bildat neutronstjärnor eller svarta hål som är allt för ljussvaga eller svarta så att vi inte kan se dem.

Nu inväntar vi Europeiska Gaia-satelliten som nästa år skall beräkna data för en miljard stjärnor. Bland dessa bör vi finna ett tydligt spår av förrymda stjärnor om teorin stämmer.

Källa: The Astrophysical Journal

Ozonlagret återställs långsammare än väntat

Återigen blir det inte fråga om ren astronomi utan snarare atmosfärskemi. Men hav överseende, ty astronominyheter kommer tids nog. Atmosfärskemi är ju också nära knutet till livets utveckling och till stenplaneterna i stort.

OZONE_D2017-07-01_G^348X348.IOMI_PAURA_V8F_MGEOS5FP_LSH
Ozonhålet över Antarktis 1 juli 2016
modellerat av NASA.

En rapport från Lancaster Universitet och Dr Ryan Hossaini berättar att återhämtningen av ozonlagret sannolikt kommer ta mellan 5 och 30 år längre än man tidigare väntat. Siffran är mycket osäker eftersom redan återhämtningstakten är svårförutsägbar. Man har antagit att det antarktiska ozon-hålet skulle vara helt återställt någon gång mellan 2046 och 2057, men denna siffra kan som sagt behöva justeras framåt.

Efter FNs Montreal-protokoll, 1987, vilket var en internationell framgångssaga, har återhämtningen varit ganska stabil. Detta trots de enorma motprestationerna från industrin, med s.k. vetenskapliga rapporter skrivna av samma goa gubbar som tidigare förespråkat både kärnvapen, tobaksrökning, tobaksrökning för gravida och sedermera den passiva rökningens ickeeffekter. Därefter hävdar samma gäng den fortsatta oljeeldningens ickepåverkan på klimatet. Efter att det internationella samarbetet tog fart och de stabila fluoro-kloro-freonerna förbjöds har som sagt halterna ozon i övre atmosfären så sakteliga ökat igen.

Vad som nu verkar vara bekymret är alla de kemiska föreningar som har mildare ozonpåverkan men som inte reglerats då de har kortare livslängd i atmosfären. Som exempel kan nämnas dikloro-metan som visserligen ganska snabbt bryts ner, men som å andra sidan ökar i mängd på grund av ökad användning. Idag uppmäts alltså högre och högre halter av dikloro-metan i atmosfären och allt större mängd orkar upp till stratosfären.

För att förstå vad som kommer ske med ozonet behöver vi först få inblick i vad som sker i nedre atmosfären eller troposfären. Mängden klor i troposfären har minskat med 10% från toppen 1994 till 2012 enligt rapporten. (Snittminskningen över tid ger ett bättre värde än årliga variationer.) Det klor som emellertid påverkar ozonet är det som når upp till stratosfären. Här sker minskningen något långsammare med 8,7% på samma tid, men den är i alla fall stadig.

Utöver klorföreningarna finns även föreningar innehållande brom och föreningar innehållande fluor, vilka båda har liknande egenskaper om än inte lika aggressiva. Brom har minskat från sin topp 1998 med 13% medan fluor i stället ökar med närmare 1% per år de sista åren. Siffrorna stämmer hyfsat väl med de siffror vi ser i den industriella användningen av dessa ämnen.

Det som sker i stratosfären är sedan att UV-ljus från Solen slår loss kloratomerna. Därefter kan kloratomerna katalysera nedbrytningen av ozon. (Att verka som katalysatoer beryder att ämnet deltar i reaktionen men kommer ur den oskadd och kan användas om och om igen.) För mer info kan du kika på reaktionerna nedan.

Vi vet inte exakt var det hela kommer sluta, men att återställningen kan komma att gå långsammare framöver verkar rimligt anser  bl.a. NOAA (National Oceanic and Air Administration).

Källa:
World Meteorologic Organization;
L.J. Carpenter and S. Reimann (Lead Authors), J.B. Burkholder, C. Clerbaux, B.D. Hall, R. Hossaini, J.C. Laube, and S.A. Yvon-Lewis, Ozone-Depleting Substances (ODSs) and Other Gases of Interest to the Montreal Protocol, Chapter 1 in Scientific Assessment of Ozone Depletion: 2014, Global Ozone Research and Monitoring Project – Report No. 55, World Meteorological Organization, Geneva, Switzerland, 2014.


För den lite mer kemiintresserade kan följande formler vara av intresse:

Cl + 03 —> ClO + O2
En kloratom reagerar med en ozon-molekyl (tre syreatomer) och bildar klormonoxid och syre (två kloratomer).

ClO —> Cl + O
Klormonoxid bryts i UV-ljus sönder till en kloratom och en syreatom.

O + O —> O2
Syreatomen kan nu antingen träffa på en annan syreatom och bilda syrgas (två syreatomer) eller träffa en syremolekyl och bilda ozon på nytt.

Kloratomen som nu är ensam kan upprepa processen om och om igen.

 

Meteorskur på Lucia!

Så var det då dags igen för Lucia-meteorerna. Förra året hade jag visning i Skara för de som var sugna att delta. I år blir det återigen firande med start kl. 19.00 på Astro Sweden i Skara (Axvallagatan 16). Här börjar vi med en timme föredrag om meteorer. Föredraget “Asteroider och kometer och hotet från rymden” är tänkt som lite mysig Lucia-spänning för den som vågar. Om vädret tillåter kommer det att bli observationer på fotbollsplanen bakom Teglaskolan (också i Skara). Bor du på landet kan det mycket väl vara bättre att stanna hemma, men bor du i närheten eller vill höra föredraget är det bara att komma! Observerar du med mig på fotbollsplanen bakom Tegla får du sällskap och chans att ställa lite frågor. Om vädret är bra startar vi där kl. 20.45. I annat fall går jag hem och dricker glögg.

Meteorskuren kommer ju ifrån ett kosmiskt dammoln som Jorden kör in i varje år. Dammolnet är tunnast i ytterkanterna och tätast i mitten vilket gör att vi faktiskt kan se dessa meteorer mellan den 6 och den 18 december. Den tätaste delen passerar vi mellan den 12 och 14 december. Som mest lutar det åt att vi kommer att upplevaLucia kvällen och framåt småtimmarna morgonen den 14. Dessvärre har vi en betydande måne som lyser upp natthimlen och dränker de allra svagaste i ljus.

Under ideala mörka förhållanden med mörk himmel och utan måne har så mycket som 120 till 160 meteorer kunnat upplevas, men i år får vi vara glada för 20 – 50 stycken. Många fler ramlar förstås ned, men de flesta av dem kommer vara så ljussvaga att Månens ljus kommer göra dem osynliga.

Varför namnet Gemeniderna då? Jo, eftersom skuren härstammar från ett objekt som heter Paethon som har sin egen bana runt Solen så rör sig alla gemenider i ungefär samma riktning runt Solen. Samtidigt rör vi  oss i vår bana runt Solen. När våra banor korsas kommer de alla se ut att komma från samma punkt på himlen. En punkt nära stjärnan Pollux i stjärnbilden Tvillingarna eller Gemeni som den heter på latin. Således namnet Gemeniderna.

Bara för att den kommer därifrån betyder det inte per automatik att det är bästa stället att titta mot. Det viktigaste är att du tittar mot zenith eller i den riktning himlen är mörkast. Av gammal vana brukar jag lägga mig i solstolen med ansiktet mot Zenith men fötterna pekandes mot Gemeniderna. Då kan jag se strecket av en meteor och spåra den tillbaka mot stjärnbilden. Kommer den från rätt håll är det en gemenid. Är det i stället så att den kommer från en annan riktning är det en sporadisk meteor som inte kommer från samma moln.

Observera meteorskurar

Vill du ut och titta på skuren** rekommenderar jag att du söker upp en så mörk plats som möjligt. (Då syns även de svagaste meteorerna. Välj gärna en plats med mycket fri himmel så att du inte har träd eller liknande i vägen. Har du tillgång till liggunderlag eller solstol så ligg ner på marken och njut av skådespelet.**

Fotografera skådespelet
För att fotografera skådespelet kan du använda dig av en systemkamera, på static, med normalobjektiv eller kanske lite kortare. Exponera på ISO400 (eller kanske 800 om du har riktigt mörk himmel). Ta femminutersexponeringar. Stjärnorna kommer bilda korta spår. men får du en meteor på kortet kommer den att vara rak och inte svagt böjd som stjärnorna. Den kommer sannolikt vara längre och riktad åt ett helt annat håll.

Historia
Denna skur verkar ha uppkommit ganska plötsligt runt 1860. Astronomerna R.P. Greg (England) och B.V. Mars och A.C. Twining (USA) upptäckte skuren oberoende av varandra 1862. Året efter 1863 tecknade A.S. Herschel ned  att han observerat meteorer från samma område. Detta samt tre “eldklot” från samma riktning. De första åren var skuren relativt svag men antalet ökade medan åren gick. Under 1890-talet konstaterades över 20 stycken i timmen varav vissa var ljusa och grönaktiga i färgen.

Beräkningar
Sedan 1940-talet och Harward Meteor Project har vår förståelse för skuren ökat. Man har räknat ut banelementen för skuren och kan konstatera att den har en bana som lutar väldigt lite i förhållande till solsystemets plan. Meteorerna rör sig ett varv runt Solen på 1,65 år. Banan för partiklarna går utanför Jordbanan under större delen av varvet medan de passerar Jordbanan och ligger innanför under en kortare tid.

Under banan påverkas de huvudsakligen av två himlakroppar, Jorden och Jupiter. Därav är Jordens påverkan ganska liten medan Jupiter påverkar mer med sin högre gravitation. Ifrån denna information kan vi sluta oss till att skuren kommer att ligga på kollisionskurs med Jorden endast århundradet ut och att den kommer försämras under åren framöver.

3200 Paethon
Marcoaliaslama_Asteroid_Phaethon_25dec2010_stackOktober 1983 sökte man efter källan till skuren med infrarödsatelliten IRAS och fann en snabb asteroid i ritning mot stjärnbilden Draken. Dagen efter bekräftades samma asteroid med ett markbundet teleskop. Skuren vi kallar gemeniderna härstammar från 3200 Paethon, sannolikt en gammal intorkad kometkärna. Paethon är ett udda objekt då asteroiden kommer närmast Solen av alla namngivna objekt. Som närmast ligger den endast 15 soldiametrar från Solen. (Det finns flera av de mycket mindre och icke namngivna asteroiderna som kommer närmare Solen.) Paethon tillhör gruppen Apollo-asteroider. Asteroider som befinner sig utanför Jordens bana runt Solen under större delen av varvet men som kommer innanför Jordbanan under någon del av varvet. Fotoserien ovan är tagen av wikipediaanvändare Marcoaliaslama och visar asteroiden i ett större amatörastronomiskt instrument. Samtidigt som Paethon beter sig som en asteroid har man med Stereosonderna (som studerar Solen) kunnat detektera att den spyr ut material när den ligger som allra närmast Solen. Sannoligt är det när detta sker som de partiklar bildas som når Jorden runt Lucia.

* Vi skall dock tänka på att stjärnbilderna och vad som sker i vårt solsystem inte har med varandra att göra. Det är ungefär som att kalla mig stockhomare för att jag råkar stå vid Skara domkyrka medan du som observatör står några meter längre bort och ser att jag står i samma riktning som Stockholm 30 mil bort. Däremot har dessa namn en praktisk betydelse då vi kan använda “kartan” stjärnbilderna representerar för att beskriva det vi ser.

** Meteorskur kan ge lite fel bild eftersom det kommer någon till några meteorer/stjärnfall per minut och ibland så lite som en var tionde minut beroende på vilken skur vi talar om.

Källor: Wikipedia, NASA m.fl.

 

Perseiderna 2016

Då jag har mycket att göra i dagarna kommer ingen ny artikel att skrivas om meteorskuren Perseiderna. Däremot kommer här en repris från förra året fas justerad med en del nya data. Skuren som inte har förändrats nämnvärt sedan dess har sin topp (flest stjärnfall) natten mellan den 12 och 13 augusti.

Perseiderna är en meteorskur, eller som vi kallar det, en samling med stjärnfall. Jorden kör in i detta stoftmoln varje år vid ungefär samma tidpunkt. I år infaller maximum under natten mellan den 12 och 13 augusti. Befinner du dig ute på en mörk plats kan du i år få uppleva så mycket som 50 – 120 meteorer per timme, i alla fall efter månen gått ned. Låt mig förklara!

Stjärnfall?
Perseidernna, Laurentius tårar eller som grekerna kallade den Perseus Söner är en meteorskur som setts varje år sedan 36 år före vår tideräkning. Det vi ser på himlen som stjärnor som faller är i själva verket mycket små sandkorn som träffar jordens atmosfär med 58 km i sekunden. Vid denna enorma hastighet bromsas kornet hastigt medan luften och kornet upphettas till flera tusen grader. Då ser vi det upphettade luftspåret bakom sandkornet som en stjärna som faller. Sandkornen härrör från en komet som heter Swift-Tuttle. Kometen som upptäcktes av Lewis Swift och Horace Parnell Tuttle 16 juli 1862 kommer relativt nära Jordens bana en gång vart 130 år. Samtidigt som kometen närmar sig Solen (och Jorden) tinar den upp och bildar en svans av gas och stoft. Stoftpartiklarna har nu ungefär samma bana som kometen vilket gör att Jorden sveper in i stoftmolnet varje gång Jorden passerar denna punkt i banan. Stoftmolnet har där vi passerar en tjocklek av 15 miljoner km. Det motsvarar 1/10 av avståndet till Solen eller 40 gånger längre än avståndet till Månen.

Att observera perseiderna
Perseiderna är den mest kända meteorskuren bland allmänheten. Inte för att den är bäst utan för att flest har sett den. Under året passerar Jorden genom ett 20-tal stoftmoln eller meteorskurar som vi kan kalla dem. Perseiderna, 12 – 13 augusti och Geminiderna 13 dec. är väl de som är häftigast att se på norra halvklotet. Dock är det ju så att de flesta svenskar inte vågar sig ut i vinterkylan för att njuta av nattmörkret utan är ute mer under sommarmånaderna. Således har de flesta sett stjärnfall i augusti men betydligt färre på Lucia. I år ligger skuren bra till. Det som förstör en meteorskur mest är ljus. Det kan vara ljus från gatlampor och liknande men också ljuset från en av våra största naturliga störningskällor, Månen. I år har vi turen att månen är knappt halv och på väg ner under kvällen. Den kommer alltså inte att störa oss allt för långt in på natten.

Perseiderna har fått namnet för att de ser ut att komma i riktning från stjärnbilden Perseus. De kommer över hela himlen, men förlänger du ljusspåret bakåt kommer det att peka på stjärnbildens Perseus. (Ser du ett stjärnfall som kommer från ett helt annat håll så är det ingen perseid utan sannolikt en ensam strömeteor.)

Under kvällens första timmar faller meteorerna in i flack vinkel. De första är få, men kan bli utdragna och relativt ljusstarka. Titta så snart det mörknar! Allt eftersom Perseus kommer högre upp kommer antalet att öka. De blir fler men kortvarigare. Allra flest kommer du att få se innan gryningen. (Det är då det kan komma upp i maxantalet 50 – 120 st i timmen.)

Att observera Perseiderna
Perseus ligger i nordost i skymningen och klättrar
gradvis mot söder. Titta under Cassiopeja,
som ser ut som ett “W”.

Meteorerna kommer över hela himlen, men jag brukar av gammal vana lägga mig med fötterna mot Perseus. Godtyckligt kanske, men jag gillar det.

Hur observerar jag Perseiderna?
1. Leta reda på en plats med öppen himmel. Inga skymmande träd eller hus. Ju mer av himlen du ser desto bättre!
2. Försök hitta en mörk plats. Ju mindre störande ljus desto fler av de ljussvaga meteorerna kan du se!
3. Ta med dig något att sitta eller ligga på. Bekvämlighet är A och O eftersom det är en del väntan.
4. Klä dig varmt och särskilt fuktfritt. Dels ligger du stilla. Dels faller mycket dagg såhär års.
5. Tålamod!! Även med 120 meteorer i timmen (vilket är relativt sällsynt) får du vänta 30 sekunder per stjärnfall i snitt. (Ibland två – tre minuter.)
(6) Snälla, ta med dig solstolen eller liggunderlaget. Det är synd om 100 000-tals svenska invånare går till jobbet trötta OCH med nackspärr på måndag.

Tsunamis på Mars?!

Lite långsökt på en ökenplanet kanske, men det har ju inte alltid varit öken på Mars.

En studie publicerad i tidskriften Nature berättar om att två stora meteoriter som kraschat ner på Mars för flera miljarder år sedan sannolikt kunnat orsaka mega-tsunamis. Antagandet är dock inte taget ur luften utan man talar om ett tsunamiärrat landskap som visar spår efter händelserna än idag.

Vad man sett i Mars norra slättlandskap är lämningar ovanför det som tidigare har varit kustlandskap. Lämningarna efter dessa jättevågor är ännu ett bevis i en lång serie av bevis för ett kallt, saltvattenshav som mycket väl kan ha gjort det möjligt för tidigt liv på vår grannplanet.

srep25106-f1
A – En bild över Circum-Chryse gränsen mellan hög och låglänt terräng. Den röda och svarta linjen visar strandregionen mellan hav och landmassa. De tre blåa pilarna visar var stranden brutits igenom av några av planetens kraftigaste vattenflöden. På bild B visas strömlinjeformade ytor där sannolikt isbergen hamnat och sedan slitits av det återströmmande vattnet. Därefter har de smält och lämnat efter sig högar av bråte. Bild C visar en närbild på en av dessa strömlinjeformade geologiska formationer. Bilder: ESA

Det första nedslaget skall ha skett för runt 3,4 miljarder år sedan. Det tydligaste beviset är en kanal som har bildats av återflödet av de stora vattenmängderna som kastades upp över land. På sin väg tillbaka skall vattnet ha skapat en flodfåra som har bildats på kort tid under ett extremt vattenflöde. Berättar Alberto Fairén, gästforskare på Cornel University. (Alberto jobbar normalt på centret för astrobiologi i Madrid.)

Det senare nedslaget som skedde miljontals år senare tycks ha skett efter att klimatet försämrats avsevärt på Mars. Det kallare klimatet orsakade att mycket vatten frusit runt Mars poler varvid havsytan dragit sig tillbaka innan den andra tsunamivågen.

Lämningar efter det andra nedslaget innefattar bl.a. stora isberg som kastats upp på land fortfarande frusna. Sannolikt kom detta vatten aldrig att tina. I stället kom det att sakta sublimera*. När dessa isberg försvunnit lämnades permanenta spår på slätterna efter dem.

Deras rapport publicerades 19 maj i tidskriften Nature. Läs hela rapporten här!

*Sublimera är det samma som frystorkas. Under rätt omständigheter, t.ex. när lufttrycket är för lågt kommer vattenmolekyler från vattenis att färdas direkt från isen och upp i luften utan att isen smälter.

Kepler – 1284 nya planeter funna!

Nåja, denna nyhet är kanske gammal vi det här laget. Men, även gamla nyheter är nyheter för den som inte hört dem innan. Och, som det ser ut just nu har jag själv inte hunnit skriva så mycket på ett tag och min bok om “Amatörastronomi för nybörjare” kräver en hel del tid. 135 sidor skrivna och de första figurerna börjar att ta form i form akvareller. Även lite lånefoton är på G in. Men men… åter till planeterna!

Keplerteleskopet* har nu alltså konfirmerat ytterligare 1 284 planeter runt fjärran solar. Forskarna har alltså nu konstaterat att 1 284 tidigare observerade objekt som skuggat stjärnors ljus nu har återkommit mer än en gång och således verkar vara planeter med stabil omloppsbana runt sin stjärna.

Kepler_spacecraft_artist_render_(crop)
Kepler-teleskopet – en konstnärlig vy.
Bild: NASA

Rapporten som släpptes den 10 maj visar på en dubbling** av antalet planeter som Kepler-teleskopet observerat. Metoden teleskopet utnyttjar är lik Merkuriuspassagen som nämnts tidigare på KlaraSkyar. När en planet passerar framför sin stjärna (sin Sol) skymmer den bort en mycket liten del av ljuset. Det hela är mätbart, men självklart är det lättare att se en stor planets större skugga framför en liten stjärna. De planeter vi helst vill se, Jord-lika planeter, blir således svårare att se än Jupiter-stora planeter.

Idag använder man en ny, anpassad teknik utvecklad av Timothy Morton som är en av rapportens författare. I och med att vi idag observerat så många planeter så har vi också tidigare exempel på hur en planetpassage framför en stjärna ser ut. Med dessa data kan man effektivare behandla nya observationer så att resultaten blir mera lättydda.

Metoden går ut på att de simulerar tidigare observationer av exoplaneter och jämför med de nya observationerna. Därefter simulerar de andra typer av skiftningar i ljusstyrka som bekräftat INTE är exoplaneter och jämför dessa data med de nyligen registrerade.

Som Timothy själv beskriver metoden: “Tappar du ett fåtal stora brödsmulor på golvet kan du plocka upp dem en och en. Spiller du ut en paket skorpmjöl behöver du en sopborste för att få upp dem. Denna beräkningsmetod är som en sopborste.” Just detta problem är det forskarna har att brottas med. De har så många observerade potentiella planeter att de behöver bredare metoder att angripa data med.

Innan rapporten släpptes fanns 4 302 planetkandidater. Dessa är skiftningar i stjärnans ljus som sedermera behöver bekräftas. Av dessa har nu 1 284st höjts till 99% sannolikhet att de är planeter. Av de övriga ligger 1 327st över 50% sannolikhet att de är planeter. Av de nyligen bekräftade planeterna är c:a 550st sannolikt Jord-lika, att döma av deras storlek. Nio av dessa ligger inom den beboeliga sonen eller “Guldlock-sonen” där avståndet till stjärnan möjliggör flytande vatten.

* Kepler-teleskopet observerar kontinuerligt 145 000 stjärnor och deras ljusstyrka. Små förändringar i ljusstyrka kan bero på många olika saker. Kepler-teleskopet letar särskilt efter en typ. Effekten av en planet som passerar framför stjärnan och förmörkar den en aning.

** Idag har vi 3 422 bekräftade exoplaneter i 2 560 solsystem. (1 juni 2016.)

Ekonomisk kollaps större risk än solutbrott?

Jo, jag vet, huvudtemat på denna sida är fokuserat på astronomi och en och annan klimatnyhet, men samtidigt vill jag sätta solutbrott, asteroidnedslag och klimatförändringar i perspektiv. Så här kommer ett litet sidosteg som antagligen kommer att upprepas några gånger framöver. Jag förstår om ni inte vill läsa detta, men hoppa i så fall ner till nästa nyhet så kan du hålla huvudet utanför luftslussen och se stjärnor i alla fall ett litet tag till. ;-)

Jag är inte ekonom, men jag är ganska logiskt sinnad. Med detta som grund och om man inte lyssnar till allt för mycket propaganda inser man snart att vår situation är allt annat än stabil. Vi må ha risker att stenar faller på oss från rymden, eller att Solen får ett utbrott som slår ut all (ALL) el på Jorden i 3 – 4 år. Men dessa är relativt små även om de är ytterst allvarliga riskmoment. Än högre på Skalan ligger klimatförändringarna (och här snackar vi inte risk eller sannolikhet utan här är sannolikheten att vi kommer få allvarliga problem p.g.a. de klimatförändringar vi skapat oss är 100%). Frågan är bara när och hur de drabbar. Men, och detta är ett viktigt men… vi står inför ett hot som är betydligt mer akut. Kanske inte större, men mer akut! Vår ekonomi!

Låt oss börja med ett enkelt begrepp som man slänger sig med utan att direkt fundera på vad det egentligen betyder. Statsskuld… Har du någon gång funderat på vad det betyder att Sverige har en statsskuld? Inte? Låt oss grotta ner oss i denna fantastiska företeelse. Ett land kan ju i ett krisläge skapa statsobligationer och statsskuldväxlar… (I alla fall är det så jag fattat det efter att ha läst på lite hos riksgälden.) Dessa kan sedan “köpas av de som vill placera sina pengar utan allt för mycket risker. (!)

När jag började intressera mig för astronomi på det glada 80-talet kunde man jämföra Sveriges statsskuld med antalet stjärnor i Vintergatan. Nåja… jämförelsen var lite extrem men ändå väckte den lite tankar och var på så sätt givande att ha med när man berättade om astronomi för nybörjare inom ämnet. Dessvärre är det inte så längre. Under 70-talet höll vi oss under 200 miljarder kronor, men trenden var en långsamt växande statsskuld. Under 1980-talet ökade den fram till 1986 då den nådde drygt 600 miljarder. Därefter höll den socialdemokratiska regeringen åter tillbaka och den sjönk sakta fram till 1990 då den sakta började öka. Från valet 1991 till 1994 då moderaterna tog makten i en koalition ökade statsskulden från knappa 700 miljarder till 1300 miljarder. Det är 600 miljarder på 3 år. (Det tog socialdemokraterna 16 år att öka 620 miljarder till 700 miljarder.) (Bara en tankegång från min sida. Och, jo, jag vet att det var lite kriser inblandade.) Från 1994 när Socialdemokraterna kom till makten var bollen i rullning och lyckades rulla upp till 1450 miljarder år 1998 innan vänsterregeringen lyckades trycka ned skulden med 150 miljarder under de följande åren fram till 2006. Den nedåtgående trenden höll i sig några år under det borgerliga styret hjälpt av bl.a. försäljning av statliga bolag och privatisering som skulle ge oss billigare elpriser etc. (Nåja…) Vi parerade börskraschen och bankkrisen i USA ganska väl, men från 2012 började skulden stiga från 1150 – 1400 miljarder igen på bara två år. Sedan valåret 2014 har skulden endast ökat med 40 miljarder. Det är säkert inte styrets fel, men samtliga extrema höjningar sammanfaller med högerstyre. En mycket olycklig slump… (?!)

Men åter till skulden som nu snart är uppe i 1998 års nivåer. (29 april var den: 15 956 777 949 kronor). Låter det mycket? Det är inte farligt jämfört med länder som Kina och USA, men visst det är en slant.

Om vi då tar in de privata skulderna så är skulden i Sverige i snitt idag c:a 707 000 kr. Skulle jag leva tills jag är 100 skulle det innebära att jag skulle behöva betala c:a 11 800 kronor per år eller en lax i månaden. Jag vet inte vad ni tror, men majoriteten av svenskarna är inte i den situationen att de med start idag skulle fixa detta utan en större omställning. Än mindre om man räknar med att en genomsnittlig normal barnfamilj behöver betala tillbaka c:a 4000 i månaden för att betala av de statliga lånen och sina privata under en livstid. (Då räknar jag med alla som bor i billiga lägenheter i förorterna, pensionärer, bebisar, långtidssjukskrivna etc. De flesta skulle inte orka att betala tillbaka bara sina egna skulder om Riksbanken skulle höja räntan till 6%.

Nu kommer det sannolikt inte hända de närmsta 10 åren eftersom vår ekonomi då skulle raseras totalt på några månader.

Men men…
Detta var en liten tankeställare från en som inte bara har stjärnor i huvudet. Jag kommer att fortsätta min ekonomiska odyssé en annan dag. Till dess, håll i slantarna (så att banken har något kvar att sno, när räntan på allvar blir negativ! :-)

Klara skyar!
Gunnar

P.S. Jag lovar, det blir astronomi på agendan nästa gång jag skriver!

Hydra – måne av ren is?

Nu är det 10 månader sedan farkosten New Horizon gjorde sin historiska passage förbi Pluto med sina fem månar. Fortfarande droppar det in spännande data från passagen då den lilla sonden inte kan skicka data så snabbt över de enorma avstånd det rör sig om.

Det som var mest förvånande angående den lilla månen Hydra var att den kunde vara så liten men ändå så ljus. Misstankar föddes tidigt om ett högt vatteninnehåll. Först nu, ett knappt år senare, har det bekräftats.

Data samlades in med Raplph/Linear Etalon Imaging Spectral Array (LEISA) – instrumentet den 14 juli 2015 på ett avstånd av bara 240 000 km*. Instrumentet som är byggt för att samla in infrarött ljus kan detektera många olika kemiska föreningar beroende på det ljus** de skickar ut. De data som kom in visar omisskännligt på vatten i kristalin form (välstrukturerad is). I den infraröda strålningen fanns två mörka områden, en bredare absorptionslinje  mellan 1,50 och 1,60 mikrometer och en smalare kring 1,65 mikrometer. Båda tydliga linjer från vatten.

Pure-Ice_Hydra_Charon_Spectra-composite
Data från New Horizons Ralph/LEISA-spektrofotometer.

Hydras spektra är likt det från Plutos största måne Charon som också domineras av fruset vatten. Hydras absorption är tydligare vilket tyder på att den antingen har större/renare kristaller eller att de ligger arrangerade på ett sätt som gör att de reflekterar mer ljus i den vinkeln sonden fotograferat månen.

Hydra tros ha bildats av resterna efter den kollision som bildade Pluto och Charon för c:a 4 miljarder år sedan. (Om jag inte minns fel föreslog jag just detta scenario, för bildandet av månen Charon, ett drygt år tillbaka.)  En stor del av ytmaterialet från de båda himlakropparna slogs loss vid kollisionen. Det material som inte ramlade ner på Pluto eller Charon igen samlades till viss del och bildade denna lilla ismåne.

Hydras vita yta och absorptionslinjer från vattenis tyder på att den inte samlat på sig så mycket rymdstoft som både Pluto och Charon de sista fyra miljarder åren. “Kanske kan mikrometeoriter kontinuerligt rena ytan från stoft genom att slå undan föroreningarna.” säger Simon Porter, Southwest Research Indstitute, i Boulder, Colorado, medlem i New Horizons vetenskapliga team. “Denna effekt skulle gå mycket långsammare på den stora Pluto där materialet skulle falla ned igen p.g.a. den högre gravitationen.” berättar han vidare.

Kanske kan det också vara så att den p.g.a. sin storlek kunnat låta en del lättflyktiga organiska föreningar blåsa iväg med Solvinden under Pluto-sommaren (när pluto ligger närmare Solen) medan den mer värmetåliga vattenisen stannat kvar. (Min egen hypotes.)

Nu väntar teamet med spänning på data från de andra små månarna som ännu inte sänts över från New Horizon-sonden.

* Vår månes avstånd från Jorden är c:a 400 000 km.
** Infrarött ljus (värmestrålning) kan inte ses av våra ögon även om det är samma sorts fysikaliska fenomen (elektromagnetisk strålning) som synligt ljus.

Källa: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Southwest Research Institute.

Merkuriuspassagen 9 maj

Jag vet inte hur många av er som var med förra gången det fanns en chans att se en Merkuriuspassage, men, även om de händer med jämna mellanrum är timingen avgörande. Förra chansen vi hade var den 7 maj 2003. Tidigt en onsdagsmorgon fanns chanserna att uppleva planeten Merkurius siluett framför solytan. Och, minns jag inte helt fel så låg det dimmslöjor över Göteborg denna morgon, så att vi bara delvis såg den. (Men det kan vara Venuspassagen jag tänker på förstås…)

Mercury_transit_2
Merkurius är den runda fläcken till skillnad
från de mer oregelbundna solfläckarna.
Foto: Brocken Inaglory

Nu är det som sagt dags igen. Med lite tur (molnfritt) har vi största delen av passagen synlig ifrån Sverige. Den startar strax efter 13 för att sluta kring 20.40. Det innebär att Solen kommer att ligga högt vid passagens början och passera horisonten precis efter slutet av passagen. (För att se det sista behöver du en väldigt fri horisont!

Passagen sker alltså mitt under eftermiddagen på en måndag. Om du inte tagit ledigt från jobbet ännu, så är det läge att med mössan i hand gå till chefen och berätta om detta fantastiska skådespel!

Nåja, till detaljerna. Hur gör du för att säkert observera passagen?
Först av allt behöver vi tänka på säkerheten. Precis som vid alla solobservationer så behöver du ha tillgång till säker utrustning. Så, vad behöver du? Det finns två lösningar.

  1. Vilket i princip är enklast, men kan skada din utrustning, låt Solen med full kraft lysa in i teleskopet. Rikta okularet nedåt så att ljuset projiceras på en bit vit kartong eller liknande. Precis som en datorprojektor så projiceras en bild av Solen. Bilden vi ser är den av Solens yta. Nu är det bara att fokusera. Vad som kan hända då hela det koncentrerade strålknippet från Solen skall passera är att okularet blir varmt. I princip alla moderna okular har fastkittade linser som kommer att förstöras av hettan. (Det kommer att bli en fet beläggning på alla linser i okularet, som inte går att få bort.) Med billiga okular som du inte är rädd om kan du på chansa. Kanske har du dock turen att ha ett gammalt okular där linserna sitter mellan metallringar som inte påverkas nämnbart av värmeutvecklingen. Fördelen med att projicera är att du kan visa för andra och berätta om vad som syns på solytan. Akta bara så att ingen får för sig att kika in i okularet. Husdjur, små barn, dumma vuxna som inte lyssnar. (Jag skojar inte jag har varit med om fullt vuxna människor som säger att ”det är väl inte så farligt” som sedermera fåtts fysiskt knuffas bort från teleskopet! Underskatta inte den mänskliga dumheten.)
  2. Nästan lika enkelt, och med bättre bildåtergivning, blir det när du använder ett enkelt astronomiskt solfilter. De flesta teleskop har färdiga monterbara filter. Dessa är mycket praktiska, ofta med en säker fattning, men en aning mer kostsamma. Har du tid, tejp och tålamod kan du montera ditt eget solfilter framtill på dina glasögon*, din fältkikare, kamera eller teleskop. Om du bara är säker på att det sitter fast, inte blåser av eller pillas bort av klåfingriga barn, vuxna eller husdjur så är det bara att köra.

Nu är det bara att ge dig ut och öva. Du borde provköra utrustningen minst en gång så att du vet att du har allt på plats när det väl är dags.

Med detta sagt. Vad är det då vi får uppleva?
Merkurius bana för planeten ett varv runt solen på 88 dygn. Samtidigt rör sig Jorden runt Solen. Som resultat hamnar Merkurius mellan Jorden och Solen med 120 – 130 dagars mellanrum. Eftersom våra banor lutar mot varandra händer det inte ofta, men då och då hamnar planeten mitt framför Solen och kommer då att visa sig lite som en solfläck som med hög fart passerar framför Solens yta. Det vi ser är Merkurius siluett som över några timmar flyttar sig från öster till väster på Solen. (Solfläckarna rör sig från vänster till höger sida på Solen på 15 dygn.)

Transit_of_Mercury_May_9_2016_path_across_sun
Figuren visar passagens början och slut
fast i Universal Time. För svensk sommartid
lägg till två timmar. Figur: Tomruen

Den lilla skuggan kommer inte att uppvisa några detaljer, men ger oss möjlighet att t.ex. upprepa mätningen av Solsystemets diameter som gjordes med hjälp av passager av Merkurius och Venus. Detta sammanträffande, att planeten faktiskt passerar framför Solytan, händer bara 13 – 14 gånger per århundrade. De kan bara ske där våra båda banor korsas vilket är i maj och november. Närmare bestämt dagarna runt 8 maj och 10 november. Avståndet mellan två novemberpassager kan vara 7, 13 eller 33 år medan de mellan två majpassager är antingen 13 eller 33 år. Eftersom Merkurius är närmare oss i maj än i november så minskar chansen att den ligger helt rätt framför solytan Det gör att vi får c:a dubbelt så många passager i november som i maj.

Synd med vårt väder. Först och främst försvinner i runda slängar 30% av passagerna eftersom Solen bara är uppe halva dygnet i snitt. Dessutom försvinner stora delar av novemberpassagerna p.g.a. det svenska novembervädret. Så, även om det faktiskt sker fler novemberpassager än majpassager så har vi störst chans att se dem i maj. Men men, med lite tur har vi nu chansen!

* Med endast solfilter framför ögonen har du ingen chans att se Merkurius siluett. Den är för liten. De kan möjligtvis visa väldigt stora solfläckar.