21 januari – Månförmörkelse

Hej på er! Detta kommer sannolikt att bli sista inlägget här på ett tag. Jag har under lång tid sysslat med astronomi. Jag har varit verksam på Slottsskogsobservatoriet i 23 år och jag har sedermera jobbat med mikroskopi men också astronomi paralelltt med astronomiföredrag och besök på den lokala astronomiföreningen.

Nu kommer jag ta en paus i allt astronomiserande för att ta upp en gammal hobby, nämligen Bonsai! Således kommer denna sida att vila. Om andan faller på lovar jag att hålla er underrättade, men som sagt kanske inte med den frekvens som jag tidigare försökt hålla.

Med det sagt; håll till godo!

Delvis förmörkad måne, juli 2018. Foto Gunnar Sporrong

Måndag morgon är det dags för årets första större astronomihändelse. Månen ligger nu så till i sin bana att den kommer passera in i Jordens skugga. Fenomenet är vackert och lätt att skåda både för blotta ögat, med kikare eller med amatörteleskop. Så, har du ett teleskop i garderoben så är det nu det är dags att gå ut och rasta det.

Alla tider finns längst ned i artikeln.

Ni som såg förmörkelsen i somras kanske blev avskräckta av det faktum att det fortfarande var ljust ute och Månen låg försjunken i dis under den förmörkelsen. På måndag blir omständigheterna väldigt annorlunda. Dels sker förmörkelsen under natten. Dels är det kallt och torrt, så att om vi bara slipper moln blir det riktigt fint.

Även denna gång är förmörkelsen ganska lång (lite mer än en timme i kärnskugga) så har du kamerautrustning så får du gott om tid att fotografera. Se bara till att ha fri sikt mot väster. (Passa också på, både Venus och Jupiter ligger i väster i gryningen.

Så, till det som du väntat på. Tiderna!
1.    Månen passerar in i penubran, eller jordens halvskugga. Står du just nu på Månens östra sida ser du jordens skiva börja täcka den ljusstarka Solen. Det tar ett tag innan vi på Jorden ser någon mörkning på vänstra sidan. Tålamod!
2.    Umbran når Månen. Vid Månens östra rand (vänster sida från där du står) täcker nu Jorden hela solskiva. På den västra sidan syns fortfarande en del av Solen.
3.    Totalitet. Nu kan du inte se Solen någon stans på Månens yta. Däremot kommer en del av Solens ljus att gå genom Jordens atmosfär. På samma sätt som du upplever solljuset rött vid solnedgången skulle du nu på Månen uppleva solnedgång runt hela Jordens rand samtidigt. Därför blir marken på månytan framför dina fötter vackert roströd. Det är vad astrologer började benämna “blodmåne” på 1970-talet.
4.    Nu har totaliteten slutat och Solens ljus träffar återigen den östra (vänstra) sidan av månskivan. Västra sidan är fortfarande förmörkad.
5.    Nu upplever alla delar av Månen i alla fall delvis solljus. Du kan fortfarande se en skuggning på högra sidan där delar av solljuset skyms fortfarande.
6.    Månen är nu fullt upplyst.

1. 03.36.30: Penumbrakontakt
2. 04.33.54: Umbrakontakt
3. 05.41.17: Totalitet
4. 06.43.16: Totaliteten slutar
5. 07.50.39: Umbran passerat
6. 08.48.00: Penumbran passerat

OBS! Passa  på! Det kommer dröja c:a 10 år till nästa chans att se en lika bra månförmörkelse i Sverige.
Text och foto: Gunnar Sporrong/Astro Sweden

3 januari- Ultima Thule, en unik typ av himlakropp?

Ja, det är vad de vill låta antyda från NASAs sida, men jag kan ju inte låta bli att tänka på “badankan” (Churyumov-Gerasimenko) nedan.

Ultima Thule.
Foto: NASA/JHUAPL/SwRI

Den andre januari anlände denna fantastiska bild av Ultima Thule till Jorden. Den är tagen på 28 000 km avstånd, endast en halvtimme innan närmsta passage. Bilden är tagen med kameran kallad LORRI, Long-Range Reconnaissance Imager. LORRI är en 2MP kamera med hög nyansåtergivning och ljuskänslighet. Den sitter i änden på ett teleskop med 2 630 mm fokallängd och en diameter på 208 mm eller 8 tum.

Komet Churyumov-Gerasimenko. Foto:
ESA/Rosetta/NAVCAM

Kometen Churyumov-Gerasimenko, till vänster är ju väldigt lik Kuiperbältesobjektet Ultima Thule ovan. Om vi dessutom tar hänsyn till att kometer lär komma ifrån Kuiperbältet och ibland längre bort så skulle jag ju vilja hävda vissa likheter. Den största skillnaden är dimensionerna eftersom kometen till vänster är endast 4,1 km lång i stället för 31 km för Ultima Thule. Dessutom ser vi att kometen p.g.a. sin närvaro till Solen släpper ifrån sig en hel del gaser.

Om vi nu återgår till Ultima Thule så kan vi ju se att fenomenet med “långsamma” kollisioner inte är så ovanliga en bit ut ifrån Solen. (Churyumov-Gerasimenko bildades ju också här ute i krokarna.) Kollisionshastigheten mellan de två objekten kan inte ha varit mycket högre än vad som kan tänks hända på parkeringen utanför IKEA.

Vad vi ser är solsystemets bildande, fruset i ögonblicket. Det visar att processerna som bildade fröerna till planeterna var mycket lugna händelser. Gissningsvis skedde denna kollision när Solsystemet var runt en procent av sin nuvarande ålder eller inom 50 miljoner år från bildandet. berättar Jeff Moore, New Horizons Geologi och Geofysik-teamledare.

Den första färgbilden av Ultima Thule är tagen från 137 000 km håll med en kombination av data från LORRI (mitten) och Multispectral Visible Imaging Camera (MVIC) (vänster) som kombinerat Nära Infrarött ljus med rött och blått ljus. Färgenbilden till höger är alltså för våra ögon inte riktigt äkta, men talar i gengäld om mer för forskarna som bearbetar bilderna. Foto: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Southwest Research Institute.

Så, vad vet vi hittills?
Dels kan vi idag utesluta att Ultima Thule har några ringar.
Inte heller har det upptäckts några satelliter större än 1,5 km.
Än så länge har vi inte upptäckt några spår av atmosfär, vilket kanske är att vänta i och med avståndet till Solen.
Färgen är lik andra himlakroppar ute i kuiperbältet och antyder lång vistelse under intensiv kosmisk strålning.
De båda loberna Ultima (den större) och Thule (den mindre) har nära nog samma färg vilket antyder att de är ungefär lika gamla samt har vistats i samma miljö (samma område).

Nu kommer New Horizon under ett par veckor att göra paus i återsändandet av data i samband med att den passerar in bakom Solen ur vår synvinkel. Runt den 20 januari kommer data åter att sändas till Jorden och kommer att fortsätta att sändas i c:a 20 månader.

1 januari – New Horizon framme och förbi Ultima

Kl. 06.33 svensk tid passerade sonden New Horizons den lilla himlakroppen som familjärt kallas Ultima Thule men vars rätta namn är (486958) 2014 MU69.

Vi vet ännu inte om Ultima har formen av en kägla eller kanske är en tät dubbel-himlakropp med mellan-rum emellan. Foto: NASA

Bilden, tagen med New Horizons “high-resolution Long-Range Reconnaissance Imager” (LORRI) igår, nyårsafton, uppvisar en himlakropp som kan ha formen av en bowlingkägla. Dess storlek är uppskattad till 32 km lång och 16 km bred. Ultima är gissningsvis en kontakt-dubbel, d.v.s. två himlakroppar som sitter samman p.g.a. deras gemensamma gravitation. Men det kan fortfarande vara så att det rör sig om två mindre kroppar som rör sig i en väldigt tät omloppsbana runt ett gemensamt masscentrum. (Enl. upggift kl. 21.22 svensk tid.)

I morse passerade alltså New Horizons den lilla Ultima Thule på bara 350 mils håll. En signal som anlände Jorden 16.29 svensk tid indikerar att sonden är i gott skick och har fyllt sina internminnen med foton och mätdata. “New Horizons har följt planerna och undersökt på nära håll det mest avlägsna objektet i mänsklighetens historia – 6 miljarder km från Jorden.” berättar Principal Investigator Alan Stern, på Southwest Research Institute in Boulder, Colorado. “De data vi har ser fantastiska ut och vi har redan lärt oss saker om Ultima från nära håll. Från och med nu kommer data bara att bli bättre.”

New Horizon har redan löst ett av mysterierna kring Ultima. Den stabila ljuskurvan vi tidigare sett från New Horizon beror på att Ultima roterar ende över ende ungefär som en propeller med en axel som pekar nära på rakt mot farkosten.

“New Horizons har en kär plats i våra hjärtan som en våghalsig och enveten liten utforskare, liksom en bra fotograf.” säger Johns Hopkins Applied Physics Laboratory Director Ralph Semmel. “Denna flyby är ett första för oss alla – APL, NASA, vår nation och världen – och vi har stor tacksamhet till det djärva gäng av forskare och ingenjörer som förde oss till denna punkt. “

Att nå Ultima Thule 6 miljarder km hemifrån är en enastående bedrift. Särskilt, tycker jag, eftersom den upptäcktes som en bonus först när sonden passerade huvudmålet Pluto. När sonden skickades upp visste vi inte ens att Ultima Thule fanns.

Under de fåtal timmar som sonden låg nära nog för att studera Ultima registrerades så mycket data att sonden kommer ta 20 månader på sig att skicka tillbaka informationen. Detta under förutsättning att den kan orientera sin lilla antenn rakt emot Jorden. Om jag inte misstar mig kommer de fräckaste bilderna att prioriteras medan allmänhetens nyfikenhet är på topp. Därefter kommer data succesivt att laddas ner så att de vetenskapliga teamen har att göra de närmaste tio åren.

Redan nu finns på förslag ytterligare objekt att besöka. Nu hänger det mera på prioriteringar. Kan amerikanerna minska någon tiondels procent på krigsbudgeten finns goda chanser att förlänga både detta och fler projekt.

New Horizons har i dag gjort en passage av det absolut mest avlägsna objekt som undersökts av en farkost från oss. En kropp med anor i solsystemets tidigaste historia. “This is what leadership in space exploration is all about.” som Jim Bridenstine säger.

28 december – Skulle tro att Mars är vackrast

Jag brukar ju försöka att hålla mig neutral i astronomiska frågor, men idag tänkte jag vara lite sentimental och skriva lite om några av mina favoritbilder bland solsystemets kroppar och då hamnar vi på planeten

Mars.Skönheten kan vara rent visuell, som i fallet Saturnus där ringarna och de cremefärgade molnlagren bryter vackert mot varandra och där de många månarna uppvisar vackra färger, men skönheten kan också ligga i likheten med vår hemplanet. Snötäckta berg och vindpinade ökenslätter. Nåja… Här kommer i alla fall några av mina favoritbilder. Se och njut. Kommentera gärna!

Låt oss börja med Korlev-kratern på Mars norra halvklot.

Bilden är en sammansatt mosaik av fem förbiflygningar
av ryndsonden Mars Express från European Space Agency.
Foto: ESA
Sergei Korolev, Foto: Horyzonty Techniki 1966.

Den 80 km stora krater är i huvudsak är fylld med vatten-is. Den ligger i Mare Boreum-området på Mars, 73 grader nordlig bredd. Kraterranden reser sig 2 km ovanför omkringliggande slätt. Kraterns 2 km djupa mittparti fungerar som en köldhåla vilket gör att kall luft blir stillastående över lång tid (i form av ett inversionsskikt) och vatten kan då ansamlas och bevaras över lång tid.

Forskare bedömer att den idag innehåller 2 200 kubikkilometer vatten-is. Undersökningar tyder på att all isen har bildats på plats och att den inte är rester av ett större istäcke som tidigare trott. Kratern är döpt efter Sergei Korolev, en sovjetisk raketingengör  som var aktiv under rymdkapplöpningen.

Cerberus Fossae är ett annat mycket vackert område.

En del av Cerberus Fossae-området nära Mars ekvator. Foto ESA.

Detta område visar tydligt effekterna av att Mars har en betydligt tunnare atmosfär än Jorden. Den tunna atmosfären skyddar inte emot nedslag av meteorer på samma sätt som Jordens atmosfär.

På samma sätt kan atmosfären inte heller slita ner bergsformationer och kratrar som formats för länge sedan. Många av de bildningar som vi ser är mycket gamla.

Bilden visar några av de sprickor som utgör Cerberus Fossae-systemet som ligger nära Mars ekvator. Foto: ESA/DLR/FU Berlin, CC BY-SA 3.0 IGO.

Bilden till höger visar en ”närbild” på en av sprickorna. Sprickan skär genom kratrar, slätt och dalgångar vilket visar att den är ett relativt nytt tillskott i den marsianska geologin.

Cerberus Fossae-regionen består av en serie förkastningar där Mars-ytan slitits isär av geologiska krafter. Geologiska beräkningar och simuleringar tyder på att områdets karaktäristiska sprickor uppstod i samband med Tharsis-vulkanernas bildande öster om området. Dessa sprickor har sedan spytt ut lättflytande lava.

Curiosity kör genom Dingo-gapet.

För att få en skala på denna bild så är avståndet 2,7 meter mellan julen och höjden på sanddynen är c:a en meter. Foto: Curiositys “Mast Cam, NASA.

Mars är inte bara vacker på avstånd. På nära håll får det karja lanskapet en mer påtaglig karaktär. På bilden ovan har den radiostyrda Mars-bilen Curiosity den 5 september kört igenom öppningen, mellan två stenströdda sluttningar, kallad Ding-gapet. Vi blickar öster ut genom gapet. Passagen kan verka simpel, men är ett riskabelt tilltag då tidigare Mars-bilar vid ett flertal tillfällen varit nära på att fastna i sanddyner med lös sand.

En sandstorm på marsytan fotograferad av Mars Orbital Camera,
NASA/JPL/Malin Space Science Systems.

Till saken hör att sanden under miljarder år blåst runt på Mars-ytan. För att dagens atmosfär, som är nära nog en hundradel av den vid havsytan på Jorden, skall kunna blåsa upp en sandstorm som den på bilden ovan behöver sanden vara mycket finkornig. En allt för djup sanddyn av denna finkorniga sand, särskilt om den är lite lös, kan vara ödesdiger för en bil som Curiosity som väger 899 kg.

Valklippan avslöjar ett blötare klimat.

Jag möts ofta av frågan; “finns det vatten på mars?” Absolut gör det det, men idag är det ju endast is som vi kan observera. Finns det i flytande form så finns det mycket djupare ner i Mars-skorpan. Men så har det inte alltid varit. Avlagringarna på bilden ovan (c:a en meter från vänster till höger) visar att sand har avsatts i samband med Mars årstidsväxlingar.

På bilden ovan syns avlagringar som ligger i vinkel mot varandra vilket påvisar att sediment avlagts i minst två omgångar medan förskjutningar skett emellan så att ett sedimentlager lagts ovanpå ett tidigare.

En bit ifrån denna plats fan curiosity-bilen, eller Mars Science Laboratory som den egentligen heter, funnit ett delta-landskap där en flod runnit ut i en sjö. Avlagringarna har visatt att vatten runnit in i sjön och sedan från grundare till djupare vatten på liknande sätt som vi ofta ser på Jorden.

Låt mig till slut avsluta med Mount Sharp eller Aeolis Mons som den heter på gamla kartor. Detta berg, eller vi kanske bord ekall det för kulle, är en hög med avlagringar som ligger i mitten på Gale-kratern på Mars. Landningsplatsen i Gale-kratern valdes på grund av den spännande geologin. Det är denna krater som Curiositysonden nu undersöker i flera år. Den 28 december har bilen vistats på Mars under 2 273 solar (eller marsdagar).

Bilden har viltljuskalibrerats på ett sätt som får marken att uppvisa samma färger som den hade haft om det var “jordiskt” dagsljus. Men detta har som effekt att himlen ter sig lite för blå. Egentligen skulle himlen vara färgad mer som ljus smörkola.
Foto: NASA/JPL-Caltech/MSSS , 2013.

23 december – Ultima Thule, mysterierna tätnar

Sonden New Horizonn som besökt Pluto är nu på väg emot Ultima Thule. Ultima Thule är ett av de alla Kuiper-objekten, isiga himlakroppar som ligger i ett band utanför Neptunus omloppsbana som en yttre ring kring Solen.

Ultima Thule är kallad efter den avlägsna mytiska ö längst upp i norr som omnämns i grekiska och romerska texter, av bl.a. Pytheas från Massalia. Bilden till vänster visar ön avbildad i Carta Marina av Olaus Magnus.

Namnet är bara tillfälligt och den kommer att få ett formellt namn, efter de riktlinjer som är framtaget för kuiperbältesobjekt, från den Internationella Astronomiska Unionen. Teamet har valt att invänta passagen innan de föreslår ett mer permanent namn.

(486958) 2014 MU69, Ultima Thule, fotograferad med Hubbles Wide Field Camera 3. Bilderna är tagna med 10 minuters intervall och visar hur den rört sig jämfört med bakomliggande stjärnor. Foto: NASA, ESA, SwRI, JHU/APL, and the New Horizons KBO Search Team.

Efter att New Horizon passerade Pluto 14 juli 2014 så tykte NASA att det vore fint om sonden kunde göra lite mer vetenskap på sin väg ut ur solsystemet. Passande nog hade NASA med hjälp av Hubble-teleskopet både sökt och funnit ett passande objekt. Objektet som egentligen heter (486958) 2014 MU69 upptäcktes den 26 juni 2014. Den har sedan av New Horizons-teamet fått det passande namnet Ultima Thule.

Just nu återstår 12 miljoner km till passagen förbi Ultima Thule. Efterforskningar påvisar inga ringar eller andra stoftstråk runt himlakroppen så NASA-teamet chansar på att göra en riktig lågflygning över Ultima Thules yta. Med endast en tredjedel av avståndet jämfört med Pluto-passagen, eller 3500 km ifrån, hoppas man kunna söka efter ammoniak, kolmonoxid, metan och vatten-is. Alltså allt vad vi förvänta oss på de kometsläktingar vi förväntar oss finna utanför Neptunus.

Ultima Thule är ett oregelbunder format Kuiperbältesobjekt som misstänks vara en kontaktbinär (två himlakroppar som klumpat sig samman vid en mycket lånsam kollision) eller en binär himlakropp (två himlakroppar som rör sig runt varandra). Det har också tagits spektra av Ultima vilket uppvisar en ganska röd yta. Kanske lik de rödare delarna av Plutos yta. Den har en storlek på c:a 30 km vilket skulle motsvara en komet i Hale-Bopps storlek om den besökt de inre delarna av solsystemet.

En ockultation av en stjärna som skedde förra året observerades från ett flertal ställen i sydamerika. Med den mycket goda tidsnoggrannhet som uppnåddes kan kartan ovan sammanställas. Vi vet fortfarande inte exakt vilken form den har, men kan utesluta bredare delar än de ovan. Figur: NASA/JHUAPL/SwRI/Alex Parker

Redan nu tätnar dock mystiken. Förra året observerades en ockultation, där Ultima Thule passerade framför en avlägsen stjärna. Då konstaterades att ljuset på den bakomliggande stjärnan ändrades på ett karaktäristiskt sätt vilket tyktes påvisa en form lik Churyumov-Gerasimenko, kometen med två huvuden… eller badankan som en del av er kanske minns. Fenomenet är inte så överraskande, att två kroppar kolliderar såpass långsamt att de behåller huvuddelen av sin form.

Problemet uppstår när Ner Horizons nu studerar himlakroppen och inte upptäcker någon ljuskurva. Den ändrar alltså inte ljusintensitet. Det kan finnas flera orsaker till detta, men ingen verkar helt övertygande. Dels skulle den kunna ha en rotationsaxel vars pol pekar rakt emot sonden. Möjligt, men mycket osannolikt. Ett annat altermativ är om Ultima Thule är omgivet av en mängd små minimånar som alla hjälps åt att överlappa varandras ljuskurvor till en gemensam som inte förändras över tid. Eller, om den är omgiven av en coma likt den runt en komet. Men vad skulle då ha värmt den så att den plötsligt efter ett år har ett moln omkring sig?

Nåja. Vi har inte så långt att vänta. Den förste januari sker passagen.

11 december – Luciameteorerna

För er som lyckas få lite klart väder kommer Gemeniderna i slutet av veckan att vara värda att se. Känner ni igen texten är det för att det är nära på exakt samma som förra året. Dessvärre hinner jag inte skriva om den. Å andra sidan har inte mycket hänt sedan förra året.

Gemeniderna är en fin skur med utgångspunkt i stjärnbilden Gemini, eller Tvillingarna. Den ger stabilt ett högt antal meteorer dagarna kring Lucia. Meteorskuren är en av få förknippade med en asteroid och inte en komet. Kanske rör det sig om en intorkad komet där bara lite gas finns kvar.

3200 Phaethon är en ovanlig asteroid på det viset att dess bana för den närmare Solen än någon annan av de namngivna asteroiderna. Namnet har den fått från sonen till den grekiska solguden Helios. Asteroiden var den första att finnas med hjälp av bilder tagna från Satellit. Den upptäcktes i data från Satelliten IRAS, InfraRed Astronomical Satellite, den 14 oktober 1983. Charles T. Kowal som rapporterade in den tyckte den såg ut som en asteroid. Den namngavs därför först enligt rådande regler för asteroider till 1983 TB. Sedan 1985 har den som nämnts namnet 3200 Phaethon.

Denna radarbild av den roterande asteroiden togs från Arecibo-observatoriets jättedisk då deb passerade Jorden den 17 december 2017

Asteroidens halva storaxel tar den en bit utanför Jordens bana. 1.27 AE*, eller 190 miljoner kilometer från Solen. Vid sitt innersta läge i banan är den endast 0,14 AE från Solen eller 20,9 miljoner km från Solen. Det är mindre än halva avståndet jämfört med Merkurius närmaste läge. När den är som närmast kan den uppnå temperaturer på runt 750 grader Celcius (1 025K). (En sådan temperatur gör att den glöder tydligt rödtonat av värmen.)

Bilden visar asteroidens extremt excentriska banarunt Solen. Figur: Tomruen, 2017.

En annan intressant sak är att Phaethons bana för den inom 0,05 AE från Jordens bana, vilket gör den till en potentiellt hotfull asteroid. Den är dock inte på kollisionskurs med Jorden de närmsta 500 åren åtminstone. (Längre än så är svårt att beräkna i och med hur komplicerade banberäkningar är.)

Phaethon har visat sig vara något mellanting mellan en komet och en asteroid. Bl.a. har man funnit att den har stoftsvans. Det är denna som ger upphov till meteorskuren geminiderna som vi får avnjuta kring Lucia varje år.

Du kan börja observera skuren redan när det mörknat och ända fram till gryningen då det blir allra flest meteorer. Som mest ser du förstås från en riktigt mörk himmel.

Klä dig varmt och ta med dig solstolen och önskelistan. Du tillhör väl inte dem som ställer undan solstolen i september?!

07 december – Komet 46P/Wirtanen synlig för blotta ögat!

Komet Wirtanen ligger just nu som närmast Jorden. Trots att det är en liten komet (bara c:a en km) så har den en fluffig coma på en halv grad. Det gör att du med en fältkikare ser ett objekt som är jämförbart med Månen i storlek.

Denna falskfärgsbild är egentligen sammansatt av fyra exponeringar där teleskopet följt kometen medan stjärnorna fått smetas ut till streck. Foto: European Southern Observatory, 2002.

(Hur stor den ter sig beror förstås på hur mörkt du har omkring dig.) För blotta ögat är det fortfarande de centrala delarna du kan se. När du ser den går det dock inte att ta miste. Jämför du den med omkringliggande stjärnor så kommer du att se att den inte är punktformig som övriga stjärnor utan lite svår att fokusera på.

Komet Virtanen har en omloppstid runt Solen på endast 5,4 år. Den upptäcktes den 17 januari 1948 av amerikanen och finskättlingen Carl Alvar Wirtanen. Kometen upptäcktes fotografiskt vid en kartläggning av stjärnors rörelse vid Lick-observatoriet i USA. Bilden togs den 15 januari och kometen upptäcktes några dagar senare på fotoplåtarna. Det tog dock lång tid innan man insåg att kometen var kortperiodisk eftersom det fanns få tidigare bilder av den

Lic-observatoriet fotograferat av Michael från San Jose för Wikipedia.

Det kan mycket väl vara så att komet Wirtanen har observerats tidigare, men eftersom den inte tidigare tecknats ned eller under långa perioder är mycket för svag för observationer med blotta ögat har vi inga historiska data på kometen.

Under årets passage kommer den som närmast befinna sig 11,6 miljoner km från Jorden. Det må låta mycket, men i astronomiska mått är det väldigt korta avstånd. Bara 30 gånger längre bort än månen. Den ligger som närmast, den 16 december och kan då nå magnituden 3. (Magnituden noll motsvarar de starkaste stjärnorna vi kan se och magnituden 6 de svagaste.)

Nedan finner du en mer omfattande artikel, i Populär Astronomi, skriven av Anna Härdig.

11 oktober – Oumuamua, interstellär vagabond, men utomjordiskt rymdskepp?!

I veckan som varit har det uppkommit mycket spännande och väldigt fritänkande uppgifter kring den tumlande rymdstenen som med hög fart har passerat vårt solsystem. Vi vet att den har så hög fart att den omöjligt kan härstamma ur vårt eget solsystem. Vi vet också att den accelererats på sin väg ut ur solsystemet. Eller skall vi säga… den bromsade lite mindre än väntat av solens gravitation. Men, är det bevis nog för att den skall ha inbyggda raketer?

Personligen tycker jag att en acceleration i riktning från Solen (en bestämd riktning) av en sanslöst tumlande farkost med raketerna (?!) riktade slumpvis åt alla håll beroende på rotationen, är väldigt väldigt osannolik. Men det kvittar. Dels är ju inte jag forskare. Dels tycker jag att himlakroppen är fantastiskt intressant i alla fall.

Artist’s impression of the interstellar asteroid `Oumuamua
Denna konstnärliga illustration visar en hypotetisk
modell av hur Oumuamua kan tänkas se ut.
Källa: NASA

Oumuamua är det första säkerställda objekt som vi hittat i Solsystemet. Fenomenet är säkert vanligt, men nu är alltså första gången vi detekterat det. Det kännetecken vi kan gå på är det faktum att himlakroppen färdas med allt för hög fart för att kunna härstamma i vårt solsystem. Ingen av de kända planeterna har gravitation nog att slänga in Oumuamua i det inre solsystemet med sådan fart. Inte heller en okänd oupptäckt planet i de yttre delarna skulle kunna göra det i och med att den hade behövt vara väldigt stor och i det läget hade blivit upptäckt.

1I/2017 U1 eller Oumuamua som vi idag kallar den upptäcktes av Robert Weryk genom Pan-STARRS-teleskopet på Hawai, 19 oktober 2017. Den upptäcktes 33 miljoner km från Jorden eller 85 gånger mer avlägsen än Månen. Den upptäcktes 40 dygn efter att den passerat solen som närmast och med en enastående hastighet på 87,3 km per sekund.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Pan-STARRS eller Panoramic Survey Telescope
and Rapid Response System ligger på Hawaii på
Haleakala-observatoriet, på vulkanen med samma
namn. Foto: Tawker, wikipedia.

Under hela sin passage har den aldrig varit större än en stjärna på bildplåtarna. D.v.s. en lysande punkt. Vår bedömning av dess storlek utgör egentligen bara av rena uppskattningar och vi vet inte noggrannare än att den är mellan 230 meter och en kilometer lång. Vi vet också att den växlar något enormt i ljusstyrka och att den därmed sannolikt är mycket smal och lång. I teorin kan den också vara väldigt platt, som en pannkaka.

A2017U1_5gsmoothWHT1024
Inte ens med bästa upplösning har Oumuamua
uppvisat något mer än en punktformig ljusfläck
på kamerornas mottagare. Foto Alan Fitzsimmons,
Queens University Belfast; källa: APOD,
Astronomy Picture of the DAY.

Första resultaten pekade på en komet. I och med dess mycket höga vinkel (den kom uppifrån ”rakt ner” i solsystemet) och dess höga hastighet. En annan sak som indikerade att det skulle kunna vara en komet var att den hade väldigt hög fart.

800px-Comet_20171025-16_gif
Denna simulering visar hur Oumuamua anländer
i det inre solsystemet för att snabbt vinklas av
från sin kurs genom Solens gravitation.
Simulering: NASA

Dessutom har analyser av dess spektra visat att den har en väldigt röd färg vilket antyder att den under lång tid har utsatts för kosmisk strålning vilket ger upphov till komplicerade organiska kemiska föreningar, lite lika tjära. Tidigt insåg forskarna att den inte uppvisade en kometliknande svans. Hade den varit en komet eller till och med en intorkad före detta komet borde spår av gas synas kring den efter dess nära passage jämte Solen. Dess första namn var C/2017 U1 där C står för komet. Tidigt ersattes detta C med ett A till A/2017 U1. Men efter noggrannare beräkningar av dess hastighet insåg forskarna att den måste ha interstellärt ursprung, varför A’et ersatters med I för Interstellar Object.

Namnet Oumuamua kommer från Hawaii och betyder scout eller spanare. Ou betyder ”nå ut” eller ”greppa efter” mua i sin tur betyder första eller före. Upprepningen muamua förstärker meningen av ”försthet”.  Innan detta namn freslogs diskuterades namnet RAMA efter Arthur C. Clarkes bok om den långa smala rymdfarkost som i böckerna besöker solsystemet. Likheten är slående, både dess höga hastighet som påvisar interstellärt ursprung och den långsmala formen. men där upphör likheterna. Ytan tycks ju full av dessa röda kemiska föreningar som accumuleras på isiga kroppar som tillbringar miljoner år i det kalla mörkret långt från Solen eller andra stjärnor. Dessutom är dess ljuskurva inte jämn utan lite brokig på samma sätt som klassiska asteroider. Rotationshastigheten tyder på att kroppen är ganska massiv. Hade den varit gjord av is så hade den brutits upp p.g.a. rotationen.

Dess bana uppmättes först med Pan-STARRS teleskopet som del av det internationella Space Guard tillsammans med Canada-France Hawaii-Telescope CFHT. Dess ytfärg och rotation bestämdes tillsammans med Very Large Telescope och Geeni South Telescope samt Keck II på Hawaii.

ʻOumuamua_light_curve_simulation
Houmuamuas udda ljuskurva skulle kunna bero på
att den är väldigt avlång samt att den roterar med
en tumlande rörelse. Klicka på bilden ovan för
bättre upplösning. Simulering: nagualdesign, Wikipedia.

Himlakroppen undersöktes också av SETI tillsammans med Allan Telescope Array som söker efter utomjordiska civilisationer. Green Bank-observatoriet lyssnade också efter radiosignaler men förgäves. I och med känsligheten hos de båda teleskopen kan man utesluta sändare starkare än 0,08 Watt.

Alltså inga aktiva aliens vad vi kan se. Men var kommer den ifrån? Oumuamua tycks komma ifrån området kring Vega i stjärnbilden Lyran. Den kommer från en riktning c:a 6 grader ifrån den riktning Solen rör sig lokalt i vår galax, alltså den mest sannolikariktningen för slumpvisa besök. Den relativa hastigheten i förhållande till Solen innan den började ”falla” mot Solens gravitation var 26,33 km/s (94 800 km i timmen).

Dess högsta hastighet när den rundade Solen (40 dygn innan upptäckt) var 87,71 km/s vilket är rekord för allt vi hittills kunnat observera i vår sols närhet. Som närmast Solen (17% närmare än Merkurius) passerade den 9 september 2017. På utvägen passerade Oumuamua jordbanan den den 14 oktober. Vidare förbi Mars 1 november 2017, Jupiter i maj 2018 och den kommer passera Saturnus bana i januari 2019… Neptunus 2022 och lämna solsystemet efter c:a 20 000 år.

Oumuamua-solar_system-ecliptic-normals
Från lite längre avstånd ser vi att den utför en
ganska brantvsväng i sin bana p.g.a. Solens gravitation
då den passerar strax innanför Merkurius bana.
Dock räcker denna banförändring inte för att Solen skall
kunna hejda dess rörelse och fånga in den.
Figur: TOMRUEN, Wikimedia Commons.

Resan från andra hållet, d.v.s. från Vegas närhet skulle ha tagit 600 000 år. Men till saken hör att Vega, när Oumuamua var där, inte låg på samma ställe.

En av de mest spännande rapporterna kom den 27 juni 2018 då astronomer rapporterade att de hittat en ej förklarlig acceleration. Första förklaringen var att det kunde vara kometliknande avdunstning av gas. Men, dels har inga gaser någonsin observerats kring himlakroppen. Dessutom hade den inget av denna acceleration när den var som närmast Solen. Dessutom hade gas sprutat ut ifrån den på ett sådant sätt skulle denna orsakat en ökad spinn som borde bryta sönder kroppen. Den sista men kanske tråkiga slutsatsen tycks vara att det är energin i strålningen från Solen som accelererat himlakroppen.

Initiative for Interstellar Studies, i4is, har föreslagit ett antal lösningar där vi skulle kunna bygga en farkost som kan köra ikapp Oumuamua. Kanske finns det en chans att vi kan lära oss mer om denna fantastiska himlakropp. Dock förväntar jag mig inga gröna gubbar denna gång heller.

Källor:
Non-Gravitational Acceleration in the Orbit of 1I/2017 U1 (‘Oumuamua)
via Google Scholar

Non-Gravitational Acceleration in the Trajectory of 1I/2017 U1 (ʻOumuamua)
via Google Scholar

NASA Science Solar System Exploration

Wikipedia

29 augusti – New Horizon har nu fotograferat Ultima Thule

Hur konstigt detta än låter i Svenska öron så stämmer faktiskt titeln. New Horizon kommer ju på nyårsdagens eftermiddag och kväll köra förbi det mest avlägsna objekt som någonsin besökts av en av människor skapad sond. Objektet har fått smeknamnet Ultima Thule.

NH_ultima_thule_first_detection_v3
Bilden är sammansatt av 48 exponeringar tagna
med New Horizons Long Range Reconnaissance
Imager (LORRI). Från bilden (t.v.) har ljuset från stjär-
norna subtrahetars vilket gör att alla “prickar” som
inte hör hemma mot stjärnbakgrunden syns (t.h.).
Foto: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics
Laboratory/Southwest Research Institute.

Forskarna blev mycket imponerade när de lyckades få fram såpass mycket data ur denna bild att de kan skönja Ultima. Tidigare har de endast känt till Ultima Thules bana via bilder tagna med Hubble-teleskopet. När de nu även funnit kroppen med LORRI så kan de triangulera dess läge med mycket god noggrannhet och på så vis planera banjusteringar med mycket bättre säkerhet. Bilderna togs den 16 augusti och har sedan skickats iväg emot Jorden där de uppfångades av Deep Space Network-antennerna.

På bilden ligger Ultima fortfarande 172 miljoner kilometer från New Horizon och c:a 65 miljarder km från Jorden. Den närmsta stjärnan på den vänstra bilden är 17 gånger ljusstarkare och bakgrunden är full med stjärnor. Att det syns spår av stjärnorna på den högra bilden beror dels på att bilderna inte är 100% i linje och dels på att enstaka stjärnor faktiskt har varierat I ljusstyrka mellan de tagna bilderna.

“Bildfältet är fullt med stjärnor vilket försvårar finnandet av ljussvaga objekt,” berättar Hal Weaver forskare på John Hopkins Applied Physics Laboratory. “Det är verkligen som att hitta en nål I en höstack. På de första bilderna är Ultima bara som en liten bula på en stjärna som är 17 gånger ljusstarkare, men Ultima kommer att bli ljusstarkare och lättare att se medan rymdsonden närmar sig.”

“Vårt team har arbetat hårt för att se om det var möjligt att detektera Ultima med LORRI på ett så långt avstånd, och svaret är nu ett tydligt ja,” berättar projektets chefsforskare Alan Stern på Southwest Research Institute, Boulder, Colorado. “Vi har nu siktet inställt på Ultima från ett betydligt längre avstånd än vi trodde var möjligt. Vi står på Ultimas tröskel och enastående forskning står för dörren!”

10 september 2018 – komet 21 P/Giacobini-Zinner

Under första halvan av september ligger denna kortperiodiska komet som närmast Jorden. Dessutom råkar den vara i Perihelion vilket innebär att den ligger som närmast Solen. Kometen har en bana som för den ett varv runt Solen på 6,6 år. Den 10 september passerar den alltså också som närmast Jorden med 0,39 astronomiska enheter (AE) eller endast 58 miljoner km.

Innan vi ropar hej bör vi dock klargöra; detta är en liten komet på knappa två kilometer, så den kommer inte vara jämförbar med de två stora kometerna på 1990-talet. Detta till trots är den redan nu ett trevligt objekt för små amatörteleskop. (Undertecknad har inte själv observerat den ännu, men hoppas att ha orken i samband med bra väder.)

800px-Comet_21P_Giacobini-Zinner_August_2018
Komet 21-P Giacobine/Zinner fotograferad 18 augusti
2018 med en Canon 600D och ett Celestron AVX 8 tum
och en fokalreducerare (0,5x). Bilden är resultatet av
90 bilder på 2 minuter bearbetade i programmet PixInsight.
Foto: Alexander Vasenin.

Kometen kommer sannolikt nå en ljusstyrka av magnituden 7 eller kanske rent av 6. Den kommer alltså inte bli synlig för blotta ögat men väl synlig i en fältkikare.

Kometen 21 P – Giacobine/Zinner upptäcktes av den franske astronomen Michel Giacobini i Vattumannens stjärnbild den 20 december år 1900. Den återupptäcktes två passager senare av astronomen och astrohistorikern Ernst Zinner under en observation av den variabla stjärnan Beta Scuti23 oktober 1913.

Kometen brukar nå en ljusstyrka av magnituden 8 (d.v.s. huvudsakligen ett teleskopobjekt) men 1946 fick den en serie utbrott som sände ut gas och stoft i en sådan omfattning att den nådde magnituden 5 och var skönjbar för blotta ögat för en erfaren amatör från en mörk himmel.

Kometen är också ansvarig för den årligen återkommande meteorskuren Draconiderna (som ibland omnämns som Giacobiniderna).

Även om dess bana för den nära Jorden ibland är denna komet inget att oroa sig för. Dess närmsta passager skulle kunna föra den så nära som 5 200 000 km från oss. Det är c:a 13 gånger så långt bort som vår egen måne.

Vill du själv se kometen så finner du användbara kartor på theskylive.com.

Klara skyar!
Gunnar