Nytt föredrag, Lanieakea – vår kosmiska adress

Detta föredrag togs fram för vetenskapsfestivalen i Göteborg förra året men passar en betydligt bredare publik. Vi studerar vårt universums uppbyggnad och jämför skalan hos olika strukturer ända ut till den hittills största kända struktur som observerats, nämligen Laniakea.

Taurus_Void_-_Laniakea_Supercluster
Lanieakea-strukturen och dess plats
i det observerbara Universum.
Figur: Brent R. Tully, et. al.

Med utgångspunkt för den plats där du just nu befinner dig (ert bibliotek eller er förening) avlägsnar vi oss från Jorden mer och mer till dess att vi får en överblick över Laniakea, en del av det observerbara universum där all materia attraheras mot en och samma punkt, The Great Attractor.

Föredraget kan bokas i området inom c:a 10 mil från Skara eller Göteborg.

22 – 23 april – Lyriderna meteorskur har maximum

Lyriderna varar egentligen mellan den 16 och 25 april, med de har sin mest intensiva tid under denna natt. Att kalla det för en skur är egentligen lite missvisande för gemene man, även om det är det formella begreppet. Denna skur uppvisar nämligen endast ett 20-tal meteorer per timme som mest.

Lyrid_meteor_shower_radiant_point
Lyriderna ser alla ut att komma ur “radienten” som ligger
strax ovanför till höger om Lyrans stjärnbild.
Bild: Wikimedia Commons

Meteorskuren kommer att synas över hela himlen, så det enda du behöver göra är att se till att ha en så mörk himmel som möjligt. Gärna ute å kandet och skymd för direkt ljus. Tyvärr kommer den halva Månen att störa oss ända fram till halv fyra på morgonen då den går ned och ger oss en halvtimmes mörker innan gryningen börjar förstöra för oss.

Även om det är få så kan vissa av meteorerna skapa tydliga stoftstråk som kan vara flera sekunder.

Föredrag – Partikelfysikens historia

Detta föredraget är förvisso inte nytt utan har hållits bl.a. på Mariestads Astronomiska Klubb tidigare. Det har inte legat ute här på Klara skyar än, så det förtjänar lite reklam.

Partikelfysik

Föredraget följer partikelfysikens historia. Vi gör nedslag i historien och träffar vetenskapare som  Anaxagoras och hans tidiga beskrivning av materians egenskaper som beror på olika ordning på mycket små partiklar inuti materien. Vi träffar Thomas Young och ser på hans beskrivning av ljusets egenskaper. Vi träffar också Richard Feynman som var en av upptäckarna av de tidigaste bevisen för kvarkar (även om James Bjorken och Richar Feynman inte använde just det namnet på dem).

Givetvis träffar vi även Maxwell, Röntgen, Planck och många fler på vår väg ned i djupet med avslutning med Peter Higgs och den s.k. Gud-partikeln eller Higgs-bosonen som den idag heter.

På vägen kommer vi också stifta bekanskap med en massa trevliga modeller, experiment, manicker och aparater så som periodiska systemet, Berkeley synchro-cyclotronen, bubbelkammaren, PETRA, SLAC, Fermilab, CERN etc.

Dawn-sonden avslöjar Ceres aktiva geologi

Nyligen gjorda observationer gjorda av Dawn-sonden avslöjar att Ceres yta inte är död och intorkad som man trott utan fortfarande geologiskt aktiv med flera unga formationer.

Ceres är den enda dvärgplaneten i det inre solsystemet och är således av en annan art än de som ligger i bana från Neptunus och utåt. Traditionellt har den räknats som en asteroid, men den är långt ifrån den torra stenbumling vi kan tänka oss av en klassisk asteroid. Ceres har en diameter på 965 x 961 x 891km. Den  har en omloppstid på 4,6 år och en rotationstid på 9,1 timmar.

Med sin låga densitet på endast 2,16 g per kubikcentimeter har den lägre densitet än de flesta mineral på Jorden. Således misstänks den ha en ansenlig mängd is i sitt inre. Och, nu har man alltså sett förändringar i dess ytformationer vilket tyder på att det inte är en död och frusen himlakropp utan en i allra högsta grad aktiv kropp.

Ceres_-_RC3_-_Haulani_Crater_(22381131691)_(cropped)
Haulani-kratern (ljus till höger) är en av de ställen
där ljusa stråk av hydratiserade karbonater
(karbonater som bundit kristallvatten) förekommer.

Image Credit: NASA / JPL-Caltech / UCLA / MPS /
DLR / IDA / Justin Cowart

Observationer gjorda med Dawnsonden har redan tidigare visat ett dussintal platser på ytan av asteroiden som har höga koncentrationer av vatten. Nu berättar två rapporter i tidskriften Science Advances (14 mars) om hur koncentrationen av vatten ökat på nordsluttningen av Juling-kratern mellan april och oktober 2016.

Andrea Raponi från Institutet för Astrofysik och Planetforskning i Rom berättar att detta är första gången vi observerat förändringar i vattenmängden i ytan på Ceres under realtid. Det faktum att Ceres just nu närmar sig Solen och temperaturen därför sakta ökar gör att vattenfickor under ytan släpper ut vattenånga. Det vi sett är att denna vattenånga kondeserat till is eller rimfrost på nordsidan av kratern mellan efterföljande observationer. Det kan också röra sig om jordskred som följd av temperaturförändringar i ytan.

Tidigare nätningar har visat att Ceres har en skorpa på 40 km som är rik på vatten, salter och kanske till och med organiska föreningar. De pågående observationerna av kemi, geologi och geofysik som Dawn-sonden genomför ger oss en allt bättre förståelse för hur Ceres fungerar.

Dawn har också tidigare funnit karbonater, kemiska föreningar som normalt bildas i vatten. T.ex. har karbonater funnits i de ljusa regionerna i Occator-kratern, Oxo-kratern samt berget Ahuna Mons (nedan).

PIA21919
Detta är en 3D-representation av Ahuna Mons,
återskapad av foton påklädda på en 3D representation
av geologin i området. De röda områdena visar 
höga koncentrationer av karbonater i berggrunden.
Figur: NASA/JPL-Caltech/UCLA/MPS/DLR/IDA/ASI/INAF

Den andra studien har identifierat 12 siter där natriumkarbonater studerats. Flera av ställena har höga vattenkoncentrationer i samma områden, men detta är första gången som vi ser Hydratiserade karbonater (karbonater som bundit till sig vatten) på samma sätt spm vi har på Jorden berättar Giacomo Carrozzo från Institutet för Astrofysik och Planetforskning.

Vatten i ytan av Ceres är inte stabilt förutom i skuggade kratrar. Vatten bundet i karbonater är något stabilare då det inte avdunstar lika snabbt. Kanske så långsamt som någon miljon år innan vattnet är helt borta. Det ger oss ett större fönster för när vi kan observera hydratiserade karbonater. I och med insstabiliteten så vet vi då att de ytor som huserar karbonaterna inte kan vara allt för gamla.

Karbonaterna vi upptäckt, tack vare nedslag, jordskred och kryovulkanism tyder på att asteroiden inte är homogen. Dessa fickor av vatten måste ha bildats av geologiska processer under avdunstningen av en i Ceres historia tidig underjordisk “ocean”. Ändringar i de ytliga koncentrationerna vi ser idag tyder på att vi har att göra med en aktiv kropp berättar Christina Da Sanctis, ledare för VIR-instrumentet ombord på Dawn. Christina jobbar också på Insstitutet för Astrofysik.

Du kan läsa vidare om det spännande Dawn-projektet nedan:

https://www.nasa.gov/dawn

https://dawn.jpl.nasa.gov

20 mars – vårdagjämningen infaller

Kl. 18.15 svensk sommartid passerar Solen vårdagjämningspunkten. I teorin skulle detta innebära att Solen är ovanför horisonten  lika mycket som den är nedanför. Men i och med att atmosfären bryter ljuset på dess väg ned mot jordytan så kommer Solljuset faktiskt att nå jordytan så långt som 15 minuter efter att Solen har passerat bakom horisonten.

2018-03-15_varagjmn
Solens läge fem dagar innan den passerar vårdagjämningspunkten
(platsen där de två linjerna korsas). Bilden kommer från det
mycket potenta programmet Stellarium.

Vårdagjämningspunkten är den plats på himlavalvet där solens synbara bana över himlen (på grund av jordens bana kring Solen) korsar himmelsekvatorn (den linje som sträcker sig rakt ovanför jordens ekvator).

 

Stepen Hawking, en av vår tids största astrofysiker har avlidit!

En av vår tids stora fysiker, Stephen Hawking har avlidit. Stephen Hawking är i vår tid kanske lika välkänd i folkmun som Einstein.

Med anledning av detta kontaktade P4 Skaraborg mig för en kort intervju kring Hawking och inte minst kring svarta hål. Lyssna gärna nedan!

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1039031…

Klicka på: [Lyssna från 162 min].

Stephen Hawking var en av de som lyckades få fram sin forskning till oss vanliga dödliga. Detta trots att han sysslat med något så svårt som svarta hål och vårt universums begynnelse.

1024px-Physicist_Stephen_Hawking_in_Zero_Gravity_NASA
Stephen Hawking under en flygtur i Womit-comet,
En ombyggd Boing 747 för att träna astronauter
i tyngdlöshet. Foto: Jim Campbell/Aero-News Network

Genomslaget kom med den fantastiska boken “Kosmos – en kort historik”. En bok som nästan helt utan ekvationer beskriver kosmologins historia. En bok som “the Guardian” beskriver som världens “mest olästa bok”. Men du! Har du den i bokhyllan så läs den! Och, verkar den lite avancerad så hör av dig så kan vi kanske köra någon grundkurs i astronomi i Skara. Det var två år sedan sist.

Stephen Hawking var en forskare som inte lät sig hunsas oavsett om hans åsikter skilde sig från omgivningen. Lysande fysiker som han var förlorade han ändå några viktiga vad.

Han lär ha förlorat ett vad till den amerikanske fysikern Kip Thorn som han fick ge ett års prenumeration på en mindre ansedd tidskrift för att Hawking 1975 ansåg att radiokällan Sygnus X i stjärnbilden Svanen inte kunde vara ett svart hål. Vilket han fick äta upp 1990.

År 1997 gick Hawking och Thorn ihop sig mot John Perskill om det faktum att information som inträder i ett svart hål aldrig går att få ut igen. Det slutade i att Hawking och Thorn fick anse sig besegrade 2004 då de så snällt fick gå och köpa en encyklopedi till John Perskill som matematiskt bevisat att informationen borde ligga kvar i “händelsehorisonten” och i teorin skulle kunna plockas ut (om du har tillgång till tillräckligt mycket energi).

Lite kul i sammanhanget är Hawkings kommentar till sina elever efter han accepterande av förlusten. Han lär ha sagt: “Jag kommer ut! Jag vill idag erkänna för er…  att det kan ligga något i det faktum att information som kommer in i ett svart hål inte går förlorad.”

År 2012 satte han mot 100 dollar mot Gordon Kane. Hawking hävdade nu att Higgs-partikeln aldrig kommer hittas. Nu har nog alla hört talas om dess existens sedan den detekterades nere i CERN och Nobellpriset utdelats till dess upptäckare.

Samtidigt skall vi minnas honom som en jordnära astrofysiker. Som han själv uttryckt det:
“Detta vore inte mycket till universum
om det inte vore för våra nära och kära!”

Hans beräkningar om hur kvantmekanikens processer utarmar det svarta hålet om än oerhört långsamt på dess innehåll. Ett fenomen som numera kallas Hawking Strålning. Huruvida han var först med upptäckten är inte helt klargjort, men han hade ett finger med i spelet i alla fall.

Hans många teoretiska beräkningar ligger på en nivå som i alla fall inte jag begriper, men som sagt han fick ut vetenskapen och kosmologin till mångas vardagsrum!

Låt oss till sist fundera på några av de frågor han drev med både glöd och energi de sista 10 åren av sitt liv: Skall människan ha en framtid måste vi resa ut bland stjärnorna, men framför allt måste vi för allt i världen se till att motverka Artificiell Intelligens och automatiserade vapen. Om vi inte gör det kommer mänskligheten inte att ha någon framtid.

15 mars – Merkurius i största östliga elongation

Merkurius ligger den 15 mars som längst ifrån Solen på östra sidan. Det innebär att vi nu under några dagar kommer att kunna se den på kvällarna strax efter solnedgången. Kolla strax ovanför till vänster om den plats där Solen gick ned.

2018-03-15_Venus_Mars
Venus och Merkurius, 15 mars kl. 18.35 på kvällen.
Bilden kommer ur det fantastiska programmet Stellarium.

Merkurius ligger lite ovanför och till höger om Venus. Till skillnad från Venus som syns tydligt så är Merkurius svår att hitta. En fältkikare kommer att underlätta om du har en sådan hemma.

OBS! Se till att du INTE får in Solen i synfältet på kikaren!

Halo-fenomen i vinterkylan

Halofenomen kan förekomma i två sammanhang. Dels när en varmfront kommer in och tunna iskristallmoln kommer i början av fronten när varm fuktig luft trängs upp på hög höjd och bildar iskristaller. Det andra fenomenet som är rätt vanlig såhär års är när luften svalnar av och fortfarande innehåller lite vatten i form av vattenånga. Vattnet bildar då iskristaller i luften över ett större område på en gång.

Halo (1)
Fenomenet som vi talade om på P4 Skaraborg
tidigare idag låg runt månen medan det vi ser på bilden
är Solen som jag fotograferade från Skara i höstas.
Foto: Gunnar Sporrong

Det som utmärker sig med vattenis är dess sexsidiga kristaller. Vi har väl alla sett de sexuddiga snöstjärnorna vid snöfall. Men, går vi ned på en mycket mindre skala så består vattenmolekylerna av en syreatom och två väteatomer som sitter snyggt i en vinkel på 104,45 grader. Det gör att vattenmolekylen har förskjutit sin laddning så att väteatomerna är smått positiva medan syreatomen som håller i fler elektroner blir smått negativa.

I och med detta kommer vattnet när det fryser låsa sig så att syreatomen från en molekyl binder sig till väteatomerna i omgivande vattenmolekyler på ett sätt så att det bildas sexsidiga kristaller. Dessa sexsidiga kristaller kommer när de hamnar mellan oss och Solen (eller Månen) att reflektera eller bryta solljuset i väldigt bestämda vinklar. Vanligast är en Halo 22 grader från Solen som den ovan.

365px-Hexagonal_Ice_Crystals.svg
Vattnets molekylform ger ofta kristaller på
ett 20-tal mikrometer (0,02mm). Dessa är
perfekt utformade för att ge många
spännande optiska fenomen.
Bild: Dave3457 (Wikimedia Commons)

Är förhållandena rätt kan du få en halo som ligger som en ring 46 grader från Solen. Denna är ofta mycket svagare och är oftast mycket svår att se runt Månen.

Lunar_Halo
Denna bild från 1853 visar en mån-halo
exakt som den ovan med den skillnaden
att den är svagare eftersom ljuskällan (Månen)
är svagare. Bild: Le Magasin Pittoresque

Om det är väldigt lite iskristaller så syns det inte på Månen att något skymmer dess yta för oss. Då kan det till och med verka som om vår Måne ligger närmare oss än själva ringen som är mycket ljussvagare. Är det å andra sidan väldigt mycket iskristaller så skyms ljuset så att det börjar bli svårt att se Månen eller Solen medan ljuset från ringen blir starkare.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Foto av en s.k. solhund som ligger på höger sida om Solen
och egentligen är del av själva Halofenomenet.
Foto Kurt Heffner.

Ligger Solen lågt vid horisonten så händer det att de delar av ringen som ligger rakt till höger och till vänster om Solen blir förstärkta. Fenomenet kallas för Solhundar. Är de skymmande iskristallerna tillräckligt många kan solen försvagas så mycket att en eller båda Solhundarna blir starkare än Solen själv på ett sätt som kan verka lite förvirrande.

För att höra hela intervjun med Ewa Ohlsson på P4 Skaraborg, klicka här.
Klicka sedan en bit ned på sidan där det står: Lyssna från 158 min.

Nytt föredrag för i år – Kvinnor i vetenskapen

Detta har legat i bakhuvudet under några år, men nu är det dags. Föredraget Kvinnor i vetenskapen håller just nu på att ta form. Det finns många forskare, inte minst kvinnor som gjort ett fantastiskt arbete men som ändå lyckas slarvas bort då det gäller tillkännagivanden för nya upptäckter etc. Många utan vars bidrag nya upptäckter aldrig hade blivit gjorda.

kvinnorivetenskapen

Vi kommer bl.a. att få lära känna Marie Curie, Jocelyn Bell Burnell, Rosalind Franklin m.fl.

Är detta namn du inte känner igen är det garanterat detta föredrag ni skall boka till föreningen, till museet, till biblioteket etc.

Klara skyar! /G.

24 februari – 50 år sedan Jocelyn Bell Burnell upptäckte den första pulsaren

Jocelyn Bell Burnell är en astrofysiker från Nordirland. Hon gjorde för 50 år sedan ett av 1900-talets största fysiska upptäckter. Som doktorand utförde hon observationer med Interplanetary Scintillation Array, ett radioteleskop för studier av bl.a. avlägsna galaxer, s.k. kvasarer.

Bell_Burnell
Jocelyn Bell Burnell, under invigningen av
International Year of Atronomy år 2009.

1974 belönades upptäkten med ett Nobel-pris i fysik. Dock stod inte Jocelyns namn med utan hennes handledare. Personligen tycker jag det är oerhör förnedrande att hon inte var med som medpristagare. Samtidigt lär hon själv ha uttalat att: “I believe it would demean Nobel Prizes if they were awarded to research students, except in very exceptional cases, and I do not believe this is one of them.”

Jag tänker däremot låta bli att nämna hans namn eftersom jag tycker det är så löjligt att samma sak upprepas gång efter annan av Nobel-gänget…

(För den som är intresserad att läsa om fler fadäser kan t.ex. historien om upptäckten av DNA-molekylen vara intressant.)

Jocelyn kom senare att vara president för Royal Astronomical Society som en av sina många astronomiska erkännanden.