2018-08-29 – New Horizon har nu fotograferat Ultima Thule

Hur konstigt detta än låter i Svenska öron så stämmer faktiskt titeln. New Horizon kommer ju på nyårsdagens eftermiddag och kväll köra förbi det mest avlägsna objekt som någonsin besökts av en av människor skapad sond. Objektet har fått smeknamnet Ultima Thule.

NH_ultima_thule_first_detection_v3
Bilden är sammansatt av 48 exponeringar tagna
med New Horizons Long Range Reconnaissance
Imager (LORRI). Från bilden (t.v.) har ljuset från stjär-
norna subtrahetars vilket gör att alla “prickar” som
inte hör hemma mot stjärnbakgrunden syns (t.h.).
Foto: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics
Laboratory/Southwest Research Institute.

Forskarna blev mycket imponerade när de lyckades få fram såpass mycket data ur denna bild att de kan skönja Ultima. Tidigare har de endast känt till Ultima Thules bana via bilder tagna med Hubble-teleskopet. När de nu även funnit kroppen med LORRI så kan de triangulera dess läge med mycket god noggrannhet och på så vis planera banjusteringar med mycket bättre säkerhet. Bilderna togs den 16 augusti och har sedan skickats iväg emot Jorden där de uppfångades av Deep Space Network-antennerna.

På bilden ligger Ultima fortfarande 172 miljoner kilometer från New Horizon och c:a 65 miljarder km från Jorden. Den närmsta stjärnan på den vänstra bilden är 17 gånger ljusstarkare och bakgrunden är full med stjärnor. Att det syns spår av stjärnorna på den högra bilden beror dels på att bilderna inte är 100% i linje och dels på att enstaka stjärnor faktiskt har varierat I ljusstyrka mellan de tagna bilderna.

“Bildfältet är fullt med stjärnor vilket försvårar finnandet av ljussvaga objekt,” berättar Hal Weaver forskare på John Hopkins Applied Physics Laboratory. “Det är verkligen som att hitta en nål I en höstack. På de första bilderna är Ultima bara som en liten bula på en stjärna som är 17 gånger ljusstarkare, men Ultima kommer att bli ljusstarkare och lättare att se medan rymdsonden närmar sig.”

“Vårt team har arbetat hårt för att se om det var möjligt att detektera Ultima med LORRI på ett så långt avstånd, och svaret är nu ett tydligt ja,” berättar projektets chefsforskare Alan Stern på Southwest Research Institute, Boulder, Colorado. “Vi har nu siktet inställt på Ultima från ett betydligt längre avstånd än vi trodde var möjligt. Vi står på Ultimas tröskel och enastående forskning står för dörren!”

10 september 2018 – komet 21 P/Giacobini-Zinner

Under första halvan av september ligger denna kortperiodiska komet som närmast Jorden. Dessutom råkar den vara i Perihelion vilket innebär att den ligger som närmast Solen. Kometen har en bana som för den ett varv runt Solen på 6,6 år. Den 10 september passerar den alltså också som närmast Jorden med 0,39 astronomiska enheter (AE) eller endast 58 miljoner km.

Innan vi ropar hej bör vi dock klargöra; detta är en liten komet på knappa två kilometer, så den kommer inte vara jämförbar med de två stora kometerna på 1990-talet. Detta till trots är den redan nu ett trevligt objekt för små amatörteleskop. (Undertecknad har inte själv observerat den ännu, men hoppas att ha orken i samband med bra väder.)

800px-Comet_21P_Giacobini-Zinner_August_2018
Komet 21-P Giacobine/Zinner fotograferad 18 augusti
2018 med en Canon 600D och ett Celestron AVX 8 tum
och en fokalreducerare (0,5x). Bilden är resultatet av
90 bilder på 2 minuter bearbetade i programmet PixInsight.
Foto: Alexander Vasenin.

Kometen kommer sannolikt nå en ljusstyrka av magnituden 7 eller kanske rent av 6. Den kommer alltså inte bli synlig för blotta ögat men väl synlig i en fältkikare.

Kometen 21 P – Giacobine/Zinner upptäcktes av den franske astronomen Michel Giacobini i Vattumannens stjärnbild den 20 december år 1900. Den återupptäcktes två passager senare av astronomen och astrohistorikern Ernst Zinner under en observation av den variabla stjärnan Beta Scuti23 oktober 1913.

Kometen brukar nå en ljusstyrka av magnituden 8 (d.v.s. huvudsakligen ett teleskopobjekt) men 1946 fick den en serie utbrott som sände ut gas och stoft i en sådan omfattning att den nådde magnituden 5 och var skönjbar för blotta ögat för en erfaren amatör från en mörk himmel.

Kometen är också ansvarig för den årligen återkommande meteorskuren Draconiderna (som ibland omnämns som Giacobiniderna).

Även om dess bana för den nära Jorden ibland är denna komet inget att oroa sig för. Dess närmsta passager skulle kunna föra den så nära som 5 200 000 km från oss. Det är c:a 13 gånger så långt bort som vår egen måne.

Vill du själv se kometen så finner du användbara kartor på theskylive.com.

Klara skyar!
Gunnar

11 augusti 2018 – Perseiderna meteorskur

Som så många år tidigare har vi vår fina meteorskur Perseiderna som inleder höstens stjärnsässong med glans. I år har vi extra tur eftersom Månen är ny samma dag och således inte kommer att störa våra observationer alls.

Meteorskurar får ju sitt namn efter den stjärnbild alla meteorer ser ut att komma ifrån. I det här fallet är det Perseus som är den skyldige. Det innebär I sin tur att stjärnbilden Perseus behöver vara uppe på himlen för att det skall ramla ned några stenar över vårt område. I Persseidernas fall är det inga bekymmer eftersom stjärnbilden är uppe redan innan Solen gått ner under horisonten.

Comet_Swift_EE-Barnard_4_and_6_April_1892
Kometen Swift Tuttle fotograferad
4 och 6 april 1892. (Public domain.)

Meteorerna I skuren är dammkorn från kometen Swift Tuttle. Kometen har en omloppsbana som för den ett varv runt Solen på c:a 133 år. Senast kometen passerade inre solsystemet var under 1992. Men, för varje passage nära Solen tinar lite mer av isen I kometen. Som resultat av detta släpps en hel del partiklar som suttit innefrusna i isen iväg. Dessa har under årtusendena spridit ut sig ganska jämnt I kometens bana.

Under helgen som kommer så kommer vi att passera den tätaste delen av detta stoftmoln så att vi kommer få fint med stjärnfall nätterna kring den 11 – 12 – 13 augusti. Som mest blir det sannolikt natten mellan lördag och söndag, men både natten före och efter är chanserna mycket stora att se stjärnfall. (I själva verket passerar vi genom de tunnaste delarna av molnet redan 17 juli och skuren varar fram t.o.m. 24 augusti.

Observera skuren
Skur och skur… Det låter fint det, men i själva verket bör vi förvänta oss något i stil med 20 – 60 stjärnfall per timme. (Överraskningar kan förekomme, men det är ganska sällan.)

En rekomendation från min sida är att du tar med dig liggunderlag eller solstol. Varma kläder, varmt att dricka samt en lång önskelista. De sista åren har jag lyckats se c:a 30-talet stjärnfall ifrån Skara mellan mörkrets inbrott och kl. 01 på natten. (Se’n brukar jag gå och lägga mig.)Men då brukar jag observera innifrån sta’n eftersom jag själv tycker det är lite kul attt träffa andra som också vill se fenomenet.

Som mest meteorer är det innan gryningen, så det är väl värt att vara vaken längre om du orkar.

Bor du I Skara med omnejd så tänker jag befinna mig I närheten av fotbollsplanen vid Viktoriaparken. Kom och hälsa på vetja! (Bor du ute på landet och är skonad från onödiga lampor tycker jag nog att du bör stanna hemmavid förstås. (Det hade jag gjort.)

Klara skyar!
Gunnar

11 augusti 2018 – Solförmörkelse I norra Sverige

Lördagen den 11 augusti kommer en partiell solförmörkelse att visa sig över stora delar av Sverige. Förmörkelsen är total “norr om nordpolen” så att säga. Det innebär att Månens kärnskugga missar Jorden. Det vi kommer kunna uppleva är en partiell solförmörkelse. D.v.s. har du tillgång till solfilterglasögon eller ett solteleskop (med godkända solfilter) kan du se att Månen ligger framför solskivan och skuggar bort en bit.

solareclipse2018-08
Solförmörkelsens omfattning enl. wikipedia.org.

Förmörkelsen är allts mycket nordlig och kommer kunna synas från en linje mellan Linköping – Skara – Smögen och norr ut. Längst I söder är den I princip osynlig och Månen kommer bara smeka den övre kanten på Solytan. Ju längre norr ut du kommer desto mer kan du se av förmörkelsen. I stockholm når den endast 4% medan den vid treriksröset når 28%.

I södra Sverige (vid linjen nämnd ovan) är den förmörkad endast runt 11-snåret medan den I Stockholm är förmörkad ungefär 10.50 – 11.30. Längst I norr är den förmörkad mellan 10.30 – 12.00. Alla tider är ungefärliga och jag har inte för avsikt att skriva mer detaljerat eftersom detta är ett fenomen som inte berör min del av landet. Läs gärna vidare på t.ex: astroinfo.se m.fl. Ställen.

Du kan också få aktuella tider här: https://www.timeanddate.com/eclipse/
Sök på den ort som ligger närmast. T.ex. “Jönköping, Sweden”

Klara skyar!!
Gunnar

27 juli 2018 – Total månförmörkelse

Nu har det blivit sådär länge igen. Men, å andra sidan har det inte varit några storslagna händelser på himlen att tala om. Men nu börjar sässongen starkt med en månförmörkelse följd av meteorskuren Perseiderna.

Den 27 juli är det alltså dags för en förmörkelse som går att observera från Sydamerika, Afrika och stora delar av Europa och Asien. I vårt land står fullmånen mycket lågt som den alltid gör på sommaren, Eftersom totaliteten börjar redan kl. 21:30:15 lokal tid är den förmörkad redan då den stiger över horisonten.

Hade det inte varit för att jag redan nu hört folk nämna den hade jag inte rekommenderat denna, men har du mycket fri horisont i sydost och sydsydost så kan det vara värt ett försök. Försök samtidigt i så fall på att fotografera den då den precis går upp. Gärna med någon snygg markvy i förgrunden!

Eftersom Månen går upp vid olika tider beroende på var du bor låter jag dessa tider vara oskrivna. Jag nöjer mig med att säga att Månen går över horisonten kvart i 10 i Skaraborg. (Tidigare i södra Sverige och senare i norr. Tidigare i öster och senare i väster.) Kolla upp de lokala upp och nedgångstiderna i trevliga program som t.ex. Stellarium.

  • Totaliteten börjar: 21:30:15 (höjd: -1 grad)
  • Uppgång: c:a 21:45 (höjd: 0 grader)
  • Förmörkelsen som mörkast: 22:21:44 (höjd: + 4 grader)
  • Slut på totaliteten: 23:13:11 (höjd: 6,5 grader)

Den partiella fasen fortsätter till 20 minuter efter midnatt. Därefter befinner sig Månen i jordens halvskugga (vilket är en blek efterföljare till den partiella fasen).

Det som är den finaste delen av förmörkelsen är den del som kallas totaliteten. Den döptes under slutet av sjuttiotalet av astrologer till blodmåne, även om den oftare är roströd eller färgad som gammal (oärgad) koppar. Eftersom denna förmörkelse är mycket lång och Månen hamnar inom den djupaste delen av kärnskuggan finns en chans/risk att den kan bli så mörk att den kan vara svår att upptäcka vid en första anblick.

Animation_July_27_2018_lunar_eclipse_appearance
En mycket snygg animation av: Tomruen (talk | contribs)
som givmilt delar med sig av denna på wikipedia.
Alla tider är Universal Time. Lägg på två timmar
för att få svensk sommartid.

Som sagt, sök er en riktigt fri horisont. Gärna väster om en stor sjö, eller på ostsidan/sydostsidan av ett berg som t.ex. Billingen, Kinnekulle, etc.

Klara skyar önskar vi för denna natt. I övrigt önskar jag er mycket och ihållande regn!!

 

Nytt föredrag, Lanieakea – vår kosmiska adress

Detta föredrag togs fram för vetenskapsfestivalen i Göteborg förra året men passar en betydligt bredare publik. Vi studerar vårt universums uppbyggnad och jämför skalan hos olika strukturer ända ut till den hittills största kända struktur som observerats, nämligen Laniakea.

Taurus_Void_-_Laniakea_Supercluster
Lanieakea-strukturen och dess plats
i det observerbara Universum.
Figur: Brent R. Tully, et. al.

Med utgångspunkt för den plats där du just nu befinner dig (ert bibliotek eller er förening) avlägsnar vi oss från Jorden mer och mer till dess att vi får en överblick över Laniakea, en del av det observerbara universum där all materia attraheras mot en och samma punkt, The Great Attractor.

Föredraget kan bokas i området inom c:a 10 mil från Skara eller Göteborg.

22 – 23 april – Lyriderna meteorskur har maximum

Lyriderna varar egentligen mellan den 16 och 25 april, med de har sin mest intensiva tid under denna natt. Att kalla det för en skur är egentligen lite missvisande för gemene man, även om det är det formella begreppet. Denna skur uppvisar nämligen endast ett 20-tal meteorer per timme som mest.

Lyrid_meteor_shower_radiant_point
Lyriderna ser alla ut att komma ur “radienten” som ligger
strax ovanför till höger om Lyrans stjärnbild.
Bild: Wikimedia Commons

Meteorskuren kommer att synas över hela himlen, så det enda du behöver göra är att se till att ha en så mörk himmel som möjligt. Gärna ute å kandet och skymd för direkt ljus. Tyvärr kommer den halva Månen att störa oss ända fram till halv fyra på morgonen då den går ned och ger oss en halvtimmes mörker innan gryningen börjar förstöra för oss.

Även om det är få så kan vissa av meteorerna skapa tydliga stoftstråk som kan vara flera sekunder.

Föredrag – Partikelfysikens historia

Detta föredraget är förvisso inte nytt utan har hållits bl.a. på Mariestads Astronomiska Klubb tidigare. Det har inte legat ute här på Klara skyar än, så det förtjänar lite reklam.

Partikelfysik

Föredraget följer partikelfysikens historia. Vi gör nedslag i historien och träffar vetenskapare som  Anaxagoras och hans tidiga beskrivning av materians egenskaper som beror på olika ordning på mycket små partiklar inuti materien. Vi träffar Thomas Young och ser på hans beskrivning av ljusets egenskaper. Vi träffar också Richard Feynman som var en av upptäckarna av de tidigaste bevisen för kvarkar (även om James Bjorken och Richar Feynman inte använde just det namnet på dem).

Givetvis träffar vi även Maxwell, Röntgen, Planck och många fler på vår väg ned i djupet med avslutning med Peter Higgs och den s.k. Gud-partikeln eller Higgs-bosonen som den idag heter.

På vägen kommer vi också stifta bekanskap med en massa trevliga modeller, experiment, manicker och aparater så som periodiska systemet, Berkeley synchro-cyclotronen, bubbelkammaren, PETRA, SLAC, Fermilab, CERN etc.

Dawn-sonden avslöjar Ceres aktiva geologi

Nyligen gjorda observationer gjorda av Dawn-sonden avslöjar att Ceres yta inte är död och intorkad som man trott utan fortfarande geologiskt aktiv med flera unga formationer.

Ceres är den enda dvärgplaneten i det inre solsystemet och är således av en annan art än de som ligger i bana från Neptunus och utåt. Traditionellt har den räknats som en asteroid, men den är långt ifrån den torra stenbumling vi kan tänka oss av en klassisk asteroid. Ceres har en diameter på 965 x 961 x 891km. Den  har en omloppstid på 4,6 år och en rotationstid på 9,1 timmar.

Med sin låga densitet på endast 2,16 g per kubikcentimeter har den lägre densitet än de flesta mineral på Jorden. Således misstänks den ha en ansenlig mängd is i sitt inre. Och, nu har man alltså sett förändringar i dess ytformationer vilket tyder på att det inte är en död och frusen himlakropp utan en i allra högsta grad aktiv kropp.

Ceres_-_RC3_-_Haulani_Crater_(22381131691)_(cropped)
Haulani-kratern (ljus till höger) är en av de ställen
där ljusa stråk av hydratiserade karbonater
(karbonater som bundit kristallvatten) förekommer.

Image Credit: NASA / JPL-Caltech / UCLA / MPS /
DLR / IDA / Justin Cowart

Observationer gjorda med Dawnsonden har redan tidigare visat ett dussintal platser på ytan av asteroiden som har höga koncentrationer av vatten. Nu berättar två rapporter i tidskriften Science Advances (14 mars) om hur koncentrationen av vatten ökat på nordsluttningen av Juling-kratern mellan april och oktober 2016.

Andrea Raponi från Institutet för Astrofysik och Planetforskning i Rom berättar att detta är första gången vi observerat förändringar i vattenmängden i ytan på Ceres under realtid. Det faktum att Ceres just nu närmar sig Solen och temperaturen därför sakta ökar gör att vattenfickor under ytan släpper ut vattenånga. Det vi sett är att denna vattenånga kondeserat till is eller rimfrost på nordsidan av kratern mellan efterföljande observationer. Det kan också röra sig om jordskred som följd av temperaturförändringar i ytan.

Tidigare nätningar har visat att Ceres har en skorpa på 40 km som är rik på vatten, salter och kanske till och med organiska föreningar. De pågående observationerna av kemi, geologi och geofysik som Dawn-sonden genomför ger oss en allt bättre förståelse för hur Ceres fungerar.

Dawn har också tidigare funnit karbonater, kemiska föreningar som normalt bildas i vatten. T.ex. har karbonater funnits i de ljusa regionerna i Occator-kratern, Oxo-kratern samt berget Ahuna Mons (nedan).

PIA21919
Detta är en 3D-representation av Ahuna Mons,
återskapad av foton påklädda på en 3D representation
av geologin i området. De röda områdena visar 
höga koncentrationer av karbonater i berggrunden.
Figur: NASA/JPL-Caltech/UCLA/MPS/DLR/IDA/ASI/INAF

Den andra studien har identifierat 12 siter där natriumkarbonater studerats. Flera av ställena har höga vattenkoncentrationer i samma områden, men detta är första gången som vi ser Hydratiserade karbonater (karbonater som bundit till sig vatten) på samma sätt spm vi har på Jorden berättar Giacomo Carrozzo från Institutet för Astrofysik och Planetforskning.

Vatten i ytan av Ceres är inte stabilt förutom i skuggade kratrar. Vatten bundet i karbonater är något stabilare då det inte avdunstar lika snabbt. Kanske så långsamt som någon miljon år innan vattnet är helt borta. Det ger oss ett större fönster för när vi kan observera hydratiserade karbonater. I och med insstabiliteten så vet vi då att de ytor som huserar karbonaterna inte kan vara allt för gamla.

Karbonaterna vi upptäckt, tack vare nedslag, jordskred och kryovulkanism tyder på att asteroiden inte är homogen. Dessa fickor av vatten måste ha bildats av geologiska processer under avdunstningen av en i Ceres historia tidig underjordisk “ocean”. Ändringar i de ytliga koncentrationerna vi ser idag tyder på att vi har att göra med en aktiv kropp berättar Christina Da Sanctis, ledare för VIR-instrumentet ombord på Dawn. Christina jobbar också på Insstitutet för Astrofysik.

Du kan läsa vidare om det spännande Dawn-projektet nedan:

https://www.nasa.gov/dawn

https://dawn.jpl.nasa.gov

20 mars – vårdagjämningen infaller

Kl. 18.15 svensk sommartid passerar Solen vårdagjämningspunkten. I teorin skulle detta innebära att Solen är ovanför horisonten  lika mycket som den är nedanför. Men i och med att atmosfären bryter ljuset på dess väg ned mot jordytan så kommer Solljuset faktiskt att nå jordytan så långt som 15 minuter efter att Solen har passerat bakom horisonten.

2018-03-15_varagjmn
Solens läge fem dagar innan den passerar vårdagjämningspunkten
(platsen där de två linjerna korsas). Bilden kommer från det
mycket potenta programmet Stellarium.

Vårdagjämningspunkten är den plats på himlavalvet där solens synbara bana över himlen (på grund av jordens bana kring Solen) korsar himmelsekvatorn (den linje som sträcker sig rakt ovanför jordens ekvator).