Meteorskur på Lucia!

Så var det då dags igen för Lucia-meteorerna. Förra året hade jag visning i Skara för de som var sugna att delta. I och med det myckna Lucia-firandet var kön 20 meter lång utanför domkyrkan och antalet som behagade sitta i solstol ute i kylan mycket få. men vad gör man inte för astronomin?! Vi testar i år igen! Här kommer i alla fall lite förberedande fakta för dig som vill sitta hemma och njuta.

Meteorskuren kommer ju ifrån ett kosmiskt dammoln som Jorden kör in i varje år. Dammolnet är tunnast i ytterkanterna och tätast i mitten vilket gör att vi faktiskt kan se dessa meteorer mellan den 6 och den 18 december. Den tätaste delen passerar vi mellan den 12 och 14 december. Som mest lutar det åt att vi kommer att upplevaLucia kvällen och framåt småtimmarna morgonen den 14. Dessvärre har vi en betydande måne som lyser upp natthimlen och dränker de allra svagaste i ljus.

Under ideala mörka förhållanden med mörk himmel och utan måne har så mycket som 120 till 160 meteorer kunnat upplevas, men i år får vi vara glada för 20 – 50 stycken. Många fler ramlar förstås ned, men de flesta av dem kommer vara så ljussvaga att Månens ljus kommer göra dem osynliga.

Varför namnet Gemeniderna då? Jo, eftersom skuren härstammar från ett objekt som heter Paethon som har sin egen bana runt Solen så rör sig alla gemenider i ungefär samma riktning runt Solen. Samtidigt rör vi  oss i vår bana runt Solen. När våra banor korsas kommer de alla se ut att komma från samma punkt på himlen. En punkt nära stjärnan Pollux i stjärnbilden Tvillingarna eller Gemeni som den heter på latin. Således namnet Gemeniderna.

Bara för att den kommer därifrån betyder det inte per automatik att det är bästa stället att titta mot. Det viktigaste är att du tittar mot zenith eller i den riktning himlen är mörkast. Av gammal vana brukar jag lägga mig i solstolen med ansiktet mot Zenith men fötterna pekandes mot Gemeniderna. Då kan jag se strecket av en meteor och spåra den tillbaka mot stjärnbilden. Kommer den från rätt håll är det en gemenid. Är det i stället så att den kommer från en annan riktning är det en sporadisk meteor som inte kommer från samma moln.

Observera meteorskurar

Vill du ut och titta på skuren** rekommenderar jag att du söker upp en så mörk plats som möjligt. (Då syns även de svagaste meteorerna. Välj gärna en plats med mycket fri himmel så att du inte har träd eller liknande i vägen. Har du tillgång till liggunderlag eller solstol så ligg ner på marken och njut av skådespelet.**

Fotografera skådespelet
För att fotografera skådespelet kan du använda dig av en systemkamera, på static, med normalobjektiv eller kanske lite kortare. Exponera på ISO400 (eller kanske 800 om du har riktigt mörk himmel). Ta femminutersexponeringar. Stjärnorna kommer bilda korta spår. men får du en meteor på kortet kommer den att vara rak och inte svagt böjd som stjärnorna. Den kommer sannolikt vara längre och riktad åt ett helt annat håll.

Historia
Denna skur verkar ha uppkommit ganska plötsligt runt 1860. Astronomerna R.P. Greg (England) och B.V. Mars och A.C. Twining (USA) upptäckte skuren oberoende av varandra 1862. Året efter 1863 tecknade A.S. Herschel ned  att han observerat meteorer från samma område. Detta samt tre “eldklot” från samma riktning. De första åren var skuren relativt svag men antalet ökade medan åren gick. Under 1890-talet konstaterades över 20 stycken i timmen varav vissa var ljusa och grönaktiga i färgen.

Beräkningar
Sedan 1940-talet och Harward Meteor Project har vår förståelse för skuren ökat. Man har räknat ut banelementen för skuren och kan konstatera att den har en bana som lutar väldigt lite i förhållande till solsystemets plan. Meteorerna rör sig ett varv runt Solen på 1,65 år. Banan för partiklarna går utanför Jordbanan under större delen av varvet medan de passerar Jordbanan och ligger innanför under en kortare tid.

Under banan påverkas de huvudsakligen av två himlakroppar, Jorden och Jupiter. Därav är Jordens påverkan ganska liten medan Jupiter påverkar mer med sin högre gravitation. Ifrån denna information kan vi sluta oss till att skuren kommer att ligga på kollisionskurs med Jorden endast århundradet ut och att den kommer försämras under åren framöver.

3200 Paethon
Marcoaliaslama_Asteroid_Phaethon_25dec2010_stackOktober 1983 sökte man efter källan till skuren med infrarödsatelliten IRAS och fann en snabb asteroid i ritning mot stjärnbilden Draken. Dagen efter bekräftades samma asteroid med ett markbundet teleskop. Skuren vi kallar gemeniderna härstammar från 3200 Paethon, sannolikt en gammal intorkad kometkärna. Paethon är ett udda objekt då asteroiden kommer närmast Solen av alla namngivna objekt. Som närmast ligger den endast 15 soldiametrar från Solen. (Det finns flera av de mycket mindre och icke namngivna asteroiderna som kommer närmare Solen.) Paethon tillhör gruppen Apollo-asteroider. Asteroider som befinner sig utanför Jordens bana runt Solen under större delen av varvet men som kommer innanför Jordbanan under någon del av varvet. Fotoserien ovan är tagen av wikipediaanvändare Marcoaliaslama och visar asteroiden i ett större amatörastronomiskt instrument. Samtidigt som Paethon beter sig som en asteroid har man med Stereosonderna (som studerar Solen) kunnat detektera att den spyr ut material när den ligger som allra närmast Solen. Sannoligt är det när detta sker som de partiklar bildas som når Jorden runt Lucia.

* Vi skall dock tänka på att stjärnbilderna och vad som sker i vårt solsystem inte har med varandra att göra. Det är ungefär som att kalla mig stockhomare för att jag råkar stå vid Skara domkyrka medan du som observatör står några meter längre bort och ser att jag står i samma riktning som Stockholm 30 mil bort. Däremot har dessa namn en praktisk betydelse då vi kan använda “kartan” stjärnbilderna representerar för att beskriva det vi ser.

** Meteorskur kan ge lite fel bild eftersom det kommer någon till några meteorer/stjärnfall per minut och ibland så lite som en var tionde minut beroende på vilken skur vi talar om.

Källor: Wikipedia, NASA m.fl.

 

Perseiderna 2016

Då jag har mycket att göra i dagarna kommer ingen ny artikel att skrivas om meteorskuren Perseiderna. Däremot kommer här en repris från förra året fas justerad med en del nya data. Skuren som inte har förändrats nämnvärt sedan dess har sin topp (flest stjärnfall) natten mellan den 12 och 13 augusti.

Perseiderna är en meteorskur, eller som vi kallar det, en samling med stjärnfall. Jorden kör in i detta stoftmoln varje år vid ungefär samma tidpunkt. I år infaller maximum under natten mellan den 12 och 13 augusti. Befinner du dig ute på en mörk plats kan du i år få uppleva så mycket som 50 – 120 meteorer per timme, i alla fall efter månen gått ned. Låt mig förklara!

Stjärnfall?
Perseidernna, Laurentius tårar eller som grekerna kallade den Perseus Söner är en meteorskur som setts varje år sedan 36 år före vår tideräkning. Det vi ser på himlen som stjärnor som faller är i själva verket mycket små sandkorn som träffar jordens atmosfär med 58 km i sekunden. Vid denna enorma hastighet bromsas kornet hastigt medan luften och kornet upphettas till flera tusen grader. Då ser vi det upphettade luftspåret bakom sandkornet som en stjärna som faller. Sandkornen härrör från en komet som heter Swift-Tuttle. Kometen som upptäcktes av Lewis Swift och Horace Parnell Tuttle 16 juli 1862 kommer relativt nära Jordens bana en gång vart 130 år. Samtidigt som kometen närmar sig Solen (och Jorden) tinar den upp och bildar en svans av gas och stoft. Stoftpartiklarna har nu ungefär samma bana som kometen vilket gör att Jorden sveper in i stoftmolnet varje gång Jorden passerar denna punkt i banan. Stoftmolnet har där vi passerar en tjocklek av 15 miljoner km. Det motsvarar 1/10 av avståndet till Solen eller 40 gånger längre än avståndet till Månen.

Att observera perseiderna
Perseiderna är den mest kända meteorskuren bland allmänheten. Inte för att den är bäst utan för att flest har sett den. Under året passerar Jorden genom ett 20-tal stoftmoln eller meteorskurar som vi kan kalla dem. Perseiderna, 12 – 13 augusti och Geminiderna 13 dec. är väl de som är häftigast att se på norra halvklotet. Dock är det ju så att de flesta svenskar inte vågar sig ut i vinterkylan för att njuta av nattmörkret utan är ute mer under sommarmånaderna. Således har de flesta sett stjärnfall i augusti men betydligt färre på Lucia. I år ligger skuren bra till. Det som förstör en meteorskur mest är ljus. Det kan vara ljus från gatlampor och liknande men också ljuset från en av våra största naturliga störningskällor, Månen. I år har vi turen att månen är knappt halv och på väg ner under kvällen. Den kommer alltså inte att störa oss allt för långt in på natten.

Perseiderna har fått namnet för att de ser ut att komma i riktning från stjärnbilden Perseus. De kommer över hela himlen, men förlänger du ljusspåret bakåt kommer det att peka på stjärnbildens Perseus. (Ser du ett stjärnfall som kommer från ett helt annat håll så är det ingen perseid utan sannolikt en ensam strömeteor.)

Under kvällens första timmar faller meteorerna in i flack vinkel. De första är få, men kan bli utdragna och relativt ljusstarka. Titta så snart det mörknar! Allt eftersom Perseus kommer högre upp kommer antalet att öka. De blir fler men kortvarigare. Allra flest kommer du att få se innan gryningen. (Det är då det kan komma upp i maxantalet 50 – 120 st i timmen.)

Att observera Perseiderna
Perseus ligger i nordost i skymningen och klättrar
gradvis mot söder. Titta under Cassiopeja,
som ser ut som ett “W”.

Meteorerna kommer över hela himlen, men jag brukar av gammal vana lägga mig med fötterna mot Perseus. Godtyckligt kanske, men jag gillar det.

Hur observerar jag Perseiderna?
1. Leta reda på en plats med öppen himmel. Inga skymmande träd eller hus. Ju mer av himlen du ser desto bättre!
2. Försök hitta en mörk plats. Ju mindre störande ljus desto fler av de ljussvaga meteorerna kan du se!
3. Ta med dig något att sitta eller ligga på. Bekvämlighet är A och O eftersom det är en del väntan.
4. Klä dig varmt och särskilt fuktfritt. Dels ligger du stilla. Dels faller mycket dagg såhär års.
5. Tålamod!! Även med 120 meteorer i timmen (vilket är relativt sällsynt) får du vänta 30 sekunder per stjärnfall i snitt. (Ibland två – tre minuter.)
(6) Snälla, ta med dig solstolen eller liggunderlaget. Det är synd om 100 000-tals svenska invånare går till jobbet trötta OCH med nackspärr på måndag.

Tsunamis på Mars?!

Lite långsökt på en ökenplanet kanske, men det har ju inte alltid varit öken på Mars.

En studie publicerad i tidskriften Nature berättar om att två stora meteoriter som kraschat ner på Mars för flera miljarder år sedan sannolikt kunnat orsaka mega-tsunamis. Antagandet är dock inte taget ur luften utan man talar om ett tsunamiärrat landskap som visar spår efter händelserna än idag.

Vad man sett i Mars norra slättlandskap är lämningar ovanför det som tidigare har varit kustlandskap. Lämningarna efter dessa jättevågor är ännu ett bevis i en lång serie av bevis för ett kallt, saltvattenshav som mycket väl kan ha gjort det möjligt för tidigt liv på vår grannplanet.

srep25106-f1
A – En bild över Circum-Chryse gränsen mellan hög och låglänt terräng. Den röda och svarta linjen visar strandregionen mellan hav och landmassa. De tre blåa pilarna visar var stranden brutits igenom av några av planetens kraftigaste vattenflöden. På bild B visas strömlinjeformade ytor där sannolikt isbergen hamnat och sedan slitits av det återströmmande vattnet. Därefter har de smält och lämnat efter sig högar av bråte. Bild C visar en närbild på en av dessa strömlinjeformade geologiska formationer. Bilder: ESA

Det första nedslaget skall ha skett för runt 3,4 miljarder år sedan. Det tydligaste beviset är en kanal som har bildats av återflödet av de stora vattenmängderna som kastades upp över land. På sin väg tillbaka skall vattnet ha skapat en flodfåra som har bildats på kort tid under ett extremt vattenflöde. Berättar Alberto Fairén, gästforskare på Cornel University. (Alberto jobbar normalt på centret för astrobiologi i Madrid.)

Det senare nedslaget som skedde miljontals år senare tycks ha skett efter att klimatet försämrats avsevärt på Mars. Det kallare klimatet orsakade att mycket vatten frusit runt Mars poler varvid havsytan dragit sig tillbaka innan den andra tsunamivågen.

Lämningar efter det andra nedslaget innefattar bl.a. stora isberg som kastats upp på land fortfarande frusna. Sannolikt kom detta vatten aldrig att tina. I stället kom det att sakta sublimera*. När dessa isberg försvunnit lämnades permanenta spår på slätterna efter dem.

Deras rapport publicerades 19 maj i tidskriften Nature. Läs hela rapporten här!

*Sublimera är det samma som frystorkas. Under rätt omständigheter, t.ex. när lufttrycket är för lågt kommer vattenmolekyler från vattenis att färdas direkt från isen och upp i luften utan att isen smälter.

Kepler – 1284 nya planeter funna!

Nåja, denna nyhet är kanske gammal vi det här laget. Men, även gamla nyheter är nyheter för den som inte hört dem innan. Och, som det ser ut just nu har jag själv inte hunnit skriva så mycket på ett tag och min bok om “Amatörastronomi för nybörjare” kräver en hel del tid. 135 sidor skrivna och de första figurerna börjar att ta form i form akvareller. Även lite lånefoton är på G in. Men men… åter till planeterna!

Keplerteleskopet* har nu alltså konfirmerat ytterligare 1 284 planeter runt fjärran solar. Forskarna har alltså nu konstaterat att 1 284 tidigare observerade objekt som skuggat stjärnors ljus nu har återkommit mer än en gång och således verkar vara planeter med stabil omloppsbana runt sin stjärna.

Kepler_spacecraft_artist_render_(crop)
Kepler-teleskopet – en konstnärlig vy.
Bild: NASA

Rapporten som släpptes den 10 maj visar på en dubbling** av antalet planeter som Kepler-teleskopet observerat. Metoden teleskopet utnyttjar är lik Merkuriuspassagen som nämnts tidigare på KlaraSkyar. När en planet passerar framför sin stjärna (sin Sol) skymmer den bort en mycket liten del av ljuset. Det hela är mätbart, men självklart är det lättare att se en stor planets större skugga framför en liten stjärna. De planeter vi helst vill se, Jord-lika planeter, blir således svårare att se än Jupiter-stora planeter.

Idag använder man en ny, anpassad teknik utvecklad av Timothy Morton som är en av rapportens författare. I och med att vi idag observerat så många planeter så har vi också tidigare exempel på hur en planetpassage framför en stjärna ser ut. Med dessa data kan man effektivare behandla nya observationer så att resultaten blir mera lättydda.

Metoden går ut på att de simulerar tidigare observationer av exoplaneter och jämför med de nya observationerna. Därefter simulerar de andra typer av skiftningar i ljusstyrka som bekräftat INTE är exoplaneter och jämför dessa data med de nyligen registrerade.

Som Timothy själv beskriver metoden: “Tappar du ett fåtal stora brödsmulor på golvet kan du plocka upp dem en och en. Spiller du ut en paket skorpmjöl behöver du en sopborste för att få upp dem. Denna beräkningsmetod är som en sopborste.” Just detta problem är det forskarna har att brottas med. De har så många observerade potentiella planeter att de behöver bredare metoder att angripa data med.

Innan rapporten släpptes fanns 4 302 planetkandidater. Dessa är skiftningar i stjärnans ljus som sedermera behöver bekräftas. Av dessa har nu 1 284st höjts till 99% sannolikhet att de är planeter. Av de övriga ligger 1 327st över 50% sannolikhet att de är planeter. Av de nyligen bekräftade planeterna är c:a 550st sannolikt Jord-lika, att döma av deras storlek. Nio av dessa ligger inom den beboeliga sonen eller “Guldlock-sonen” där avståndet till stjärnan möjliggör flytande vatten.

* Kepler-teleskopet observerar kontinuerligt 145 000 stjärnor och deras ljusstyrka. Små förändringar i ljusstyrka kan bero på många olika saker. Kepler-teleskopet letar särskilt efter en typ. Effekten av en planet som passerar framför stjärnan och förmörkar den en aning.

** Idag har vi 3 422 bekräftade exoplaneter i 2 560 solsystem. (1 juni 2016.)

Ekonomisk kollaps större risk än solutbrott?

Jo, jag vet, huvudtemat på denna sida är fokuserat på astronomi och en och annan klimatnyhet, men samtidigt vill jag sätta solutbrott, asteroidnedslag och klimatförändringar i perspektiv. Så här kommer ett litet sidosteg som antagligen kommer att upprepas några gånger framöver. Jag förstår om ni inte vill läsa detta, men hoppa i så fall ner till nästa nyhet så kan du hålla huvudet utanför luftslussen och se stjärnor i alla fall ett litet tag till. ;-)

Jag är inte ekonom, men jag är ganska logiskt sinnad. Med detta som grund och om man inte lyssnar till allt för mycket propaganda inser man snart att vår situation är allt annat än stabil. Vi må ha risker att stenar faller på oss från rymden, eller att Solen får ett utbrott som slår ut all (ALL) el på Jorden i 3 – 4 år. Men dessa är relativt små även om de är ytterst allvarliga riskmoment. Än högre på Skalan ligger klimatförändringarna (och här snackar vi inte risk eller sannolikhet utan här är sannolikheten att vi kommer få allvarliga problem p.g.a. de klimatförändringar vi skapat oss är 100%). Frågan är bara när och hur de drabbar. Men, och detta är ett viktigt men… vi står inför ett hot som är betydligt mer akut. Kanske inte större, men mer akut! Vår ekonomi!

Låt oss börja med ett enkelt begrepp som man slänger sig med utan att direkt fundera på vad det egentligen betyder. Statsskuld… Har du någon gång funderat på vad det betyder att Sverige har en statsskuld? Inte? Låt oss grotta ner oss i denna fantastiska företeelse. Ett land kan ju i ett krisläge skapa statsobligationer och statsskuldväxlar… (I alla fall är det så jag fattat det efter att ha läst på lite hos riksgälden.) Dessa kan sedan “köpas av de som vill placera sina pengar utan allt för mycket risker. (!)

När jag började intressera mig för astronomi på det glada 80-talet kunde man jämföra Sveriges statsskuld med antalet stjärnor i Vintergatan. Nåja… jämförelsen var lite extrem men ändå väckte den lite tankar och var på så sätt givande att ha med när man berättade om astronomi för nybörjare inom ämnet. Dessvärre är det inte så längre. Under 70-talet höll vi oss under 200 miljarder kronor, men trenden var en långsamt växande statsskuld. Under 1980-talet ökade den fram till 1986 då den nådde drygt 600 miljarder. Därefter höll den socialdemokratiska regeringen åter tillbaka och den sjönk sakta fram till 1990 då den sakta började öka. Från valet 1991 till 1994 då moderaterna tog makten i en koalition ökade statsskulden från knappa 700 miljarder till 1300 miljarder. Det är 600 miljarder på 3 år. (Det tog socialdemokraterna 16 år att öka 620 miljarder till 700 miljarder.) (Bara en tankegång från min sida. Och, jo, jag vet att det var lite kriser inblandade.) Från 1994 när Socialdemokraterna kom till makten var bollen i rullning och lyckades rulla upp till 1450 miljarder år 1998 innan vänsterregeringen lyckades trycka ned skulden med 150 miljarder under de följande åren fram till 2006. Den nedåtgående trenden höll i sig några år under det borgerliga styret hjälpt av bl.a. försäljning av statliga bolag och privatisering som skulle ge oss billigare elpriser etc. (Nåja…) Vi parerade börskraschen och bankkrisen i USA ganska väl, men från 2012 började skulden stiga från 1150 – 1400 miljarder igen på bara två år. Sedan valåret 2014 har skulden endast ökat med 40 miljarder. Det är säkert inte styrets fel, men samtliga extrema höjningar sammanfaller med högerstyre. En mycket olycklig slump… (?!)

Men åter till skulden som nu snart är uppe i 1998 års nivåer. (29 april var den: 15 956 777 949 kronor). Låter det mycket? Det är inte farligt jämfört med länder som Kina och USA, men visst det är en slant.

Om vi då tar in de privata skulderna så är skulden i Sverige i snitt idag c:a 707 000 kr. Skulle jag leva tills jag är 100 skulle det innebära att jag skulle behöva betala c:a 11 800 kronor per år eller en lax i månaden. Jag vet inte vad ni tror, men majoriteten av svenskarna är inte i den situationen att de med start idag skulle fixa detta utan en större omställning. Än mindre om man räknar med att en genomsnittlig normal barnfamilj behöver betala tillbaka c:a 4000 i månaden för att betala av de statliga lånen och sina privata under en livstid. (Då räknar jag med alla som bor i billiga lägenheter i förorterna, pensionärer, bebisar, långtidssjukskrivna etc. De flesta skulle inte orka att betala tillbaka bara sina egna skulder om Riksbanken skulle höja räntan till 6%.

Nu kommer det sannolikt inte hända de närmsta 10 åren eftersom vår ekonomi då skulle raseras totalt på några månader.

Men men…
Detta var en liten tankeställare från en som inte bara har stjärnor i huvudet. Jag kommer att fortsätta min ekonomiska odyssé en annan dag. Till dess, håll i slantarna (så att banken har något kvar att sno, när räntan på allvar blir negativ! :-)

Klara skyar!
Gunnar

P.S. Jag lovar, det blir astronomi på agendan nästa gång jag skriver!

Hydra – måne av ren is?

Nu är det 10 månader sedan farkosten New Horizon gjorde sin historiska passage förbi Pluto med sina fem månar. Fortfarande droppar det in spännande data från passagen då den lilla sonden inte kan skicka data så snabbt över de enorma avstånd det rör sig om.

Det som var mest förvånande angående den lilla månen Hydra var att den kunde vara så liten men ändå så ljus. Misstankar föddes tidigt om ett högt vatteninnehåll. Först nu, ett knappt år senare, har det bekräftats.

Data samlades in med Raplph/Linear Etalon Imaging Spectral Array (LEISA) – instrumentet den 14 juli 2015 på ett avstånd av bara 240 000 km*. Instrumentet som är byggt för att samla in infrarött ljus kan detektera många olika kemiska föreningar beroende på det ljus** de skickar ut. De data som kom in visar omisskännligt på vatten i kristalin form (välstrukturerad is). I den infraröda strålningen fanns två mörka områden, en bredare absorptionslinje  mellan 1,50 och 1,60 mikrometer och en smalare kring 1,65 mikrometer. Båda tydliga linjer från vatten.

Pure-Ice_Hydra_Charon_Spectra-composite
Data från New Horizons Ralph/LEISA-spektrofotometer.

Hydras spektra är likt det från Plutos största måne Charon som också domineras av fruset vatten. Hydras absorption är tydligare vilket tyder på att den antingen har större/renare kristaller eller att de ligger arrangerade på ett sätt som gör att de reflekterar mer ljus i den vinkeln sonden fotograferat månen.

Hydra tros ha bildats av resterna efter den kollision som bildade Pluto och Charon för c:a 4 miljarder år sedan. (Om jag inte minns fel föreslog jag just detta scenario, för bildandet av månen Charon, ett drygt år tillbaka.)  En stor del av ytmaterialet från de båda himlakropparna slogs loss vid kollisionen. Det material som inte ramlade ner på Pluto eller Charon igen samlades till viss del och bildade denna lilla ismåne.

Hydras vita yta och absorptionslinjer från vattenis tyder på att den inte samlat på sig så mycket rymdstoft som både Pluto och Charon de sista fyra miljarder åren. “Kanske kan mikrometeoriter kontinuerligt rena ytan från stoft genom att slå undan föroreningarna.” säger Simon Porter, Southwest Research Indstitute, i Boulder, Colorado, medlem i New Horizons vetenskapliga team. “Denna effekt skulle gå mycket långsammare på den stora Pluto där materialet skulle falla ned igen p.g.a. den högre gravitationen.” berättar han vidare.

Kanske kan det också vara så att den p.g.a. sin storlek kunnat låta en del lättflyktiga organiska föreningar blåsa iväg med Solvinden under Pluto-sommaren (när pluto ligger närmare Solen) medan den mer värmetåliga vattenisen stannat kvar. (Min egen hypotes.)

Nu väntar teamet med spänning på data från de andra små månarna som ännu inte sänts över från New Horizon-sonden.

* Vår månes avstånd från Jorden är c:a 400 000 km.
** Infrarött ljus (värmestrålning) kan inte ses av våra ögon även om det är samma sorts fysikaliska fenomen (elektromagnetisk strålning) som synligt ljus.

Källa: NASA/Johns Hopkins University Applied Physics Laboratory/Southwest Research Institute.

Merkuriuspassagen 9 maj

Jag vet inte hur många av er som var med förra gången det fanns en chans att se en Merkuriuspassage, men, även om de händer med jämna mellanrum är timingen avgörande. Förra chansen vi hade var den 7 maj 2003. Tidigt en onsdagsmorgon fanns chanserna att uppleva planeten Merkurius siluett framför solytan. Och, minns jag inte helt fel så låg det dimmslöjor över Göteborg denna morgon, så att vi bara delvis såg den. (Men det kan vara Venuspassagen jag tänker på förstås…)

Mercury_transit_2
Merkurius är den runda fläcken till skillnad
från de mer oregelbundna solfläckarna.
Foto: Brocken Inaglory

Nu är det som sagt dags igen. Med lite tur (molnfritt) har vi största delen av passagen synlig ifrån Sverige. Den startar strax efter 13 för att sluta kring 20.40. Det innebär att Solen kommer att ligga högt vid passagens början och passera horisonten precis efter slutet av passagen. (För att se det sista behöver du en väldigt fri horisont!

Passagen sker alltså mitt under eftermiddagen på en måndag. Om du inte tagit ledigt från jobbet ännu, så är det läge att med mössan i hand gå till chefen och berätta om detta fantastiska skådespel!

Nåja, till detaljerna. Hur gör du för att säkert observera passagen?
Först av allt behöver vi tänka på säkerheten. Precis som vid alla solobservationer så behöver du ha tillgång till säker utrustning. Så, vad behöver du? Det finns två lösningar.

  1. Vilket i princip är enklast, men kan skada din utrustning, låt Solen med full kraft lysa in i teleskopet. Rikta okularet nedåt så att ljuset projiceras på en bit vit kartong eller liknande. Precis som en datorprojektor så projiceras en bild av Solen. Bilden vi ser är den av Solens yta. Nu är det bara att fokusera. Vad som kan hända då hela det koncentrerade strålknippet från Solen skall passera är att okularet blir varmt. I princip alla moderna okular har fastkittade linser som kommer att förstöras av hettan. (Det kommer att bli en fet beläggning på alla linser i okularet, som inte går att få bort.) Med billiga okular som du inte är rädd om kan du på chansa. Kanske har du dock turen att ha ett gammalt okular där linserna sitter mellan metallringar som inte påverkas nämnbart av värmeutvecklingen. Fördelen med att projicera är att du kan visa för andra och berätta om vad som syns på solytan. Akta bara så att ingen får för sig att kika in i okularet. Husdjur, små barn, dumma vuxna som inte lyssnar. (Jag skojar inte jag har varit med om fullt vuxna människor som säger att ”det är väl inte så farligt” som sedermera fåtts fysiskt knuffas bort från teleskopet! Underskatta inte den mänskliga dumheten.)
  2. Nästan lika enkelt, och med bättre bildåtergivning, blir det när du använder ett enkelt astronomiskt solfilter. De flesta teleskop har färdiga monterbara filter. Dessa är mycket praktiska, ofta med en säker fattning, men en aning mer kostsamma. Har du tid, tejp och tålamod kan du montera ditt eget solfilter framtill på dina glasögon*, din fältkikare, kamera eller teleskop. Om du bara är säker på att det sitter fast, inte blåser av eller pillas bort av klåfingriga barn, vuxna eller husdjur så är det bara att köra.

Nu är det bara att ge dig ut och öva. Du borde provköra utrustningen minst en gång så att du vet att du har allt på plats när det väl är dags.

Med detta sagt. Vad är det då vi får uppleva?
Merkurius bana för planeten ett varv runt solen på 88 dygn. Samtidigt rör sig Jorden runt Solen. Som resultat hamnar Merkurius mellan Jorden och Solen med 120 – 130 dagars mellanrum. Eftersom våra banor lutar mot varandra händer det inte ofta, men då och då hamnar planeten mitt framför Solen och kommer då att visa sig lite som en solfläck som med hög fart passerar framför Solens yta. Det vi ser är Merkurius siluett som över några timmar flyttar sig från öster till väster på Solen. (Solfläckarna rör sig från vänster till höger sida på Solen på 15 dygn.)

Transit_of_Mercury_May_9_2016_path_across_sun
Figuren visar passagens början och slut
fast i Universal Time. För svensk sommartid
lägg till två timmar. Figur: Tomruen

Den lilla skuggan kommer inte att uppvisa några detaljer, men ger oss möjlighet att t.ex. upprepa mätningen av Solsystemets diameter som gjordes med hjälp av passager av Merkurius och Venus. Detta sammanträffande, att planeten faktiskt passerar framför Solytan, händer bara 13 – 14 gånger per århundrade. De kan bara ske där våra båda banor korsas vilket är i maj och november. Närmare bestämt dagarna runt 8 maj och 10 november. Avståndet mellan två novemberpassager kan vara 7, 13 eller 33 år medan de mellan två majpassager är antingen 13 eller 33 år. Eftersom Merkurius är närmare oss i maj än i november så minskar chansen att den ligger helt rätt framför solytan Det gör att vi får c:a dubbelt så många passager i november som i maj.

Synd med vårt väder. Först och främst försvinner i runda slängar 30% av passagerna eftersom Solen bara är uppe halva dygnet i snitt. Dessutom försvinner stora delar av novemberpassagerna p.g.a. det svenska novembervädret. Så, även om det faktiskt sker fler novemberpassager än majpassager så har vi störst chans att se dem i maj. Men men, med lite tur har vi nu chansen!

* Med endast solfilter framför ögonen har du ingen chans att se Merkurius siluett. Den är för liten. De kan möjligtvis visa väldigt stora solfläckar.

Dinosaurierna körda innan de var körda?

Dinosaurierna döende innan katastrofen?
Först skall jag be om ursäkt för att det dröjt så länge sedan frra uppdateringen. Många föredrag och andra projekt har tagit sin beskärda del av min fritid. Nu äntligen har jag lite tid över för astronyheter!

Ja, det verkar alltså som om dinosaurierna var på avtagande tiotals miljoner år innan meteoritnedslaget som slutligen tog kol på dem. Upptäkten, om sann, skulle revolutionera vår syn på deras liv och utdöende. Sedan 80-talet har teorin om en gigantisk meteorit, som dinosauriernas bane, varit den dominerande teorin. Meteoriten slog ned på Yukatanhalvön för 66 miljoner år sedan. Men nu verkar det alltså som om processen redan startat och att meteoriten bara var en av flera spikar i kistan för de stora dinosaurierna.

Forskare på universitetet i Reading och universitetet i Bristol har använt sig av statistiska analysmetoder kring de fossila lämningarna från tiden runt dinosauriernas utdöende. De kan konstatera att antalet nya arter uppstod långsammare än antalet arter som försvann under en period på närmare 50 miljoner år innan meteoritnedslaget.

Samtidigt som antalet dinosauriet avtog jämt över alla djurgrupper verkar det ha drabbat lite olika. Vad gäller de långhalsade sauropoderna var avtagandet ganska jämt fördelat i hela gruppen. Samtididgt bland teropoderna (där bl.a. Tyrannosaurur rex ingår) var utdöendena väldigt olika fördelade.

Dr Manabu Sakamoto, från universitetet i Reading, ledare för arbetet, berättar att de inte alls väntat sig denna fördelning mellan grupper. “Vi väntade oss inte detta resultat. Även om meteoriten fortfarande är huvudorsaken till deras utdöende är det uppenbarligen så att de evolutionärt redan hade sett sina bästa dagar.”

Mycket talar alltså nu för att dinosaurierna höll på att tappa fotfästet som dominant djurgrupp på Jorden för runt 100 miljoner år sedan. Kanske var det just denna process, säger Professor Mike Benton, universitetet i Bristol, som gjorde att denna djurgrupp hade så svårt att återhämta sig efter nedslaget. Många andra grupper hämtade ju sig som bekant, så som fåglar däggdjur, krokodiler, ödlor, amfibier etc.

Orsaken är ännu inte helt säker, men kanske kan de stora klimatsvägningarna p.g.a. uppdelade kontinenter och långvariga perioder med vulkanutbrott samt nya ekologiska nisher vara bidragande faktorer till att de stora dinosaurierna inte snabbt nog kunde anpassa sig. Samtidigt kom de hål i ekosystemen som lämnats av utdöda djurgrupper snabbt att fyllas av nya djurgrupper från andra djurslag som t.ex. däggdjur.

Forskningen visar enligt Dr Sakamoto på att, om förändringar i miljön sker snabbare än befintliga djurgrupper hinner bilda nya arter och därmed anpassa sig så lever också dessa grupper farligt om plötsliga omställningar behövs p.g.a. plötsliga miljöförändringar. Ett problem vi bör ta på största allvar i och med hur fort djurgrupper dör ut idag på grund av av människan förändrade miljöer, bl.a. i och med klimatförändringar och miljögifter.

 

Gravitationsvågor!!! Äntligen!

Jo, det är verkligen sant. Dessa krusningar i rumtiden som förutspåddes för över 100 år sedan av Albert Einstein är nu funna. Närmare bestämt den 14 september kl.10.51 GMT (eller 12.51 svensk tid).

Forskare i USA berättar nu alltså att de funnit en krusning av rumtiden. En form av våg som all materia med massa avger när den rör sig. Vågen forskarna nu har upptäckt skall komma från två massiva svarta hål som kolliderat, mer än en miljard ljusår från vår egen hemgalax. De svarta hålen är dessutom större än de borde kunna vara från kollapsande stjärnor. Något som ger forskarna mer att bita i framöver.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
LIGO-projektet eller Laser Interferometer Gravitational
wave Observatory, norra “benet”. Foto under
GNU Free Document License.

LIGO-observatoriet skickar en laserstråle genom en 50% reflekterande spegel. Hälften av ljuset fortsätter rakt fram medan andra halvan speglas 90 grader åt sidan. De båda strålarna färdas därefter 4 km och reflekteras där tillbaka till en mottagare. Meningen är att en gravitationsvåg som får rumtiden att pressas samman en liten aning skall ses genom att ljusstrålarna på detta sätt kan ha färdats olika långt genom de två normalt exakt lika långa rören.

Eftersom gravitationsvågen har en källa i form av en händelse som t.ex. en exploderande stjärna eller kolliderande svarta hål så färdas den också i en riktning när den passerar Jorden. I och med riktningen påverkar den ett ben mer än det andra. Så små skillnader i längd som 4*10^-17 meter skulle vara upptäckbara i detektorn så som den nu är konfigurerad.

Till detektorn finns kopplat en uppsjö med instrument som söker efter störningskällor. Muller från meteorer, små jordbävningar, ja, allt man kan tänka sig som kan påverka rören, speglarna, detektorns elförsörjning etc. Som extra säkerhet kan man jämföra signalen från två lika dana enheter som ligger långt från varandra så att lokala problem kan uteslutas. De båda detektorerna ligger i Hanford, Washington och Livingstone, Louisiana.

Den första versionen av interferometern var en tredjedel så känslig som den är idag. Den byggdes om och återstartades förra hösten. Signalen den detekterat är precis i gränslandet till vad som var detekterbart med den förra detektorn. Signalen som idag berättas om är alltså tre gånger starkare än svagast möjligt detekterbara med den nya detektorn vilket gör det sannolikt att fler händelser, till och med svagare, borde gå att detektera.

Det som styrker den detekterade händelsen är att två “LIGO-enheter” i USA hittade samma våg. Det minskar risken att det var ett lokalt fenomen i en av detektorerna. Vågen man detekterade varade i c:a 0,2 sekunder. (Än så länge är det endast 0,2 sekunder som är över signal/störnings-nivån, men med hjälp av databehandling kan man mycket väl se en längre varaktighet.) Det vi ser är de sista sekunderna av själva kollisionen av de båda svarta hålen.

“Jag skulle vilja gratulera teamet för denna banbrytande upptäckt. Den bekräftar flera väldigt viktiga förutsägelser av Einsteins generella relativitetsteori. Den bekräftar existensen av gravitationsvågor perfekt. Fram till idag har vi använt oss av radiovågor och annan elektromagnetisk strålning. Gravitationsvågor ger oss en helt ny metod att studera universum. Gravitationsvågorna har öppnat ett helt nytt fönster till vårt universum. Möjligheten att detektera dem har sannolikt revolutionerat astronomin. Detektionen är också första gången vi ser svarta hål röra sig runt varandra och första gången vi ser svarta hål gå samman.” säger Stephen Hawking till BBC.

Händelsen är signifikant eftersom detta var den sista förutsägelsen som Einsteins relativitetsteori gör. Att gravitationsvågor finns. Einstein var dock lite fel ute. Han förutsade att de skulle vara så svag att de inte gick att detektera. Med dagens teknik kan vi alltså göra det Einstein aldrig trodde skulle vara möjligt.

Professor Sheila Rowan på Glasgow University berättar att hon tycker att upptäckten är helt fantastisk. Att nu när detektorn äntligen är redo är Universum redo att säga hej till oss på ett så enastående sätt.

En annan sak vi gjort idag är att sätta en gräns på gravitonens vilomassa. Vi vet att fotoner, d.v.s. ljus, inte har en vilomassa. Eftersom den gravitationsvåg man upptäckt inte störts synligt under sin miljarder år långa resa kan vi i efterhand konstatera att gravitonen eller den gravitationsförmedlande partikeln inte kan väga mer än 10^-55 kg
(0,000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 1 gram),
sannolikt mindre. (Vi vet inte idag om den är tyngdlös.)

Med detta kommer vi att kunna studera svarta hål genom historien. Vi kommer kunna se mycket tidiga svarta hål i universums ungdom. Kanske till och med se händelser bortanför bakgrundsstrålningen som annars ligger som en lysande dimma ivägen för händelserna kring Big Bang.

Om inte detta ger ett Nobelpris om några år blir jag mycket förvånad!

2013 TX68 kommer passera mellan Jorden och Månen

Eftersom medier gärna plockar upp sådant här kan jag inte låta bli att kommentera händelsen lite också.

Asteroiden med det vackra namnet 2013 TX68 passerade för två år sedan på ett behörigt avstånd av 2 miljoner km. D.v.s. en bra bit utanför Månens omloppsbana. Under passagen syntes den bara under ett fåtal timmar med resultatet att dess bana bara kunde förutsägas ganska oprecist.

2004BL86-640
Asteroiden 2004 BL86 (alltså inte asteroiden
från artikeln) har en diameter av c:a 325 meter
samt har en liten måne (den lilla kroppen
överst i bild) som är 70 meter i diameter.
Bild: NASA/JPL-Caltech

Den 5 mars kommer samma 30 meter stora asteroid återigen att passera Jorden men denna gång betydligt närmare. Det exakta avståndet är svårt att förutsäga. Med de tidigare data vi har på den kan vi sluta oss till att den kommer att passera som närmast 17 000 km och som längst bort hela 14 miljoner km.

Det är ju ingen noggrannhet direkt. Anledningen är den att, för att beräkna en bana behöver du minst två punkter. Ju bättre noggrannhet vi har på klockslaget och läget på de punkter asteroiden har passerat desto bättre blir våra beräkningar. (Fler observationer ger ännu bättre noggrannhet. Förra gången den passerade hann vi observera den från upptäckten, endast under tre dagar, medan den syntes på Jordens nattsida. När den sedan passerade Jorden så att den låg på Jordens dagsida kunde vi inte längre se den med våra teleskop.

De bandata vi hittills lyckats skrapa ihop innebär alltså att vi har en ungefärlig uppfattning av dess bana. Vi vet att den kommer passera inom en oval med en ungefärlig diameter av 14 miljoner km. Och! Vi vet att Jorden inte kommer att vistas inom samma område medan asteroiden passerar den.

Med de data vi har kan vi också räkna framåt (om möjligt med ännu sämre noggrannhet). Vi vet att den återigen kommer passera nära Jorden 28 september 2017. Eftersom spridningen på möjliga lösningar ökar med tiden är ovalen denna gång ännu större och innefattar för visso Jorden, men risken är en på 250 miljoner att den kan träffa. Det är en så liten risk att vi löper större risk att en slumpvis stenbumling vi inte känner till råkar ramla ner samma dag. Alltså inget jag kommer att ligga sömnlös över.

Men, eftersom frågan säkert kommer att komma upp, här eller på min mail, skall jag förklara vad som skulle hända om den verkligen råkade ramlade ner. Ni minns kanske Chelyabinsk meteoriten för några år sedan. Det var en stenbumling på 18 meter, d.v.s. knappt hälften så stor som 2013 TX68. Den exploderade på strax under 20 km höjd. Denna asteroid är för visso mer än dubbelt så stor som Chelyabinskmeteoriten och den skulle således kunna åstadkomma en explosion motsvarande 1,3 megaton eller 80 Hiroshima-bomber.

Visst, det låter mycket, men vi skall tänka på två saker. 1. Först och främst sker en sådan explosion oftast så högt upp över marken att lufttrycket är för lågt för att förmedla tryckvågen särskilt bra. (Den skulle kanske krossa en hel del rutor samt orsaka en hel del hörselskador, men ändå inte vara så farlig. 2. Större delen av Jorden är ju obebodd, i alla fall av människor. Vi har 70% hav, vi har Sibirien, Sahara, polartrakter m.m. Risken är alltså liten att den träffar ett tätbebyggt område.

Till sist, hur vanliga är då dessa kroppar. Tja… här får vi göra uppskattningar, men om man studerar asteroiderna vi känner till så finns det få stora och många små asteroider. Storlek och antal tycks följa en relativt linjär sträckning och håller denna nedåt till 30-meters storlek så skulle vi ha kring 100 miljoner i vårt solsystem.

Vad gäller jordnära kroppar (och här har vi relativt bra koll) ser det ut såhär: C:a 10 000 jordnära asteroider finns med diameter över 10m. Av de över 100 meter har vi idag 1458 kända asteroider och 85 kometer. Ingen av dessa som vi idag känner till ligger på kollisionskurs med Jorden de närmsta 500 åren. Längre än så är inte intressant att räkna eftersom noggrannheten blir för dålig.