7 februari 22.00
Månen ockulterar Uranus. Detta är endast synligt I sydligaste Atlanten, men detta till trots kan det vara värt att kika strax ovanför Månen vid tio-tiden på kvällen. 1,5 grader snett till höger om Månen ligger Uranus som en stjärna så svag så att den I månljuset inte kommer kunna ses för blotta ögat. Däremot kommer den synas tydligt I en vanlig fältkikare.

12 februari 07.00 Venus ligger c:a 6,6 grader ovanför Mars. Mars ligger bara c:a tre grader upp I Skara-krokarna, men för er som bor mer söderut finns chansen att se båda jämte varann.

16 februari 07.00 Merkurius I största västliga elongation. 26 grader från Solen. Dagarna före och efter kan du kanske upptäcka Merkurius i ostsydost innan soluppgången. En fältkikare kan hjälpa dig, men akta så att du inte får in Solen I kikaren!

23 februari – 35 år sedan supernova 1987A i stora Magellanska molnet. Den närmaste supernovan som observerats sedan Kepplers nova, 1604. Denna nova gav oss den första ordentliga förståelsen av kärnkollaps-novor. Man kunde med gammastrålningstelesko detektera två radioaaktiva isotoper som till stor del driver efterglöden i novor.

27 februari – Månskäran, Mars och Venus i vacker rad I sydost vid gryningen. Mars ligger nästan mitt emellan Månen och Venus.

Andra händelser i februari:
01 februari – infaller det kinesiska nyåret
02 februari – 45 år sedan rymdstationen Salyut 4 föll ner och brann upp (1977)
03 februari – 20 år sedan Alby sur Cheran-meteoriten träffade en byggnad I Frankrike
03 februari – 140 år sedan
07 februari – Al Wordens 90 födelsedag (avled 2020). Al var kapten på kommando-modulen till Apollo 15.
15 februari – Galileo-dagen, Galileo Galileis födelsedag
17 februari – 45 år sedan de första lokala ekosystemen kring varma källor I Stilla Havet.
19 februari – Klim Churyumovs 85 födelsedag Klim upptäckte bl.a. kometen Chuyumov Gerasimenko
21 februari – 15 år sedan Mahadevpur meteoriten träffade ett hus I Indien
22 februari – Heinrich Hertz 165 födelsedag
24 februari – höstdagjämning på mars norra halvklot
27 februari – 80 år sedan James Hey upptäckte solens radiostrålning

Hunga Tonga Hunga Ha’apai är en av 1000 vulkaner runt stilla havet. Alla del I vad vi kallar “The Ring of Fire” Det är inte ovanligt med undervattenvulkaner I detta området varav detta är en av dem. (Det lika vanligt med vulkaner på havsbotten som på ytan. Därmed finns c.a ¾ av alla vulkaner under havets yta.) Liksom alla vulkaner runt “The Ring of Fire” runt stilla havet är detta en vulkan med temperament.

I och med läget, som del av en subduktionszon i “The Ring of Fire” så uppstår den genom att gammal havsbotten sjunker ned I djupet. Allt vatten och allt kalk från sedimenterade plankton kommer vid temperaturhöjningen på djupet att frigöra koldioxidmolekyler och vattenmolekyler som gjör stenen mycket mer lättrörlig (fortfarande i fast delvis kristaliserad form). När den fasta men lättare stenen mycket långsamt vandrar upp, som pressad ur en tub, genom lagren sjunker trycket och flytande magma bildas. Väl uppe vid ytan när trycket snabbt sjunker förgasas den lösta koldioxiden och det lösta vattnet. Om trycket plötsligt sjunker som när en stor del av ön faller åt sidan uppstår champagne-effekten och en explosiv gasexpansion sker som får vätskan, i det här fallet sten, att kastas ut. Exakt vad som hände i fredags och lördags.

Vulkanen har haft utbrott tidigare. Senast 2004, 2009 och 2014. Den har nu haft utbrott I över en månad, men den 14 januari förvärrades läger rejält, då en bit av den nybildade ön föll ut I havet. Som följd kom vulkanen att, den 15 januari 2022, ha det kraftigaste utbrottet hittills. (Betydligt mindre utbrott, men mer långvariga, som det från Laki-sprickan på Island har ju haft mer långtgående konsekvenser som när den genom svält och dåliga skördar på hela norra halvklotet orsakade bl.a. franska revolutionen och “året utan sommar”.) I detta fallet är skadeverkningarna mer akuta men mer lokala.

Undervattensvulkanen hade nått vattenytan redan tidigare efter ett en månad långt utbrott. Den 14 januari rasade dock en del av vulkanen ner I havet och gav upphov till en 28 cm hög tsunami. (Det låter inte mycket, men denna lyckades ändå skälja iväg bilar från strandnära parkeringar på närliggande öar.) Det lättade på trycket och släpte upp magma som när den nådde högre kunde släppa lös löst koldioxid och vattenånga på ett katastrofalt sätt. Mer än 95% av ön sprängdes bort.

Askplymen över ön var så stor att den kunde skapa sitt eget vädersystem I form av en lokal supercell. De heta askkornen kom att gnidas mot varandra och laddas statiskt, varefter den gav upphov till över 200 000 blixturladdningar bara den första timmen. (Det är ungefär 56 bixtar I sekunden.) Askplymen har med hjälp av bl.a. satellitbilder kunnat beräknas till en höjd av 39 km, säger GeologyHub.

65 km från vulkanen, på Tongas huvudö upplevdes en chockvåg som skrämde invånarna och som hördes ända upp till Alaska. Den gav också upphov till en en meter hög tsunami (på djupt vatten). Eftersom tsunamin färdades i c:a 700 km/h kom den, när den bromsades vid grundare vatten, att nå c:a 15 meters höjd. (Sluthöjden är lite osäkra då få vittnesmål nått från ön). Tsunamin sköljde med lätthet in över stora delar av den låga ön. Tsunamin nådde även Australien, Nya Zeeland, Peru, USA med flera länder.

Under tiden kom aska och små pimpstenar att falla över ön. (65 km bort!) Askan är framför allt det stora hotet just nu, då den är mycket onyttig att inandas.

Chockvågen från vulanen kunde uppmätas runt hela Jorden. I Indien, I Chennai, 12 000 km från Tonga kunde forksare se en tryckförändring på barometrar på 2 hekto Pascal över det rådande lufttrycket. Detta var c:a 10 timmar efter explosionen. I Storbrittanien mättes den upp 15 timmar efter utbrottet.

“Vad vi såg var resultatet av en tryckvåg likt vad som sker när vi släpper en sten I en damm. berättar Stepheb Burt, besökande forskare på Universitetet I Reading. “Vågorna rör sig I ljudets hastighet.* Vi såg hur barometern hoppade upp och sedan ned, upp och ned I en serie vågor under ett antal timmar.” fortsätter han. Chockvågen kunde mätas ett och ett halvt varv runt Jorden.
*(1200 km/h i övre atmosfären.)

Asknedfallet har varit signifikant och tsunamivågorna har varit destruktiva. Problemet är kommunikationen med örepubliken berättar Alexander Matheou, regioanalt ansvarig på Röda Korset 19 januari. Det viktigast just nu är försörjningen av rent vatten, då de flesta I regionen tar sitt driksvatten från regnvatten som faller på taket på byggnader. I och med askan är allt vatten förgiftat med bl.a. fluor och andra otrevligheter. Dessutom har de flesta som bor I kustområden blivit drabbade av tsunamin berättar han för Insider News. Större delen av önationens befolkning (c:a 100 000 personer) bor på huvudön där sannolikt c:a 80 000 personer är påverkade. Mycket talar för att flera av de mindre öarna totalförstörts.

Dessutom har de mängder saltvatten som spolats upp på land förstört odlingsbar mark för flera år frammåt, visar Nya Zeeländskt spaningsflyg. Om några år kommer regnet ha renat bort saltet och de uppspolade sedimenten kommer vara mycket gynnsamt för jordbruket. Men, innan dess krävs hjälp för befolkningens överlevnad. En befolkning som redan är hotad av vattenhöjningen i haven.

Nya Zeeland har skickat millitärt spaningsflyg som visar att 100% av odlingarna som ön lever på sannolikt är förstörda. Samma gäller förstås de mindre grannöarna. Australiensiska och Nya Zeeländska marinen är just nu på väg med hjälpinsatser. Under tiden hjälper 200 personer i lokalbefolkningen till att röja den lilla landningsbanan för möjligheten att hjälpflyg skall kunna landa I slutet av veckan.

Till dess är kommunikationerna sparsamma eftersom den huvudkabel som försett ön med kommunikation är av på minst två ställen.

Se’n har vi ju Covid 19. De har hittills bara haft ett fall i örepubliken. Så, hjälparbetare kommer att behöva vara mycket försiktiga då de kan smitta en population helt utan immunitet.

Förutom del lokala bekymren kan kraftiga vulkanutbrott tillfälligt sänka temperaturen som t.ex. Mt Tambora som 1815 orsakade “året utan sommar”. Men de 400 000 ton svaveldioxid som släppts ut är inget jämfört med de c:a 100 miljoner ton svaveldioxid som Mt Tambora orsakade. Och kommer bara kunna sänka temperaturen med runt 0,01 grad.

Till sist. Det är mycket koldioxid som når atmosfären på kort tid, men den är en av väldigt många aktiva vulkaner. Koldioxiden från vulkaner är varje år 130 – 230 miljoner ton. Men det motsvarar ganska exakt av de kolsänkor som finns i form av tovmarker, sedimenterande plankton och ickeskördade skogar.

Har du någonsin drömt dig bort till den mytomspunna planeten Tatooine, från Star Wars, med sina fantastiska dubbla solnedgångar. Nåja… vi är inte riktigt där, men ännu en planet kring en dubbelstjärna är funnen. Denna gång runt det massivaste paret hittills.

Detta är det hetaste och massivaste stjärnsystemet hittills som vi funnit planeter kring. Planeten I fråga ligger på en bana c:a 100 gånger så avlägset som planeten Jupiter från Solen, rapporterar European Southern Observatory på sin sida.

“Att hitta en planet kring B Centauri var väldigt spännande,” berättar Markus Janson, “eftersom det helt ändrar vår syn på massiva stjärnor som planetvärdar.” Markus Janson är forskare på Stockholms Universitet och huvudförfattare till studien som publiserats I Nature, online.

Det har antagits tidigare att den höga temperaturen från denna typ av stjärnor snabbt borde hetta upp och utarma gasen från vilken den bildats och således inte borde ha möjligheten att bilda planeter, vilket uppenbarligen är fel. Det är I stället en extrem miljö där allt är större och mer extremt. Stjärnan är större, planeten är större och avstånden är större… berättar Gayathri Viswanath, doktorand på Stockholms Universitet. Planeten är dessutom c:a 10 gånger så massiv som Jupiter. Den extremt stora omloppsbanan kan vara nyckeln till planetens överlevnad i systemet.

Denna upptäckt har gjorts möjlig tack vare Spectro-Polarimetric High-contrast Exoplanet Research instrument. SPHERE som monterats på ESOs VLT (Very Large Telescope) i Chile. SPHERE har tidigare lyckats ta bilder på flera planeter runt andra stjärnor. Bl.a. den första bilden någonsin på två planeter kring en annan stjärna.

Det visar sig dock efter forskargruppens sökande I gamla arkiv att de inte var först att fotografera planeten, utan 20 år gamla foton tagna med ESOs 3,6m-teleskop har dokumenterat den. Även om forskarna bakom dessa bilder inte identifierade ljuspunkten som en planet.

Janson konstaterar att det är ett mysterium hur denna planet kunnat bildas och att observationer med ELT (Extremely Large Telescope, som just nu byggs) kanske kan bidra till ledtrådar kring dess existens.

Du kan läsa mer på arxiv.org.

Vanligare än tidigare gissat? Tja, det återstår kanske att se, men nya data pekar åt det hållet.

Ni som följt mitt astronomiintresse ett tag kanske minns att vi hade ett inslag i podden Slottspod för ett tio-tal år sedan med samma tema. Nu har en forskargrupp med Núria Miret-Roig (från Laboratoire d’Astrophysique de Bordeaux, Univ. Bordeaux, CNRS, Frankrike) et. al i ett europeiskt sammarbete studerat extremt ljussvaga objekt i ett stjärnildningsområde och hittat ett 70-tal av dessa potentiella planeter som inte längre finns i närheten av en stjärna.

Vad som då är frågan är… Hur bildades de? Har de alltså blivit gravitationellt utkastade, eller är det så enkelt att de bildades i delar av molnet som var för små för tunna för att bilda stjänor? Det återstår alltså att se. Om de är utkastade himlakroppar så ökar förstås chansen att små planeter kastas ut än att stora gör det. Således borde det finnas en mängd jordlika planeter. Åndra sidan, bildas de fria så är det svårare att bilda objekt i jordstorlek i ett hektiskt stjärnbildningsområde. Och då borde de jordlika vara färe. (Sporrongs egna antaganden.)

Till sin hjälp hade forskargruppen data från ett antal observatorier. De behövde observationer i både synligt ljus och infrarött (värmestrålning) för att kunna utesluta objekt som var svaga i IR men kanske strots detta heta och synliga i vitt ljus.

De utförde huvuddelen av sin forskning i sammarbete med Europeiska Sydobservatoriet, baserad på 20 års insamlade data. Bland teleskopen de använda fanns bl.a. ESOs Very Large Telescope, Visible and Infrared Survey Telescope for Astronomy, VISTA, GAIA-satteliten, m.fl.

Till sitt förfogande hade de 100-tals timmars observationstid sammanställt i 10-tals TeraBite rådata. De studerade 10 000-tals objekt i en stjärnbildningsregion i riktning (bortom) skorpionen och ormbäraren. De svagaste identifierades varefter temperaturen bedömdes genom att jämföra olika observationsmetoder och våglängder på ljuset.

Eftersom ingen del av observationen avslöjar faktisk massa, eller ens diameter, får det antas att datan reflekterar de “planeter” under c:a tre jupitermassor, eftersom allt större än det inte räknas som planeter. Samtidigt förutsätts då att de är så unga att de fortfarande lyser av inneboende värme. Äldre objekt med samma ljusstyrka kommer behöva vara större för att ge samma ljusstyrka, Så, mycket hänger på timingen. Men, c:a 170 objekt detekterades i rätt härad varav endast 70 gick igenom det kosmiska nålsögat, så att säga. (Sporrongs egen kommentar.)

En försiktig uppskattning indikerar c:a en miljard av dessa Jupiter-stora objekt på vift i det fria. De vore mycket svåra att se, eftersom de flesta avsvalnat så att de inte längre syns samtidigt som de inte heller upplyses av någon stjärna. Oavsett vilket ger det hela uppslag till mången spännade science fiction-film.

Du kan läsa hela artikeln som den skickades in, här:
https://arxiv.org/pdf/2112.11999.pdf

Med vår satellit-vän Björn Gimle.

Hej på er! Här kommer ett trevligt inlägg om satellit-observationer från Klara Skyars vän Björn Gimle, för den som har lite kvällstid över. (Och, så klart, klara skyar…)

I dag” börjar en kort period (ca två veckor) när de geostationära satelliterna (TV-, väder-, militära-) över ekvatorn reflekterar solljuset kraftigt som speglar under ett par minuter vardera !

Med en digitalkamera på ett fast stativ är det lättast, för att du snabbt kan kontrollera att du siktat rätt. använd en normal brännvidd, eller hellre ett objektiv med 10-25 graders bildfält. Stjärnorna bildar då tydliga streck, men “stationära” satelliter blir punkter, som syns tydligt på sökarbilden efter varje bild, och dessutom blivit bra exponerade om du har så lång exponering som ljuset tillåter.

Zoomobjektiv har ofta en dålig ljusstyrka i teleläge, men lång exponering, t.ex. 60s kompenserar ganska bra. Hittar du inga punktformiga satellitbilder, eller en tydlig koncentration åt endera sidan, ställer du om kameran åt det hållet.

Fenomenet inträffar när solens deklination är nära den deklination som de geostationära satelliterna har. Befinner man sig på ekvatorn är det då förstås dagjämning. Från Stockholms horisont syns de 8.0 grader under himmelsekvatorn. Har du en uppgift om i vilken kompassriktning solen står (eller vilken rektascension) siktar du 180 grader (resp.12 h) därifrån. Eller använd en av kartorna jag bifogar.

Satelliternas höjdvinkel är ca 22 grader (på sin högsta punkt i Söder!) på Stockholms breddgrad. Kvällen 14/10 är bästa tiden, så ge inte upp snabbt! Det gäller ju väder och måne mm. Just den natten inträffar den bästa vinkeln för reflexerna – OCH satelliterna passerar precis under jordskuggan (stora blå cirkeln på stjärnkartorna).

Jag fick ett år ett tjugotal stationära satelliter på mina foton. Det är just på Sveriges latitud (och nära Antarktis) som vi har den förmånen – nära ekvatorn försvinner satelliterna i skugga 30-40 minuter före bästa positionen.Som ni kan se är skillnaden på stjärnhimlen mellan banorna Stockholm och Lund bara 0.2 grader, men höjdvinkeln i S är ca 4 grader bättre i Lund, och 5 grader sämre i Umeå.

Tack Björn Gimle för detta trevliga observationsförslag!
/Gunnar

Hej på er! Detta kommer sannolikt att bli sista inlägget här på ett tag. Jag har under lång tid sysslat med astronomi. Jag har varit verksam på Slottsskogsobservatoriet i 23 år och jag har sedermera jobbat med mikroskopi men också astronomi paralelltt med astronomiföredrag och besök på den lokala astronomiföreningen.

Nu kommer jag ta en paus i allt astronomiserande för att ta upp en gammal hobby, nämligen Bonsai! Således kommer denna sida att vila. Om andan faller på lovar jag att hålla er underrättade, men som sagt kanske inte med den frekvens som jag tidigare försökt hålla.

Med det sagt; håll till godo!

Måndag morgon är det dags för årets första större astronomihändelse. Månen ligger nu så till i sin bana att den kommer passera in i Jordens skugga. Fenomenet är vackert och lätt att skåda både för blotta ögat, med kikare eller med amatörteleskop. Så, har du ett teleskop i garderoben så är det nu det är dags att gå ut och rasta det.

Alla tider finns längst ned i artikeln.

Ni som såg förmörkelsen i somras kanske blev avskräckta av det faktum att det fortfarande var ljust ute och Månen låg försjunken i dis under den förmörkelsen. På måndag blir omständigheterna väldigt annorlunda. Dels sker förmörkelsen under natten. Dels är det kallt och torrt, så att om vi bara slipper moln blir det riktigt fint.

Även denna gång är förmörkelsen ganska lång (lite mer än en timme i kärnskugga) så har du kamerautrustning så får du gott om tid att fotografera. Se bara till att ha fri sikt mot väster. (Passa också på, både Venus och Jupiter ligger i väster i gryningen.

Så, till det som du väntat på. Tiderna!
1.    Månen passerar in i penubran, eller jordens halvskugga. Står du just nu på Månens östra sida ser du jordens skiva börja täcka den ljusstarka Solen. Det tar ett tag innan vi på Jorden ser någon mörkning på vänstra sidan. Tålamod!
2.    Umbran når Månen. Vid Månens östra rand (vänster sida från där du står) täcker nu Jorden hela solskiva. På den västra sidan syns fortfarande en del av Solen.
3.    Totalitet. Nu kan du inte se Solen någon stans på Månens yta. Däremot kommer en del av Solens ljus att gå genom Jordens atmosfär. På samma sätt som du upplever solljuset rött vid solnedgången skulle du nu på Månen uppleva solnedgång runt hela Jordens rand samtidigt. Därför blir marken på månytan framför dina fötter vackert roströd. Det är vad astrologer började benämna “blodmåne” på 1970-talet.
4.    Nu har totaliteten slutat och Solens ljus träffar återigen den östra (vänstra) sidan av månskivan. Västra sidan är fortfarande förmörkad.
5.    Nu upplever alla delar av Månen i alla fall delvis solljus. Du kan fortfarande se en skuggning på högra sidan där delar av solljuset skyms fortfarande.
6.    Månen är nu fullt upplyst.

1. 03.36.30: Penumbrakontakt
2. 04.33.54: Umbrakontakt
3. 05.41.17: Totalitet
4. 06.43.16: Totaliteten slutar
5. 07.50.39: Umbran passerat
6. 08.48.00: Penumbran passerat

OBS! Passa  på! Det kommer dröja c:a 10 år till nästa chans att se en lika bra månförmörkelse i Sverige.
Text och foto: Gunnar Sporrong/Astro Sweden

Ja, det är vad de vill låta antyda från NASAs sida, men jag kan ju inte låta bli att tänka på “badankan” (Churyumov-Gerasimenko) nedan.

Den andre januari anlände denna fantastiska bild av Ultima Thule till Jorden. Den är tagen på 28 000 km avstånd, endast en halvtimme innan närmsta passage. Bilden är tagen med kameran kallad LORRI, Long-Range Reconnaissance Imager. LORRI är en 2MP kamera med hög nyansåtergivning och ljuskänslighet. Den sitter i änden på ett teleskop med 2 630 mm fokallängd och en diameter på 208 mm eller 8 tum.

Kometen Churyumov-Gerasimenko, till vänster är ju väldigt lik Kuiperbältesobjektet Ultima Thule ovan. Om vi dessutom tar hänsyn till att kometer lär komma ifrån Kuiperbältet och ibland längre bort så skulle jag ju vilja hävda vissa likheter. Den största skillnaden är dimensionerna eftersom kometen till vänster är endast 4,1 km lång i stället för 31 km för Ultima Thule. Dessutom ser vi att kometen p.g.a. sin närvaro till Solen släpper ifrån sig en hel del gaser.

Om vi nu återgår till Ultima Thule så kan vi ju se att fenomenet med “långsamma” kollisioner inte är så ovanliga en bit ut ifrån Solen. (Churyumov-Gerasimenko bildades ju också här ute i krokarna.) Kollisionshastigheten mellan de två objekten kan inte ha varit mycket högre än vad som kan tänks hända på parkeringen utanför IKEA.

Vad vi ser är solsystemets bildande, fruset i ögonblicket. Det visar att processerna som bildade fröerna till planeterna var mycket lugna händelser. Gissningsvis skedde denna kollision när Solsystemet var runt en procent av sin nuvarande ålder eller inom 50 miljoner år från bildandet. berättar Jeff Moore, New Horizons Geologi och Geofysik-teamledare.

Så, vad vet vi hittills?
Dels kan vi idag utesluta att Ultima Thule har några ringar.
Inte heller har det upptäckts några satelliter större än 1,5 km.
Än så länge har vi inte upptäckt några spår av atmosfär, vilket kanske är att vänta i och med avståndet till Solen.
Färgen är lik andra himlakroppar ute i kuiperbältet och antyder lång vistelse under intensiv kosmisk strålning.
De båda loberna Ultima (den större) och Thule (den mindre) har nära nog samma färg vilket antyder att de är ungefär lika gamla samt har vistats i samma miljö (samma område).

Nu kommer New Horizon under ett par veckor att göra paus i återsändandet av data i samband med att den passerar in bakom Solen ur vår synvinkel. Runt den 20 januari kommer data åter att sändas till Jorden och kommer att fortsätta att sändas i c:a 20 månader.

Kl. 06.33 svensk tid passerade sonden New Horizons den lilla himlakroppen som familjärt kallas Ultima Thule men vars rätta namn är (486958) 2014 MU₆₉.

Bilden, tagen med New Horizons “high-resolution Long-Range Reconnaissance Imager” (LORRI) igår, nyårsafton, uppvisar en himlakropp som kan ha formen av en bowlingkägla. Dess storlek är uppskattad till 32 km lång och 16 km bred. Ultima är gissningsvis en kontakt-dubbel, d.v.s. två himlakroppar som sitter samman p.g.a. deras gemensamma gravitation. Men det kan fortfarande vara så att det rör sig om två mindre kroppar som rör sig i en väldigt tät omloppsbana runt ett gemensamt masscentrum. (Enl. upggift kl. 21.22 svensk tid.)

I morse passerade alltså New Horizons den lilla Ultima Thule på bara 350 mils håll. En signal som anlände Jorden 16.29 svensk tid indikerar att sonden är i gott skick och har fyllt sina internminnen med foton och mätdata. “New Horizons har följt planerna och undersökt på nära håll det mest avlägsna objektet i mänsklighetens historia – 6 miljarder km från Jorden.” berättar Principal Investigator Alan Stern, på Southwest Research Institute in Boulder, Colorado. “De data vi har ser fantastiska ut och vi har redan lärt oss saker om Ultima från nära håll. Från och med nu kommer data bara att bli bättre.”

New Horizon har redan löst ett av mysterierna kring Ultima. Den stabila ljuskurvan vi tidigare sett från New Horizon beror på att Ultima roterar ende över ende ungefär som en propeller med en axel som pekar nära på rakt mot farkosten.

“New Horizons har en kär plats i våra hjärtan som en våghalsig och enveten liten utforskare, liksom en bra fotograf.” säger Johns Hopkins Applied Physics Laboratory Director Ralph Semmel. “Denna flyby är ett första för oss alla – APL, NASA, vår nation och världen – och vi har stor tacksamhet till det djärva gäng av forskare och ingenjörer som förde oss till denna punkt. “

Att nå Ultima Thule 6 miljarder km hemifrån är en enastående bedrift. Särskilt, tycker jag, eftersom den upptäcktes som en bonus först när sonden passerade huvudmålet Pluto. När sonden skickades upp visste vi inte ens att Ultima Thule fanns.

Under de fåtal timmar som sonden låg nära nog för att studera Ultima registrerades så mycket data att sonden kommer ta 20 månader på sig att skicka tillbaka informationen. Detta under förutsättning att den kan orientera sin lilla antenn rakt emot Jorden. Om jag inte misstar mig kommer de fräckaste bilderna att prioriteras medan allmänhetens nyfikenhet är på topp. Därefter kommer data succesivt att laddas ner så att de vetenskapliga teamen har att göra de närmaste tio åren.

Redan nu finns på förslag ytterligare objekt att besöka. Nu hänger det mera på prioriteringar. Kan amerikanerna minska någon tiondels procent på krigsbudgeten finns goda chanser att förlänga både detta och fler projekt.

New Horizons har i dag gjort en passage av det absolut mest avlägsna objekt som undersökts av en farkost från oss. En kropp med anor i solsystemets tidigaste historia. “This is what leadership in space exploration is all about.” som Jim Bridenstine säger.

Jag brukar ju försöka att hålla mig neutral i astronomiska frågor, men idag tänkte jag vara lite sentimental och skriva lite om några av mina favoritbilder bland solsystemets kroppar och då hamnar vi på planeten

Mars.Skönheten kan vara rent visuell, som i fallet Saturnus där ringarna och de cremefärgade molnlagren bryter vackert mot varandra och där de många månarna uppvisar vackra färger, men skönheten kan också ligga i likheten med vår hemplanet. Snötäckta berg och vindpinade ökenslätter. Nåja… Här kommer i alla fall några av mina favoritbilder. Se och njut. Kommentera gärna!

Låt oss börja med Korlev-kratern på Mars norra halvklot.

Den 80 km stora krater är i huvudsak är fylld med vatten-is. Den ligger i Mare Boreum-området på Mars, 73 grader nordlig bredd. Kraterranden reser sig 2 km ovanför omkringliggande slätt. Kraterns 2 km djupa mittparti fungerar som en köldhåla vilket gör att kall luft blir stillastående över lång tid (i form av ett inversionsskikt) och vatten kan då ansamlas och bevaras över lång tid.

Forskare bedömer att den idag innehåller 2 200 kubikkilometer vatten-is. Undersökningar tyder på att all isen har bildats på plats och att den inte är rester av ett större istäcke som tidigare trott. Kratern är döpt efter Sergei Korolev, en sovjetisk raketingengör  som var aktiv under rymdkapplöpningen.

Cerberus Fossae är ett annat mycket vackert område.

Detta område visar tydligt effekterna av att Mars har en betydligt tunnare atmosfär än Jorden. Den tunna atmosfären skyddar inte emot nedslag av meteorer på samma sätt som Jordens atmosfär.

På samma sätt kan atmosfären inte heller slita ner bergsformationer och kratrar som formats för länge sedan. Många av de bildningar som vi ser är mycket gamla.

Bilden visar några av de sprickor som utgör Cerberus Fossae-systemet som ligger nära Mars ekvator. Foto: ESA/DLR/FU Berlin, CC BY-SA 3.0 IGO.

Bilden till höger visar en ”närbild” på en av sprickorna. Sprickan skär genom kratrar, slätt och dalgångar vilket visar att den är ett relativt nytt tillskott i den marsianska geologin.

Cerberus Fossae-regionen består av en serie förkastningar där Mars-ytan slitits isär av geologiska krafter. Geologiska beräkningar och simuleringar tyder på att områdets karaktäristiska sprickor uppstod i samband med Tharsis-vulkanernas bildande öster om området. Dessa sprickor har sedan spytt ut lättflytande lava.

Curiosity kör genom Dingo-gapet.

Mars är inte bara vacker på avstånd. På nära håll får det karja lanskapet en mer påtaglig karaktär. På bilden ovan har den radiostyrda Mars-bilen Curiosity den 5 september kört igenom öppningen, mellan två stenströdda sluttningar, kallad Ding-gapet. Vi blickar öster ut genom gapet. Passagen kan verka simpel, men är ett riskabelt tilltag då tidigare Mars-bilar vid ett flertal tillfällen varit nära på att fastna i sanddyner med lös sand.

Till saken hör att sanden under miljarder år blåst runt på Mars-ytan. För att dagens atmosfär, som är nära nog en hundradel av den vid havsytan på Jorden, skall kunna blåsa upp en sandstorm som den på bilden ovan behöver sanden vara mycket finkornig. En allt för djup sanddyn av denna finkorniga sand, särskilt om den är lite lös, kan vara ödesdiger för en bil som Curiosity som väger 899 kg.

Valklippan avslöjar ett blötare klimat.

Jag möts ofta av frågan; “finns det vatten på mars?” Absolut gör det det, men idag är det ju endast is som vi kan observera. Finns det i flytande form så finns det mycket djupare ner i Mars-skorpan. Men så har det inte alltid varit. Avlagringarna på bilden ovan (c:a en meter från vänster till höger) visar att sand har avsatts i samband med Mars årstidsväxlingar.

På bilden ovan syns avlagringar som ligger i vinkel mot varandra vilket påvisar att sediment avlagts i minst två omgångar medan förskjutningar skett emellan så att ett sedimentlager lagts ovanpå ett tidigare.

En bit ifrån denna plats fan curiosity-bilen, eller Mars Science Laboratory som den egentligen heter, funnit ett delta-landskap där en flod runnit ut i en sjö. Avlagringarna har visatt att vatten runnit in i sjön och sedan från grundare till djupare vatten på liknande sätt som vi ofta ser på Jorden.

Låt mig till slut avsluta med Mount Sharp eller Aeolis Mons som den heter på gamla kartor. Detta berg, eller vi kanske bord ekall det för kulle, är en hög med avlagringar som ligger i mitten på Gale-kratern på Mars. Landningsplatsen i Gale-kratern valdes på grund av den spännande geologin. Det är denna krater som Curiositysonden nu undersöker i flera år. Den 28 december har bilen vistats på Mars under 2 273 solar (eller marsdagar).

Sonden New Horizonn som besökt Pluto är nu på väg emot Ultima Thule. Ultima Thule är ett av de alla Kuiper-objekten, isiga himlakroppar som ligger i ett band utanför Neptunus omloppsbana som en yttre ring kring Solen.

Namnet är bara tillfälligt och den kommer att få ett formellt namn, efter de riktlinjer som är framtaget för kuiperbältesobjekt, från den Internationella Astronomiska Unionen. Teamet har valt att invänta passagen innan de föreslår ett mer permanent namn.

Efter att New Horizon passerade Pluto 14 juli 2014 så tykte NASA att det vore fint om sonden kunde göra lite mer vetenskap på sin väg ut ur solsystemet. Passande nog hade NASA med hjälp av Hubble-teleskopet både sökt och funnit ett passande objekt. Objektet som egentligen heter (486958) 2014 MU69 upptäcktes den 26 juni 2014. Den har sedan av New Horizons-teamet fått det passande namnet Ultima Thule.

Just nu återstår 12 miljoner km till passagen förbi Ultima Thule. Efterforskningar påvisar inga ringar eller andra stoftstråk runt himlakroppen så NASA-teamet chansar på att göra en riktig lågflygning över Ultima Thules yta. Med endast en tredjedel av avståndet jämfört med Pluto-passagen, eller 3500 km ifrån, hoppas man kunna söka efter ammoniak, kolmonoxid, metan och vatten-is. Alltså allt vad vi förvänta oss på de kometsläktingar vi förväntar oss finna utanför Neptunus.

Ultima Thule är ett oregelbunder format Kuiperbältesobjekt som misstänks vara en kontaktbinär (två himlakroppar som klumpat sig samman vid en mycket lånsam kollision) eller en binär himlakropp (två himlakroppar som rör sig runt varandra). Det har också tagits spektra av Ultima vilket uppvisar en ganska röd yta. Kanske lik de rödare delarna av Plutos yta. Den har en storlek på c:a 30 km vilket skulle motsvara en komet i Hale-Bopps storlek om den besökt de inre delarna av solsystemet.

Redan nu tätnar dock mystiken. Förra året observerades en ockultation, där Ultima Thule passerade framför en avlägsen stjärna. Då konstaterades att ljuset på den bakomliggande stjärnan ändrades på ett karaktäristiskt sätt vilket tyktes påvisa en form lik Churyumov-Gerasimenko, kometen med två huvuden… eller badankan som en del av er kanske minns. Fenomenet är inte så överraskande, att två kroppar kolliderar såpass långsamt att de behåller huvuddelen av sin form.

Problemet uppstår när Ner Horizons nu studerar himlakroppen och inte upptäcker någon ljuskurva. Den ändrar alltså inte ljusintensitet. Det kan finnas flera orsaker till detta, men ingen verkar helt övertygande. Dels skulle den kunna ha en rotationsaxel vars pol pekar rakt emot sonden. Möjligt, men mycket osannolikt. Ett annat altermativ är om Ultima Thule är omgivet av en mängd små minimånar som alla hjälps åt att överlappa varandras ljuskurvor till en gemensam som inte förändras över tid. Eller, om den är omgiven av en coma likt den runt en komet. Men vad skulle då ha värmt den så att den plötsligt efter ett år har ett moln omkring sig?

Nåja. Vi har inte så långt att vänta. Den förste januari sker passagen.