Vart har utomjordingarna tagit vägen?

På fredag har badhuset Vilan i Skara s.k. fredagsmys. I samband med detta kommer jag att hålla ett föredrag på temat; liv i universum. Med Drakes ekvation räknar jag ut hur många civilisationer som just nu borde finnas i galaxen. Men allt detta är utifrån hypotesen att liv i galaxen utvecklas på samma sätt som på Jorden. Frågan är då, är vår planet ett bra exempel på hur det går till i resten av galaxen?

En australiensisk astrobiolog presenterar hypotesen att Armageddon inträffar tidigt i de flesta planeters historia och avbryter mognadsprocessen av det liv som förekommer. De australiensiska forskarna talar om flaskhalsen i Gaiahypotesen. Ett fenomen som gör att klimatet på planeten mycket väl kan ädras så drastiskt, tidigt i planetens historia, att livet aldrig har en chans.

Aditya Chopra och Charley Lineweaver skriver i sin rapport i skriften Astrobiology att galaxen är fylld med beboeliga planeter, men de tidigaste stadierna i livets utveckling är sköra och avbryts så lätt att det inte hinner att utvecklas och diversifieras tillräckligt för att kunna motstå plötsliga förändringar i klimatet.

När väl livet etablerat sig ordentligt däremot sätter det sig i balans med sin omgivning. Exempelvis kommer en atmosfär med ökad koldioxidhalt att utsättas för effektivare fotosyntes som till slut inom några tusen år binder upp koldioxidöverskottet. På samma sätt kommer en koldioxidhalt som sjunker för mycket göra att fotosyntetiserande organismer avtar i omfattning och koldioxidhalten kan höjas med hjälp av nedbrytare som bryter ner organiskt material samt vulkaner som sakta fyller på koldioxid igen.

Inte alla astrobiologer håller med förstås. Från SETI institute i Mountain View, Californien säger Seth Shostak att startskedet är kritiskt, men livet uppkommer på nytt relativt snabbt och förr eller senare tar det över. Se på det nedslag som tog kol på dinosaurierna, fortsätter han. Med tillräckligt med tid så kommer livet att anpassa sig igen precis som däggdjuren gjorde efter dinosaurierna dog ut..

Vi vet idag inte vilka forskare som har rätt, men fler teorier kommer med tiden att resultera i säkrare data när vi söker efter “den perfekta platsen” för liv runt andra solar.

Skall vi leta efter gröna gubbar i flygande tefat eller fossiliserat brunt slem från underjorden?

 

Den nionde planeten

Tjaa… Det är mycket nu! Detta till trots vore det väl synd att inte ens kommentera detta potentiella fynd! Så, “here goes!”.

Flera år av mätdata och beräkningar har nu lett till slutsatsen att det kan finnas en nionde planet långt utanför Neptunus bana. Planeten i fråga kan ligga långt ut i solsystemets ytterkanter och vara någon form av gasplanet lite mindre än Uranus och Neptunus. Så, hur vet man det?

Låt oss börja från början! Solsystemet är uppdelat i ett anat regioner. Dessa är långt ifrån absoluta, men går ändå att beskriva ungefär såhär: Huvuddelen av solsystemet består av en stjärna med (idag) åtta kända planeter i relativt välordnade banor.

Stjärnan (Solen) värmer solsystemet på ett sådant sätt att alla gaser och iser lämnat det inre solsystemet och avdunstat ut i rymden. (Förutom på de himlakroppar som är stora nog att med sin gravitation hålla kvar gaserna.) De större himlakropparna här kallas för stenplaneter.

Utanför denna “heta” zoon finns ett svalare område där stora gasplaneter rör sig i ganska cirkulära banor. I och med Solens mindre påverkan i detta område har dessa planeter kunnat växa till sig (när solsystemet var umgt) till rejäla planeter. De steniga/isiga tidiga planeterna i detta område har dragit till sig gas i en sådan mängd att vi idag kallar dem för gasplaneter, då gasen idag dominerar.

I gasplaneternas område har också en stor del iser samlats till det vi kallar kometer. Dessa kometer har till stor del skingrats och genom gasplaneternas gravitation kastats runt i Solsystemet. De som idag fins kvar är antingen de som ligger i gynsamma banor i gasplaneternas närområde, samt de som kastats utåt ut ur det “inre solsystemet”. De som kastats inåt har huvudsakligen lösts upp av värmen eller landat på de inre planeterna. (De som skulle ja landat på Solen har förstås lösts upp.)

De kometer och/eller Kuiperbältesobjekt som ligger utanför Neptunus bana ligger till stora delar i det vi kallar Kuiperbältet. En skiva lik asteroidbältet fat längre ut och mera utspridd. Bland de mer avlägsna av dessa objekt har man under en längre tid hittat vissa mönster. Mönster som under normala omständigheter inte borde uppstå. De är till och med så specifika att man, om man räknar på det, kommer fram till att chansen att de skulle ligga på just det viset av slump är c:a 0,007%. I alla fall om vi skall tro författarna av originalrapporten, Konstantin Batygin and Michael E. Brown.

Fördelningen i denna del av Kuiperbältet, kallad den utspridda disken (scattered disc) är samlad i grupperingar på ett sätt som är uppseendeväckande. De har till exempel sina Perihelion (närmsta lägen till Solen) inom ett relativt litet område och inte längs hela varvet som man först skulle ha gissat. Inte bara det, förvånansvärt många av objekten tycks finnas i samma område av banan. För att detta skall kunna hända behövs en ansenlig mängd tur eller vad man kallar ett dynamiskt ursprung. Det senare innebär att någon form av gravitationell effekt från en större himlakropp behövs för att orsaka detta, berättar de i sin rapport.

Objektet som krävs är en kropp med en massa av minst 10 jordmassor. Det är alltså en rejäl himlakropp vi talar om. Den skulle i så fall väga 10 gånger så mycket som jorden eller 1/30 av Jupiters massa. Den skulle ha samma plan som huvuddelen av de hittills upptäckta kuiperbältesobjekten, men ligga ur fas med 180 grader, d.v.s. mitt emot de flesta av dem. En sådan störningskälla skulle också förklara de objekt vars bana lutar 60 – 150 grader utan tidigare tillfredsställande förklaring.

Den nyliga upptäckten av  2012VP113, ännu en Sedna-lik himlakropp, väckte frågan till liv hos bl.a. Trujillo och Sheppard 2014… Ett flertal Kuiperbältesobjekt tycks ha liknande banor. Visserligen kommer vi som resultat av dagens forskning att: 1. Finna fe flesta objekten närmast ekliptikan för att a. det är där de flesta objekt finns och b. just därför är där de flesta forskare som vill finna något letar. 2. Finna de flesta objekt närmast sitt perihelion-läge, eftersom de är ljusstarkast för oss när de är närmast Solen. Men, de flesta av dessa objekt tycks gå att finna i ungefär samma område. Dessutom tycks de flesta vara på väg från söder till norr.

Den här typen av samling av större objekt är mycket förvånande eftersom de fyra gasjättarnas respektive påverkan borde störa ut varandra till ett tydligt slumpartat mönster. Åtminstone över fler miljarder års tid.

En av de första förklaringar man försökte sig på involverade en planet med en massa kring fem jordmassor och liggandes på en ganska cirkulär bana på 210 astronomiska enheters håll. (1 AE = 150 miljoner km, eller avståndet mellan Solen och Jorden.) Det hela skulle kunna fungera men då borde objekten finnas i det läge de har idag, samt, ungefär lika många på andra sidan Solen 180 grader ifrån. Nu finns ju bara den ena uppsättningen och man fick arbeta vidare med ännu en hypotes… Vad skulle hända om en närbelägen stjärna passerade lite för nära? Jo, det skulle hjälpa, men det skulle också visa sig i de inre planeternas banor och detta är inget vi kunnat finna.

Flera likartade hypoteser har föreslagits och testats genom beräkningar med olika datormodeller, men alla tycks ha svårt att förklara denna tydliga förskjutning från det vi borde se. Kvar finns nu denna modell som teamet presenterat.

Men, om de nu vet var denna himlakropp ungefärligen borde ligga. Varför letar de inte där?! Nåja… Som de själva säger. De har föreslagit en lösning på problemet, men de har varken tiden eller utrustningen för att göra ett seriöst sökande efter denna kropp. De har således inte för avsikt att söka efter den ensamma. Visst skulle det vara kul att finna den, men det är nästan lika roligt att vara de som har gett ledtrådarna till den som funnit den.

 

And it’s really far away. Simulations suggest that the planet’s closest approach to the sun would be roughly 200 to 300 times farther out than Earth’s. Its most distant point? That’s way out in the hinterlands, between 600 and 1,200 times farther than Earth.

“This thing is on an exceptionally frigid, long-period orbit, and probably takes on the order of 20,000 years to make one full revolution around the sun,” says Caltech’sKonstantin Batygin, who is one half of theplanet-sleuthing team..

Predicting Planet Nine

Batygin and his Caltech colleague Mike Brown didnt set out to findevidence for a new planetary neighbor—that happened by accident. In 2014, a different team had discovered an object called 2012VP113. Known colloquially as “Biden,” the new world’s orbit was enigmatic and similar to that of Sedna, another world discovered beyond Pluto.

Both Sedna and Biden took somewhat cattywampus paths around the sun, suggesting to scientists that a distant object’s gravity might be sculpting their peculiar orbits, as well as those of a handful of other distant worlds.

A planet 10 times as massive as Earth, called Planet Nine in the diagram (and informally “George,” “Jehoshaphat,” and “Planet of the Apes” by scientists) explains the paths of six distant objects in the solar system with mysterious orbits (magenta).
COURTESY OF CALIFORNIA INSTITUTE OF TECHNOLOGY

Brown and Batygin took a close look at six of these worlds and determined that their orbits clustered in a way that could not occur simply by chance. (“That probability clocks in at a whopping 0.007 percent,” Batygin says.) Then they simulated the outer solar system and tried to figure out how to generate the observed patterns.

Soon, Batygin and Brown could rule out gravitational effects intrinsic to the Kuiper Belt itself, meaning that they were looking for a single, cosmic sculptor.

They added a ninth large planet to the fray, and tweaked its orbit and mass. A ten-Earth-mass planet on an egg-shaped orbit easily explained mysterious features of Sedna’s and Biden’s orbits, as well as the paths taken by other extreme Kuiper Belt worlds.

It also explained a bizarre population of worlds that orbit the sun perpendicularly to the plane of the solar system. “We sort of stopped laughing at our own calculations at that point,” Batygin says.

He and Brown suspect the planet formed much closer to the sun and was launched outward when the solar system was very young. Back then, he says, the sun was still snuggled into its native stellar cluster, and the surrounding stars would have helped corral the flying planet and kept it from escaping the clutches of the sun’s gravity. It’s a compelling tale, but not everyone is convinced it’s likely.

“I tend to be very suspicious of claims of an extra planet in the solar system,” says Hal Levison of the Southwest Research Institute. “I have seen many, many such claims in my career and all of them have been wrong.”

Finding Planet Nine

If this ninth large planet is out there, it’s so distant and so dim that it isn’t surprising the world hasn’t been detected yet. “This thing will be faint. Like, crazy faint,” says Laughlin, who calculated that Pluto could be as much as 10,000 times brighter than the new planet.

At such extreme distances, even a relatively large planet wouldn’t have a heat signature detectable by current surveys, and it wouldn’t reflect much sunlight. That means astronomers searching for it not only need to use incredibly powerful telescopes, they need to know where to look. In other words, it’s like looking for a single, moving speck of light in a vast and nearly impenetrable sea of stars.

Scientists showed that Planet Nine not only explains the orbits of extreme Kuiper Belt Objects (purple), but five enigmatic objects that orbit perpendicularly to the plane of the solar system (blue).
COURTESY OF CALIFORNIA INSTITUTE OF TECHNOLOGY

We don’t know exactly where it is, or else we’d just point the telescope at it tomorrow and it would be right there. But the sky is really big and this thing might be pretty faint, depending on how far out it is,” says Chad Trujillo of the Gemini Observatory in Hawaii, who discovered Biden.

But that doesn’t mean scientists won’t try. Among others, the Subaru telescope in Hawaii is up to the task, and Batygin and Brown are already on the hunt. Trujillo says he and his colleagues plan to begin searching along the predicted orbit next month.

The Original Planet X

It’s not the first time scientists have suggested the presence of a large, faraway planet. Indeed, such predictions stretch back more than a century, though none has ever turned out to be right.

Perhaps the best known was that of Percival Lowell, who insisted that a world he called Planet X was waiting to be discovered beyond the orbit of Neptune. Lowell’s convictions triggered a decades-long race to find Planet X, and resulted in the discovery of Pluto in 1930.

But Pluto was too small to explain what Lowell believed were telltale oddities in the orbits of Uranus and Neptune; those turned out to be the result of inaccurate measurements, rather than the invisible tugs of a ninth large world. In the intervening 86 years, many more such predictions have been made. And failed.

Perhaps this one won’t fade into the cosmos.

“I consider that the Batygin and Brown paper is the first to convincingly show the existence of this planet and constrain fairly well its orbit,” saysAlessandro Morbidelli of the Observatoire de la Cote d’ Azur. “It’s a very solid argument.”

Follow Nadia Drake on Twitter and Google+.

 

Alan Rickman har avlidit

Jo, jag vet att det är gamla nyheter nu, men detta är kanske mer för min skull än för nyhetsvärdet i det. En fantastisk skådespelare har gått ur tiden. En som gjort djupt intryck på många däribland mig.

Alan Sidney Patrick Rickman föddes den 21 februari 1946 i Storbritannien och har alltså nu avlidit endast 69 år gammal efter en kort men intensiv strid emot cancer. Denna folksjukdom som drabbar så många och som ingen förtjänar.

Alan Rickman gick i grundskola i montessoriskola. (Något jag verkligen kan rekommendera f.ö.) Han visade tidigt konstnärliga talanger i form av kalligrafi och akvarellmålning. När han kom upp i motsvarande högstadiet fick han ett stipendium som lät honom studera drama. Därefter följde college på Chelsea College of Art and Design följt av Royal College of Art. Efter fullföljd utbildning bildade han och några studentkollegor en studio i grafisk design kallad Grafiti. men det dröjde inte många år innan han bestämde sig för att försöka sig på en stabil karriär som skådespelare och började på Royal Academy of Dramatic Art där han gick 1972 till 1974.

AlanRickmanDec2009

Alan Rickman på Hudson Union Society

december 2009. Foto: Justin Hoch.

Han hade tidigt ett intresse för Shakespeare, så medan han i början av sin skådespelarkarriär spelade på många småscener och festivaler började han också jobba på the Royal Shakespeare Company. Där fick han bl.a. spela the Vicomte de Valmont, den manliga manipulativa huvudrollen i Les Liasons Dangereusses. Pjäsen spelades även på Broadway 1987 varvid han fick fina utmärkelser och hans karriär tog ännu ett steg till framåt.

Hans första filmroll var i Die Hard. Det var en film där mycket hade kunnat gå annorlunda. Till att börja med var huvudrollen först lovad till Frank Sinatra. (Tänk vad det skulle ha gjort för filmen.) Han var nämligen huvudroll i föregångaren, The Detective.

När sedan Alan Rickman blev erbjuden rollen som Frank Gruber höll det på att gå illa. “I read it, and I said, ‘What the hell is this? I’m not doing an action movie,’ ” berättade han under en intervju 2015. Han accepterade dock rollen. “I’d never made a film before, but I was extremely cheap,” som han själv uttrykte det.

Ännu en sak blev mycket annorlunda med denna film då Alan Rickman mitt under inspelning vägrade att kasta ner den förtjusande Holly McClane till golvet. Som så många gånger i hans roller ville han hålla på sin värdighet även som skurk. “My character was very civilized in a strange sort of way and just wouldn’t have behaved like that,” berättade han för BBC. “Nor would Bonnie’s character, a self-possessed career woman, have allowed him to. It was a stereotype – woman as eternal victim – that they hadn’t even thought about.”

Tack vare chansningen att spela rollen som Gruber tog hans filmkarriär av som en formidabel raket och vi kan idag se tillbaka på 68 filmroller han spelat varav 16 gett utmärkelser!

Jag minns honom, som nämnts, i skurkroller som Hans Gruber i Die Hard och liknande, men när jag blickar tillbaka så har jag sett honom i helt andra sammanhang också! Se på t.ex. Colonel Brandon i Sense and Sensibility… Dessutom, visste du att det är hans röst man hör på vissa inspelningar av Tubular Bells II ?!

Mike_oldfield_tubular_bells_2_album_cover

Omslaget till Mike Oldfields Tubular Bells II.

Har du inte lyssnat till Tubular Bells tycker jag

att du skall göra det när du läst klart!

Under sin karriär har han spelat många elaka roller som sheriffen i Nottingham (Robin Hood) m.fl. men även i komiska roller och romantiska roller. Han gav också röst till Marvin, den evigt deprimerade roboten i Liftarens guide till galaxen. Han har till och med spelat fjärilslarv (Alice i underlandet) och ängel (Dogma 1999).

Galaxy_Quest_poster

För att koppla till klaraskyar-sidans tema, lite i alla fall:

Han har faktiskt varit inne i Sci-Fi-gengeren och spelat också.

I filmen Galaxy Quest, en parodi på bl.a. Star Trek,

spelade han Alexander Dane, en utomjording (en Mak’tar).

Filmen är klart sevärd!

Många är vi som minns Alan Rickman i rollen som professor Severus Snape. En djup karaktär med många lager som har allt och är en mycket viktig drivkraft i handlingen. Precis som J.R. Ewing i Dallas är det Severus Snape som för handlingen framåt i Harry Potter-serien. Och, för att citera Helen Mirren (skådespelare som spelat med Alan Rickman) “hans röst kan vara söt som honung men dölja ett stilettblad”. Mycket riktigt var en av hans kvalitéer hans fantastiska röst! Samma röst som gjort alla hans roller så framgångsrika. Han kunde få vilken lågbudgetreplik som helst att låta väl genomtänkt och grundat i vetenskap och visdom.

Efter att ha sett Harry Potter-filmerna något tiotal gånger så kan jag konstatera att han har nyanser som man lätt missar de första tre gångerna. Han kan verka vedervärdigt elak till en början, men man ser redan i första filmen att känslorna mot Harry Potter är delade och inte 100% onda.

Många av hans kollegor både från Harry Potter filmerna och från andra filmer och scener berättar om en man som bakom duken var både varm och generös. Han var politiskt engagerad i Labour-partiet hela livet och var engagerad i välgörenhet av olika slag. En man med stort hjärta!

Vi är många som kommer att sakna dig Alan Rickman!

Vila i frid.

Känner du att du vill göra något för att hedra Alan och alla andra som kämpar för sitt liv. Donera en slant till Cancerfonden!

Farliga kometer

Det talas ofta om jordens undergång, särskilt på internet. Ofta försöker vi människor se hot utanför Jorden för att slippa att se oss själva som vårt största hot. Detta fastän vi genom vår mängd och våra flygresor löper större risk att sprida sjukdomar idag än för 100 år sedan, att klimatförändringarna vi orsakar sprider både väderrelaterad förödelse och sjukdomsspridande inskter eller alla gifter som gör oss sjuka och svaga.

Detta till trots skall vi idag prata om ett högst reellt hot utanför vår direkta kontroll. Risken är liten, men inte noll, så därför finns det forskare och amatörastronomer som aktivt söker efter himlakroppar som skulle kunna komma i kollisionskurs med Jorden.

För 30 år sedan var det ytterst få som tog hotet från rymden på allvar. Man ”visste ju” att de flesta av jordens kratrar var av vulkaniskt ursprung. Inte desto mindre publicerade Arthur C. Clarke första boken i RAMA-serien där projekt Space Guard förekom som en naturlig del i bokens tidigare skede. (Arthur C Klarke som i en tidig novell uppfann kommunikationssatelliten och i sin bok 2001 en rymdodyssé (år 1968) uppfann läsplattan.)

Under slutet av 70-talet kom två forskningsgrenar att peka på samma sak nämligen att det inte är helt ovanligt att större objekt ramlar ner på Jorden. Dels fann man på Jorden fler och fler kratrar där man inte kunde se ett vulkaniskt ursprung, snarare en krossad mineralstruktur som tycks komma av kraftiga kollisioner mellan olika material. En annan sak som hände var att de betydligt bättre fotografiska mottagarna möjliggjorde att vi fann fler och fler ljussvaga asteroider, och däribland många som faktiskt då och då passerade rysligt nära Jorden.

I samma veva (1980) föreslogs av far och son Alvarez och co. Att Dinosaurierna kan ha försvunnit som resultat av ett gigantiskt nedslag i Mexiko för 66 miljoner år sedan. 14 år senare skedde det vi hittills aldrig på allvar kunnat observera nämligen en av solsystemets planeter förutsades bli träffad av ett antal kometfragment. Och, som sagt, vi visste det innan så att vi kunde rikta all världens teleskop mot Jupiter och i realtid se nedslagen!*

Shoemaker-Levy_9_on_1994-05-17
Komet Shoemaker-Levy 9 upptäcktes 1993
av Carolyn och Eugene Shoemaker och David Levi
efter att den ett år tidigare kommit för nära
planeten Jupiter och slitits i stycken.
Foto: Hubble Space Telescope.

Kometer, även om de är fluffigare och gjorda av is i stället för sten, är lika farliga som asteroider. Det som avgör hur farliga de är är deras massa och deras hastighet. Även om kometer ofta är lättare så kommer de ofta från ett längre avstånd och har på så vis accelererats mer av Solen när de passerar jordbanan.

Kometfragmenten som kraschade på Jupiter 1994 bildade eldklot stora nog att omsluta hela Jorden.** De över 20 fragmenten var numera ganska små men de lyckades alla överträffa jordens samlade kärnvapenarsenal (var för sig alltså).

Jupiter_showing_SL9_impact_sites
De mörka fläckarna på jupiters yta är ställen
där kometfragment har slagit ner.
Foto: Hubble Space Telescope.

Som resultat av denna häftiga händelse kom ganska snart två filmer att släppas på bio, nämligen Armageddon och Deep Impact. Dessa nådde en bred allmänhet men togs kanske inte på så mycket allvar. Det var inte förrän i slutet av 1990-talet som amerikanska politiker var övertygade om behovet att faktiskt söka upp och beräkna banorna för jordnära asteroider. 1998 sattes US Air Force på uppdraget att inom 10 år kartlägga 90% av alla jordnära asteroider med diameter större än 1km.***

800chelyabinsk_Creative_CommonsTunguska
Till vänster, en byggnad raserad av tryckvågen
från Chelyabinskmeteoriten (c:a 18 meter i diameter)
som exploderade i atmosfären på knappa 20 km höjd.
Till höger träd fällda av Tunguskameteoriten
(c:a 100 meter i diameter). Bild 1: Pospel A,
Creative Commons, bild 2: fotograf okänd, public domain.

I sammanhanget kan man sätta meteoritnedslag i samma kategori som många osannolika men med allvarliga konsekvenser, som t.ex. kärnkraftkatastrofer (som aldrig händer).**** Risken för större nedslag är väldigt liten, men händer det är konsekvenserna höga. Händelser som t.ex. den i Chelyabinsk i Ryssland för ett par år sedan händer i snitt var 30 år medan nedslag som Tunguskahändelsen kanske endast sker med ett antal tusen års mellanrum.

På universitetet i Buckingham, Armagh-observatoriet har ett team under de sista 20 åren funnit hundratals gigantiska kometer i de yttre delarna av solsystemet. Med utgångspunkt i sina fynd funderar de på om inte kometer kan vara ett större hot mot livet än asteroider.

Asteroider

Idag finns det runt 10 000 NEOs eller Near Earth Objects. D.v.s. asteroider som i någon del av sin bana ligger farligt nära jordbanan. (Ingen av dessa är på kollisionskurs de närmsta par hundra åren. Men vi har ännu inte kartlagt alla asteroider som kan utgöra en risk (är över 100m i diameter).

PIA17041-Orbits-PotentiallyHazardousAsteroids-Early2013
Asteroidbanor för asteroider över 140 meter i diameter
som ligger i riskzonen (här: passerar närmare än
6,7 miljoner km från jordbanan). Alla kända år 2013.
Diagram: NASA/JPL-Caltech

De sista åren har forskare som sagt funnit mängder med kometer bland de yttre planeterna, kometer som klassas som s.k. Centaurer (vilket här inkluderar liknande kroppar runt alla de yttre planeterna). Dessa kan ha stabila eller halvstabila banor, men de kan också p.g.a. tidvatteneffekter och andra störningar råka i olag med planeterna och föras in i nya oväntade banor. På så vis kan de både slungas utåt och inåt i solsystemet. Det är bland dessa Armagh-astronomerna befarar att framtida faror lurar.

InnerSolarSystem-en
Jordnära asteroider (som ibland korsar jordbanan) vitt,
kometer i relativt bunden bana; Hildas, orange
samt Trojaner (bakom Jupiter i banan) och Greker
(före Jupiter i banan) i grönt. Figur NASA (år 2006).

Typiskt för de upptäckta Centaurerna är storlekar mellan 50 – 100 km vilket är mycket större än den asteroid som slog ut dinosaurierna som tros ha varit kring 11 km i diameter. Storleken innebär att en ensam Centaur (50 km) väger lika mycket som alla jordkorsande asteroider vi känner till idag, tillsammans, enligt Armagh-astronomerna.

I snitt ändras banan på en Centaur per 40 000 – 100 000 så att den passerar Jordens omloppsbana. I och med deras sammansättning förväntas de när de närmar sig Solen att disintegreras till en skur av mindre himlakroppar. Så många att det är i princip omöjligt att förhindra nedslag.

Mycket talar för att mänsklighetens utveckling hämmades tillfälligt av ett Centaurnedslag för c:a 30 000 år sedan. Även mindre allvarliga förändringar i klimatet som de som identifierats för 10 800 och 2 300 år sedan skulle med denna nya kometteori mycket väl kunna härröra från Centaurerna.

Professor Napier kommenterar: “Under de senaste tre decennierna har mycket energi lagts på att finna och analysera risken för kollisioner mellan asteroider och jorden. Vårt arbete indikerar att vi behöver titta bortanför närområdet också, utanför Jupiters bana, för att hitta Centaurer och förstå dessa bättre. ”

Ett annat forskningsområde, nämligen mikrometeoriter på stenprover från Månen talar för att just detta är intressant. Nästan alla mikroskopiska kratrar på stenproverna är yngre än 30 000 år gamla vilket tyder på att antalet små partiklar kraftigt ökade i antal vid den tiden.

* Nedslagen skedde på Jupiters baksida, men så orienterat att den del som träffats genom rotationen kom att visa sig för oss inom en timme. Dessutom kunde man se eldkloten från Jorden.

** Vi skall tänka på att Jupiter är en gasplanet och som med sin massa accelererade kometfragmenten till högre fart än de skulle haft om de träffade Jorden.

*** Man räknar med att en himlakropp på 0,1 km (ungefär lika stor som den himlakropp som ramlade ner i tunguska) räcker för att slå ut en normal storstad. Hade dessutom det kometfragmentet varit 6 timmar försenat så hade nedslaget skett i London.

****Nu är jag lite politisk, men det bju’r jag på. Efter Chernobyl som var mycket allvarligt så har vi ju Fukushima som inte är lika illa som Chernobyl, utan bara släppt ut 10 – 20% av det som släpptes ut i Chernobyl. Å andra sidan är denna katastrof inte avslutad eftersom det fortfarande läcker ute förorenat vatten i havet och grundvattnet.

Årets höjdpunkter 2015

PIA19105-Beagle2-Found-MRO-20141215Januari 2015 – The Beagle återfunnen på Mars
Resterna av en av alla de sonder som “The Galactic Goul” attackerat och ätit upp på Mars återfanns den 17 januari av Mars Reconnaissance Orbiter vars uppdrag det är att kartlägga den röda planeten!

gistemp_map_2014_withyearJanuari 2015 – 2014 det varmaste året sedan mätningarna började 1880
Nasas geovetenskapliga forskning har varit stor sedan organisationen startade på 50-talet. I januari gick de ut med att 2014 varit det varmaste året på Jorden sedan mätningarna startade på 1800-talet.

600px-SN1994DJanuari 2015 – Supernovor som standardljuskällor ifrågasatt
Supernovor är kanske inte så stabila i intensiteten som man tidigare trott om man skall tro forskare från University of Wisconsin-Madison. Kanske kan vissa vita dvärgar få förtidig utlösning och således lysa med lägre intensitet än tidigare förväntat.

Lakagigar_Iceland_2004-07-01Februari 2015 –  Kan klimatförändringarna ge fler vulkanutbrott?
I en rapport i “Geophysical Research Letters” berättas om hur minskande glaciärer gör att vi får en repris på landhöjningen i flera länder. Den kraftigt minskade vikten från glaciärerna tycks kunna bidra till fler jordbävningar och vulkanutbrott. Huruvida det är något att oroa sig över återstår väl att se.

Triton_moon_mosaic_Voyager_2_(large)Februari 2015 – En version av flytande vatten funnet på Triton
Ja, hur otroligt det än kan låta skulle skulle det kunna finnas hav, -90 grader kalla. De tros hållas flytande av salter, extremt tryck samt tidvatteneffekter p.g.a. månens enormt eliptiska bana. Detta förklarar de geysrar man lyckats detektera på Triton.

Leonard_Nimoy_by_Gage_SkidmoreFebruari 2015 – Spock har gått ur tiden
Kanske science fiction-historiens mest kände utomjording, gick bort i februari. Leonard Nimoy, skådespelaren som spelade spock, blev 83 år gammal. Frid över hans minne!

 

Sample_Analysis_at_Mars_MSLMars 2015 – Fettsyror funna på Mars
Dr Daniel Glavin som jobbar med Curiosity-sondens SAM-instrument (Sample Analysis on Mars) berättade i mars att hans team funnit fettsyror på planeten Mars yta. Det är ännu inte klarlagt om dessa härör från en biologisk källa eller ens från planeten Mars, men visst låter det intressant!

ASW_So771Mars 2015 – Solförmörkelse höll på att sluta i katastrof!
Jo, bara dagar innan förmörkelsen gick en av Sveriges största dagstidningar ut med att det går att titta på Solen genom en CD-skiva. Vi hade en fantastisk tur att det huvusdakligen var mulet under dagen ifråga annars hade sannolikt en hel generation med ovetande skolungdomar fått en 90-procentig solförmörkelse pertmanent inbränd på näthinnan.

Philae_lander_(transparent_bg)Mars 2015 – Första livstecknen från den strandsatta Philae-landaren
Landaren Philae som nästan lyckades landa på en komet 2014 piggnade till och kunde under mars månad berätta att den efter omständigheterna mådde bra på kometytan.

RedDwarfNASA-hue-shiftedMars 2015 – Stjärnor dårkör i tätbebyggt område
Med 288 000 km/h har en röd dubbel dvärgstjärna  blåst förbi solsystemet (för 70 000 år sedan). På ett avstånd mindre än ett ljusår har dessa stjärnor passerat väl inom det kometmoln vi kallar Oorts moln.

Mikhail Kornienko Scott KellyMars 2015 – Mikhail Kornienko, och Scott Kelly skall tillbringa ett år på ISS
Just nu är Mikhail Kornienko, och Scott Kelly uppe på ett ettårigt uppdrag på ISS för att testa de långsiktiga effekterna av tyngdlöshet på människokroppen. Inte sedan Sovjet-astronauterna på MIR blev övergivna har någon människa lämnats i omloppsbana så länge. Denna gången genomförs allehanda tester för vår långsiktiga plan att beresa solsystemet på riktigt.

Surface_ocean_pH_node_full_image_2Mars 2015 – El Niño-år förutspås inträffa unbder 2015
Den svala 00-talet beräknas vara över med en kraftig omställning av vädret som resultat. Värme som under flera år lagrats i havet (och till viss del skyddat oss från temperaturhöjning) tros kunna lössläpppas (vilket i efterhand har bekräftats) genom att det naturliga fenomenet El Niño återkommer under kommande vinter (vilket är nu). Resultatet är i Skandinavien blåsigt och blött väder.

europa-thick-ice-crustMaj 2015 –  NASA kommer till Europa
NASA har fått klartecken. Resan till månen Europa har fått godkänt av Senaten som kommande mål för en rymdsond. Med 30 miljoner dollar börjar nu förarbetet för ett framtida uppdrag.

Maj 2015 – Kommer 2012 TC4 att träffa Jorden?
Nåja, som så många andra gånger är asteroidrackarn liten och risken ännu mindre. Inte desto mindre skall vi hålla ett öga öppet!

mercury-crash-1024x692Maj 2015 – Messangersonden avslutade sitt uppdrag med en bang!
En kontrollerad krasch fick avsluta sondens 4 år av utforskande av den innersta planeten i vårt solsystem, Merkurius.

 

733208main_iss034e062489_1600_946-710Juni 2015 – SpaceX sprängdes efter två minuter
Den obemannade sonden skulle föra material till den Internationella Rymdstationen, men sprängdes efter bara två minuters färd. Inga kom dock till skada.

 

oceanien_txtJuni 2015 – Aboriginernas berättelser berättar om meteoritnedslag
Aboriginernas muntliga tradition har varit mycket viktig för deras historia då de saknat skriftspråk. Ny forskning har identifierat nedslag, översvämningar och tsunamis i deras viktiga berättarkonst.

Juli 2015 – Kan bolid ha förändrat en av världsreligionerna?
Det verkar, enligt William Hartmann en av medskaparna till Planetary Science Institute i Tucson, Arizona, som om en stor meteor skulle ha förändrat livet för Israels förste kung Saul. Han kan ha sett en bolid som ett tecken från Gud.

tn-p_lorri_fullframe_colorJuli 2015 – New Horizon besökte Pluto
Ja, det kan väl inte ha ungått någon, men data ramlar ju fortfarande in sedan blixtvesiten den 14 juli. Här är bara ett av inäggen under året.

Augusti 2015 – Perseiderna meteorskur
Ännu en gång bjöd Perseiderna på en fin natt med många meteorer. Själv hann jag observera 70 stycken, under tre timmars observation, innan jag tappade räkningen .

puerto_ricoSeptember 2015 – Jorden gick inte under (igen)
Ännu en domedagsasteroid tycks ha ångrat sig. Nog att man kan gilla sci-fi och katastroffilmer, men bara för det skall man inte tro allt man ser och hör. Framförallt inte domedagsprofetsior från folk på nätet. På bilden (t.h.) ser du var asteroiden inte kraschade.

pia19917_perspective_6September 2015 – En fem år gammal upptäckt (flytande vatten) poppar upp i media
Den fem år gamla upptäckten som då gjordes av en doktorand har nu åter kommit upp på  löpsedlarna. Exakt hur dessa nyheter sprider sig kan vara ännu ett outgrundligt forskningsområde.

2015-09_manformorkelseSeptember 2015 – Månförmörkelse
Blodmånen, eller månförmörkelsen, den 28 september kunde ses av många morgonpigga svenskar. Till och med jag orkade upp i 15 minuter för att se lite av totaliteten.

 

neoSeptember 2015 – Asteroiderna i Brunsflo
Låter kanske som titeln på en gammal kalkonrulle, men detta är inte en filmtitel utan två nyfunna kratrar sedan ett nedslag för 460 miljoner år sedan.

 

tre_satelliterOktober 2015 – Höstdagjämningssatelliter
Björn Gimle, gästskribent, berättar om hur du med enkla medel kan observera och identifiera geostationära satelliter under veckan kring höstadjämning eller vårdagjämning.

 

Simon_Enstrom_2Oktober 2015 – Norrsken
Under hösten har Jorden träffats av flera rejäla “solutbrott” eller “Coronal Mass Ejectoins” som de också kallas. Simon Enström på Extreme Weather Prognosis delade med sig av sina vackra bilder från Storå.

Oktober 2015 – Jordens inre kärna endast 1,5 miljarder år gammal
Forskare, ledda av Andy Biggin, har studerat “fossila magnetfält” i form av mineraler från olika tidpunkter där magnetiska partiklar låsts in i stelnad sten. Slutsatsen de  dragit är att jordkärnan började stelna för 1,5 miljarder år sedan och då började ge ett ordentligt skyddande magnetfält.

Artist’s impression of the hottest and most massive touching dNovember 2015 – Dödskyss, slutet för två våldsamma och korta liv!
Forskare som jobbat med Very Large Telescope i Chile har funnit ett hett stjärnpar som beter sig besynnerligt. Mycket talar för att de ligger så nära varandra att de vidrör varandra.

December 2015 – Gemeniderna meteorskur
Den andra stora skuren under året, Gemeniderna, var även den en helt OK skur. I och med att vi slapp månen kunden en van observatör se 20 – 40 meteorer per timme från en mörk himmel.

December 2015 – Komet C/2013 US Catalina
Kan vi ha en ny blotta-ögat-komet på G? Tja… den har visat upp sig fint när den befann sig på södra stjärnhimlen. Just nu krävs en fältkikare för att finna den medan en kamera på stativ borde kunna skönja den. Mer om denna efter nyår om den förtjänar det!

Vintersolståndet 2015

Så var det då åter dags. Vintersolståndet är den tidpunkt då Solen står som lägst på norra halvklotet. I år kommer detta att infalla den 22 december kl. 05.48.

Det innebär alltså att tidpunkten för vintersolståndet infaller emedan Solen ännu inte har gått upp. I och med vintersolståndet så kommer den kortaste dagen att infalla den 22 december.

Därefter kommer dagarna att så sakteliga börja bli längre. Först kommer det att gå riktigt långsamt, men allt eftersom att våren kommer kommer dagarna att bli längre betydligt snabbare. Den största förändringen i dagslängd under året sker runt vårdagjämning och höstdagjämning.

Till skillnad från vad många faktiskt tror är Jorden som närmast Solen den 2 januari. Detta till trots är det kallast i Januari, men det beror bara på att jordaxeln just nu lutar från Solen och således gör att Solen från vår synvinkel inte når särskilt högt. Eftersom den står lågt hela den korta dagen och dessutom är nere längre än på sommaren så kyls vi av under vintern. Samtidigt, under sommaren när vi är som längst från Solen, är Solen uppe allra längst och kommer trots den lilla skillnaden i avstårnd att hinna värma Jorden mycket mer.

God jul och klara skyar!!

Gunnar

 

MÅLARBOK

Omslag-astro

fuglesangIdag blir det inga nyheter utan i stället lite reklam för en av mina sidoprojekt, min astronomoiska målarbok. Ett somarprojekt jag gjorde för några år sedan.

Boken är i A4-format, tryckt på svanenmärkt papper med vattenbaserad tryckfärg (vattenfärgsäker förstår). Den innehåller 48 st. “fylla i bilder” med intressanta texter för hela familjen.

Pris 50kr plus frakt. Du kan välja om den skall skickas i C4-kuvert (billigare och riskablare) eller vadderat kuvert. Beställ via e-post till Gunnar Sporrong. Jag skickar inom ett dygn.

Klicka på bilderna för gratis provbilder.

la_palma mars

new_horizon vlt

Komet C/2013 US Catalina

För dig med en enkel fältkikare hemma finns nu chans att se en komet på förbifart. Det har funnits ganska stora förhoppningar på kometen under hösten, men den är nu på avtagande och är sannolikt inte aktuell för blottaögat-observationer från Sverige (även om en liten chans finns).

Kometdata
C/2013 US är en Oorts moln-komet. D.v.s. den kommer från det sfäriska moln av isklumpar som omger solsystemet långt långt utanför planeterna. Innan den började närma sig solsystemets inre delar hade den en ganska lös, kaotisk bana som gjorde den lättrubbad. Galaktiska tidvatteneffekter eller en nära passage av en stjärna kan ha stört dess bana så att den började falla in mot Solen. Dess nya bana, Innan den nådde in till planeterna, hade en omloppstid på flera miljoner år. På sin väg in i Solsystemet har den emellertid accelererats ytterligare. Kometen passerade som närmast Solen den 15 november. Dess avstånd var då 0,82 astronomiska enheter, d.v.s. lite närmare Solen än Jordens bana. Kometen färdades då med 46,4 km/s vilket är något över flykthastighet. Nu har den alltså en hastighet som kommer få den att för alltid lämna solsystemet.

Upptäckt
Kometen upptäcktes med hjälp av ett 27 tums (68 cm) Smidt Cassegrain-teleskop. När den upptäcktes var den av 19 magnituden. Namnet Catalina har den fått av “Catalina Sky Survey”, ett projekt för att hitta kometer, asteroider och särskilt jordnära asteroider.

Var du finner kometen
Just nu ligger kometen mellan ljungfrun och vågen (strax ovanför Venus) vilket gör att den är synlig först efter kl. 04 på morgonen. Den är av magnituden 6 vilket gör att den behöver i alla fall en liten fältkikare för att synas. Den klättrar nu uppåt på himlen, norr ut. Detta kommer att föra upp den på betydligt trevligare höjd för oss på norra halvklotet. Samtidigt närmar den sig Jorden så att den kommer att ligga som närmast Jorden den 17 januari. Då kommer den ligga i Stora Björnen, 0,72 astronomiska enheter från Jorden och sannolikt ha en magnitud på 5,5. Kanske synlig för blotta ögat från en riktigt mörk himmel. Men då endast som en rund fläck. Ljusstyrkan är för svag för att vi skall kunna se ens antydan till en svans.För lite snygga bilder på kometen, besök: Spaceweather Gallery

Lucia-meteorer – Gemeniderna

Med sina över 50 meteorer per timme från en mörk himmel är Gemeniderna en av de mest tillförlitliga skurarna under året. Kan du bara placera dig på ett mörkt ställe, gärna liggande i en solstol eller liknande kan du på Lucia njuta av ett naturligt juleljus-fenomen.

Skuren startar redan 6 december med ett fåtal meteorer per timme och sträcker sig till och med den 18 december. Under tiden ökar antalet först långsamt, sedan snabbare, till en topp den 12 – 13 december varefter den avtar igen. Meteorerna har har sin radient (ser ut att komma ifrån) ett  område strax ovanför stjärnan Pollux i stjärnbilden tvillingarna (Gemeni). Därför kallar vi skuren Gemeniderna.* Observera att de förekommer på hela himlen även om det om möjligt är praktiskt att ligga med fötterna mot Tvillingarna så att du kan spåra meteorerna bakåt till den punkt de kommer ifrån. Finner du meteorer som kommer från andra riktningar så är de från andra aktiva skurar eller ensamma korn som har helt andra banor.

Observera meteorskurar
Vill du ut och titta på skuren** rekommenderar jag att du söker upp en så mörk plats som möjligt. (Då syns även de svagaste meteorerna. Välj gärna en plats med mycket fri himmel så att du inte har träd eller liknande i vägen. Har du tillgång till liggunderlag eller solstol så ligg ner på marken och njut av skådespelet.**

Fotografera skådespelet
För att fotografera skådespelet kan du använda dig av en systemkamera, på static, med normalobjektiv eller kanske lite kortare. Exponera på ISO400 (eller kanske 800 om du har riktigt mörk himmel). Ta femminutersexponeringar. Stjärnorna kommer bilda korta spår. men får du en meteor på kortet kommer den att vara rak och inte svagt böjd som stjärnorna. Den kommer sannolikt vara längre och riktad åt ett helt annat håll.

Historia
Denna skur verkar ha uppkommit ganska plötsligt runt 1860. Astronomerna R.P. Greg (England) och B.V. Mars och A.C. Twining (USA) upptäckte skuren oberoende av varandra 1862. Året efter 1863 tecknade A.S. Herschel ned  att han observerat meteorer från samma område. Detta samt tre “eldklot” från samma riktning. De första åren var skuren relativt svag men antalet ökade medan åren gick. Under 1890-talet konstaterades över 20 stycken i timmen varav vissa var ljusa och grönaktiga i färgen.

Beräkningar
Sedan 1940-talet och Harward Meteor Project har vår förståelse för skuren ökat. Man har räknat ut banelementen för skuren och kan konstatera att den har en bana som lutar väldigt lite i förhållande till solsystemets plan. Meteorerna rör sig ett varv runt Solen på 1,65 år. Banan för partiklarna går utanför Jordbanan under större delen av varvet medan de passerar Jordbanan och ligger innanför under en kortare tid.

Under banan påverkas de huvudsakligen av två himlakroppar, Jorden och Jupiter. Därav är Jordens påverkan ganska liten medan Jupiter påverkar mer med sin högre gravitation. Ifrån denna information kan vi sluta oss till att skuren kommer att ligga på kollisionskurs med Jorden endast århundradet ut och att den kommer försämras under åren framöver.

3200 Paethon
Marcoaliaslama_Asteroid_Phaethon_25dec2010_stack Oktober 1983 sökte man efter källan till skuren med infrarödsatelliten IRAS och fann en snabb asteroid i ritning mot stjärnbilden Draken. Dagen efter bekräftades samma asteroid med ett markbundet teleskop. Skuren vi kallar gemeniderna härstammar från 3200 Paethon, sannolikt en gammal intorkad kometkärna. Paethon är ett udda objekt då asteroiden kommer närmast Solen av alla namngivna objekt. Som närmast ligger den endast 15 soldiametrar från Solen. (Det finns flera av de mycket mindre och icke namngivna asteroiderna som kommer närmare Solen.) Paethon tillhör gruppen Apollo-asteroider. Asteroider som befinner sig utanför Jordens bana runt Solen under större delen av varvet men som kommer innanför Jordbanan under någon del av varvet. Fotoserien ovan är tagen av wikipediaanvändare Marcoaliaslama och visar asteroiden i ett större amatörastronomiskt instrument. Samtidigt som Paethon beter sig som en asteroid har man med Stereosonderna (som studerar Solen) kunnat detektera att den spyr ut material när den ligger som allra närmast Solen. Sannoligt är det när detta sker som de partiklar bildas som når Jorden runt Lucia.

* Vi skall dock tänka på att stjärnbilderna och vad som sker i vårt solsystem inte har med varandra att göra. Det är ungefär som att kalla mig stockhomare för att jag råkar stå vid Skara domkyrka medan du som observatör står några meter längre bort och ser att jag står i samma riktning som Stockholm 30 mil bort. Däremot har dessa namn en praktisk betydelse då vi kan använda “kartan” stjärnbilderna representerar för att beskriva det vi ser.

** Meteorskur kan ge lite fel bild eftersom det kommer någon till några meteorer/stjärnfall per minut och ibland så lite som en var tionde minut beroende på vilken skur vi talar om.

Källor: Wikipedia, NASA m.fl.

 

Mount Etna – Europas högsta vulkan – har utbrott

Eftersom vulkaner har varit del i utformningen av samtliga stenplaneter tycker jag att detta lite lokala sidospår också är av intresse. Således… Här kommer lite granna om Mount Etna, en av världens många aktiva vulkaner.

Etna är Europas högsta vulkan med sina (just nu) 3329 meter över havet. Den ligger på Sicilien (Italien). Som så många gånger förr bosätter vi människor oss där vi inte borde. Exempelvis staden Catania ligger endast knappa tre mil från calderan (ofta felaktigt kallad krater). Eftersom vulkanen har en diameter på nära tre mil och stan en diameter på en mil så ligger basen av vulkanen endast 8 km från förorterna till Catania. (Det finns byar på sluttningarna av denna aktiva vulkan.)

Mt_Etna_and_Catania1
Detta foto av Etna visar staden Catania i förgrun-
den och den då vilande vulkanen i bakgrunden.
Foto: Ben Aveling, 2007, (Wikipedia)

Den vulkaniska aktiviteten vid den plats Etna idag står startade för runt 500 000 år sedan. Då var aktiviteten belägen på havsbottnen utanför Siciliens kust. För 300 000 år sedan började akivitet sydväst om den nuvarande toppen att tillta för att först för 170 000 år sedan hamna där aktiviteten är idag. Det var föst nu vulkanen började byggas upp på allvar. Tillväxten avbröts dock med jämna mellanrum av rejäla utbrott då toppen sjönk in och calderor (rätt ändelse?) bildades.

Under perioden 35 000 – 15 000 år sedan skedde flera intensiva utbrott med pyroklastiska flöden.* Dessa flöden har sedermera skapat lager av ett mineral kallat Ignimbrit.** Aska från samma utbrottsperiod har återfunnits så långt bort som Rom, 80 mil från vulkanen.

För c:a 8 000 år sedan kollapsade den östra sidan av vulkanen vilket orsakade en kraftfull tzunami som påverkade flera delar av östra Medelhavet. Katastrofen kan vara en av anledningarna att ett område kallat Atlit Yam*** (nu under havsnivå) övergavs plötsligt just kring denna tid. Som följd av kollapsen har gammalt vulkaniskt berg frilagts och man kan idag studera vulkanens tidiga historia genom att avläsa lagren i bergväggen.

Idag har toppen fem huvudkratrar där de flesta av utbrotten sker. Utbrotten på toppen kan vara explosiva men hotar sällan de omkringliggande byarna. Däremot finns fler än 300 små lavakanaler och aktiva hål så långt ned som några hundra meter över havsytan. I dessa områden skulle utbrott kunna ske nära eller rentav mitt i vissa byar.

Sedan år 1600 har över 60 flank-utbrott (sido utbrott) och oräknelliga topputbrott skett. Bara sedan 2000 har vulkanen haft fyra sidoutbrott (2000, 2002-2003, 2004-2005, 2008-2009) samt fem topputbrott (2006, 2007-2008, samt två stycken 2012 och nu, 3 december).

Klicka på filmen från sat24.com som visar Europa från en vädersatellit i omloppsbana. Det är inte lätt vid en första anblick att se utbrottet men om du tittar var pilen pekar så kommer du se att ett askmoln blossar upp och efter någon timme drar ut till havs österut. Filmen visar ett foto per 15 minuter. Titta på den ett antal gånger så att du kan följa förloppet!

Utbrottet syns här som ett vitt askmoln
i östra delen av Sicilien.
Titta där pilen pekar.
Tack! Sat24.com!

Efter nära två års vila bjuder alltså nu Etna på ett vackert men respektingivande skådespel, där lava och aska kastas högt upp i luften. På filmen nedan kan du se hur askan bildar och drar med sig statisk elektricitet upp i luften och åstadkommer rejäla elektriska urladdningar.


Vukanutbrottet kastar här upp lava 1 km upp i luften
och askmolnet över 3 km upp. Filmen är en s.k.
“time-lapse” där man kör filmen snabbare
för att kunna följa långsamma förlopp.
Källa: Barcroft network, publicerat via Youtube.

Forskarna som följt vulkanen de sista veckorna har sett en tilltagande intensitet av s.k. stromboliska utbrott. Dessa utbrott består av bubblor i den ganska viskösa/sega lavan som är stora nog att flyta uppåt i lavan. När de når ytan spricker de och gasen som expanderar då trycket sjunker kastar ut lavaklumpar hundratals meter upp i luften.

Dessa Stroboliska utbrott (döpta efter vulkanen Stromboli där de förekommer regelbundet) har alltså lett upp till det ganska intensiva utbrott som startade i torsdags (den 3 december).

Etna är både den högsta och mest aktiva vulkanen i Europa. Den ligger huvudsakligen i kollisionssonen mellan den afrikanska plattan och den europeiska. Den afrikanska plattan kryper under den europeiska och smälter där nere. Den exakta mekanismen för hur vulkanen uppkommit är fortfarande inte helt utredd. Att den ligger framför kollisionssonen är lite ovanligt. Vissa forskare tror att vulkanen sitter på en så kallad “hot spot” lik den som ligger under de hawaiiska öarna, men mer forskning återstår för att få ihop pusslet.

* Ett pyroklastiskt flöde är en blandning av aska och heta gaser som således är mycket tyngre än luft. Detta heta dammoln kan ha temperaturer på upp till 1000 grader och rinna ner (blåsa) för sluttningen med hastigheter över 700 km/h.

** Ignimbrite har fått sitt namn av Patrick Marshall (Nya Zeeländsk geolog) efter latinets igni (eld) och imbri (regn). Mineralet är egentligen en svårdefinierad blandning som beror på hur nära vulkanen det lagt sig, vad vulkanen fört med sig för mineraler upp och vilken temperatur flödet har haft.

*** Atlit Yam var bebott för åtminstone mellan 6 900 och 6 300 år sedan. Området ligger nu runt 8 – 12 meter under havsytan. Under tiden det var bebott låg kusten c:a 1 km västerut från där den idag befinner sig. Havet har sedan krupit närmare efter att havsytan börjat höjas som följd av avsmältningen efter den sista istiden.